Morgan och kärlekens kval

Det var ingen hemma hos Morgan. Hans föräldrar hade skrivit en lapp som förklarade att de hade begett sig ut på en tur till olika plantskolor. De skulle inte vara tillbaka förrän på eftermiddagen. Det fanns spaghetti och köttfärssås i kylen som han kunde värma. Morgan tyckte att det skulle bli skönt att vara ensam ett tag och ta det lite lugnt.
Han värmde maten och åt den långsamt samtidigt som han läste Sydsvenskan, i synnerhet sporten och serierna. Sedan gick han och hämtade en filt, ett par kuddar och boken 'JURTJURKOGÅRDEN' och lade sig i trädgården. Gräset var vildvuxet och i behov av klippning men hans föräldrar hade inte bett honom att klippa det. Han kunde med gott samvete låta gräset växa vidare. Nu skulle han bara ha det skönt, läsa klart Stephen Kingboken och bli lite solbränd. 'Det kunde inte skada att bli lite brun', tänkte han med Annika i tankarna. Annika är klassens snyggaste tjej och Morgan är hemligt kär i henne.
Han bytte om till badbyxor. De var limegröna och han hade tyckt att de var coola för två somrar sedan. Nu hade de passerat bäst före datum och dessutom var de alldeles för små. De hade legat överst i byrålådan och han hade inte orkat leta vidare efter sina nya snygga blå NIKE byxor. De var ju ändå ingen som skulle se honom sola i alla fall.
Han lade sig ner på filten och blickade upp mot den molnfria himlen. Det var knäpptyst förutom en del fågelkvitter och surr från insekter som lekfullt svepte över gräsmattan. Solen var het men små vindpustar gjorde temperaturen behaglig. Han lät tankarna sväva fritt. Livet kändes härligt och underbart.
Innan han blev alltför dåsig plockade han upp boken och lade sig på magen och började läsa om hemskheterna som utspelade sig i den lilla småstaden Ludlow, New England. Tid och rum försvann. Morgan var helt uppslukad av boken och märkte inte att två personer stod uppe vid huset och betraktade honom. Det var inte förrän när han hörde ett ljudligt fnissande som han vaknade till och förstod att han inte var ensam.
Han satte sig upp och kisade med ögonen men han kunde inte se vilka det var. Han fixerade blicken ytterligare och till sin stora häpnad förstod han att det var två tjejer som hade letat sig in på hans tomt. Han blev inte mindre överraskad av upptäcka att den ena tjejen var Annika.
'Hej, Morgan', sa flickan som stod vid Annikas sida. Det var Bella. Bella är Annikas bästa kompis vilket Morgan inte riktigt kan förstå. I och för sig känner han inte Bella och han vet inte så mycket om henne trots att hon går Tommys klass. (Tommy är Morgans bästis och praktiskt nog hans granne.) Men hon ser ju så lustig ut. Lång och spinkig med alldeles för stora öron. Eller är det så att öronen är normalstora och att huvudet är för litet? Det kan Morgan inte riktigt avgöra. Gluggen mellan tänderna och fräknarna på näsan befäster det komiska intrycket. Morgan antar att han är orättvis i sin bedömning av Bella för han fämför henne med Annika och jämfört med henne framstår alla tjejer som mer eller mindre fula. En mindre partisk betraktare kanske finner Bella vacker på ett rådjursliknande sätt.
'Snygga badbyxor', fortsatte hon. 'Senaste modet, eller?'
De båda tjejerna fnittrade igen. Morgan blev knallröd i ansiktet.
'Hej Morgan', sa Annika med mild röst. 'Vad är det du läser?'
GUD, vad Morgan kände sig dum. Här stiger universums vackraste tjej in i hans trädgård och han ligger i sina pinsamt små och fula badbyxor och läser en skräckbok. Vad skulle hon tro om honom? Att han är en pervers psykopat? Varför skulle hon komma just nu? Det fanns tusen bättre tillfällen då hon hade kunnat komma hem till honom.
Innan han lyckades sansa sig och komma med ett svar sprack hon upp i ett brett leende som fick honom ur fullständig balans. Han blev alldeles snustorr i munnen. Det var som om saliven hade farit ner i kroppen och ut i händerna för de blev alldeles våta och klibbiga. Hjärtat bultade uppe i struphuvudet (hur det nu hade lyckats ta sig dit) och tarmarna började veva som hopprep samtidigt som benen fylldes med gelé. Tungan verkade ha dött en hastig död och munnen vägrade forma sig annat än som ett O vilket gjorde att Morgan inte fick fram ett ord.
Han såg mer än lovligt fånig ut. Om det var så här det var att vara kär ville han inte längre vara med. Han kände sig i högsta grad sjuk, minst en fot i graven. Han visste inte om det var en doktor eller en präst som kunde hjälpa honom bäst nu.
Efter en alldeles för lång tystnad lyckades han pressa fram ljud mellan läpparna. Dessvärre inte bättre än ett stönande 'Ooohhh.'
'Ooohhh?' undrade Bella med en viss retsamhet i rösten. 'Morgan, det är väl inte en snuskbok du ligger och läser? Kom vi på dig med att läsa om blommor och bin? Vad säger du Annika, hade det inte varit förfärligt?'
Bella kunde inte låta bli att skratta men som tur var så log Annika bara litet grann åt skämtet.
Morgan försökte dölja bokomslaget men Annika hade redan fått syn på det.
'JURTJURKOGÅRDEN'! Morgan, läser du Stephen King böcker?'
Nu var det kokta fläsket stekt, som Morgans farfar skulle ha sagt. Nu hade han satt sin sista potatis.
'Stephen King', fortsatte Annika. 'Det är min pappas favoritförfattare. Vågar du läsa så läskiga böcker?'
Genast kände sig Morgan bättre till mods. Han kunde till och med märka en antydan till beundran i hennes röst. Spänningarna i kroppen avtog något och han blev nästan häpen själv över att han klarade av att tala:
'Stephen King ja, det är både min och min pappas favorit. Böckerna är oerhört läskiga. Men visst, jag vågar läsa dem. Jag har alla hans böcker. Din pappa kanske är intresserad av att låna dem?'
Morgan kände sig nu så morsk att han vågade spänna musklerna en aning för att se lite tuffare ut, även om det var svårt att hävda sig i ett par groteska badbyxor.
'Ja, vad snällt', sa Annika. 'Det ska jag fråga honom.'
Det blev en stunds tysdnad. Morgan upplevde det som en evighet för han kände att det var han som skulle komma med nästa replik. Han visste inte vad han skulle säga. Det slog honom att de inte hade sagt varför de hade kommit för att hälsa på honom. Genast kom den pirrande men också smått otäcka känslan tillbaka i kroppen. Tänk om de var här för att Annika skulle fråga chans på honom. Kunde det vara så? Det kändes läskigt. För att få igång konversationen igen frågade han:
'Vill ni ha saft? Jag kan gå in och blanda till mammas hemmagjorda jordgubbsaft. Den är jättegod. Smaskigare än smaskens.'
Om han tidigare hade haft svårt för att tala rann nu orden ur honom utan hejd.
'Jag kan värma bullar också. Det är bara att ta ut dem ur frysen och stoppa dem i mikron. Lätt som en plätt, inget besvär alls. Om ni vill kan ni få glass också. Prima päronglass. GB. Det är ju så varmt och då sitter glass fint. Fast vill ni inte ha saft så tror jag att det finns läsk i källaren, vi brukar köpa en back med blandad läsk varje vecka. På fredagar. Eller ni...'
Vid det här laget nästan tjöt Bella av skratt men Annika kom till hans räddning genom att avbryta honom:
'Det räcker med lite saft, det hade varit gott.'
Morgan tog tillfället i akt och tog på sig T-shirten innan han gick in och blandade saft. Nu kände han sig åtminstone inte så naken längre. Han gick lite för snabbt när han passerade dem men han ville bara in till friheten så han kunde pusta ut en stund och torka svetten ur pannan.
Han darrade på händerna när han blandade den koncentrerade saften med vatten från kranen. Han skvätte ut nästan lika mycket som han fick ner i de tre glasen.
När han hade stillat sig tillräckligt bar han ut glasen som han hade ställt på en bricka. Annika och Bella hade slagit sig ner runt bordet som stod på uteplatsen. Med betydligt mer tur än skicklighet ställde han ner brickan utan att spilla mer än ett par droppar. Han satte sig på stolen bredvid Annika.
'Vvarsågoda', stammade han fram.
'Tack Morgan', sa Annika.
De läppjade alla tre på saften.
'Mmmm', sa Annika. 'Det här var ju jättegott. Det måste du hälsa din mamma.'
'Ja, öh, det ska jag göra. Hon är väldigt stolt över sin saft.'
'Jo, Morgan, du måste försås undra vad vi gör här', sa Annika.
'Nä, jag menar ja', sa Morgan lite förvirrat. 'Fast det är kul att ni kom.'
'Ja, det är kul att vara här', sa Annika. 'Jag visste inte att ni hade en sådan stor trädgård. Jo, Morgan. Jag har en fråga. Är du kär i någon?'
Frågan kom så oväntat att han höll på att trilla av stolen. 'Är du kär i någon?' Ja, det kunde hon slå sig i backen på att han var.
'Ja, Morgan. Är du det?' frågade Bella som hade varit tyst en lång stund.
Morgan visste inte om han inbillade sig, men han tyckte att Bella blinkade med ena ögat precis som om hon flörtade med honom. Ve och fasa! Var det så det låg till? Hade de kommit hit för att Bella skulle fråga chans på honom?
'Kär? Om jag är kär i någon?'
Vad skulle han ta sig till nu? Helst av allt ville han kasta sig på knä framför Annika och bedyra all den kärlek han kände för henne men det gick ju inte för sig. Det var bara sådant man gjorde på film.
'Ja, det är precis det vi undrar över Morgan', svarade Bella retfullt. 'Om du inte vill svara på det kanske du kan svara på om du vet någon som är kär i mig.'
Blinkandet kom igen. Han måste rädda sitt skinn till varje pris.
'Nä, för tusan. Jag är inte kär i någon. Verkar jag vara det?'
Plötsligt såg Annika lite ledsen ut medan Bella verkade oberörd över hans tillkännagivande. Morgan var helt förbryllad. Om det nu var så, Gud förbjude, att de kommit hit för att Bella skulle fråga chans på honom, så borde det vara hon i rimlighetens namn som var den som blev ledsen över hans svar.
'Men du har väl varit kär någon gång?'
Bella gav sig uppenbarligen inte.
'Ja', medgav Morgan. 'Det har jag naturligtvis varit.'
'Bra', sa Bella. 'Då vet du precis hur jag känner mig. För jag är kär. Kär så att jag kan spricka. I Tommy'.
'VA!?!' utbrast Morgan.
Nu hängde han inte alls med.
'VEM sa du att du var kär i?'
'I Tommy såklart. Din granne. Är han inte världens gulligaste?'
Nu insåg Morgan att han hade gjort bort sig mer än någonsin. Hur kunde han vara så korkad? Han hade just bekänt inför den han älskade mer än han kunde förklara i ord att han inte var kär i någon.
KLANTARLSE!
Annika som fortfarande verkade lite ledsen bröt in:
'Tror du Tommy är kär i Bella? Har han sagt något om det till dig?'
På grund av att Morgan vid det här laget var i upplösningstillstånd, hela situationen fick honom att känna sig pressad, slängde han ur sig utan att tänka sig för:
'Hur tusan ska jag veta det? Vi har väl annat att prata om än tjejer.'
Varför sa han så? Det skulle knappast imponera på Annika. Han var tvungen att sansa sig för att inte tappa ansiktet helt. Han gjorde en helomvändning:
'Ffförlåt, det måste vara solen. Och magen. Jag måste ha ätit något dåligt.'
'Ja, du ser lite blek ut Morgan', sa Annika tröstande. 'Det kanske är bäst att vi går så att du får vila lite?'
'Nej, nej. Gå inte. Jag repar mig snart. Jag blev nog bara lite överrumplad. Jag hade inte räknat med att Tommy var så lyckligt lottad att en så snygg som Bella var kär i honom.'
Prisa Gud. Morgan kände att han hade lyckats vända situationen till sin fördel. Nu var han med i matchen igen.
'Åh, tycket du det Morgan?' sa Bella överraskat. 'Det var snällt sagt.'
'Äsch, det var inte snällt, det var bara ärligt. Tommy kommer nog att bli överlycklig. Vill du att jag frågar chans åt dig?'
Både Annika och Bella sken upp.
'Vill du det?' frågade Bella upphetsat. 'Fy, vad gulligt av dig.'
'Ja, Morgan är väldigt snäll', medhöll Annika. 'Han är den snällaste killen i klassen.'
Det här var långt bättre än vad Morgan vågat hoppats på. För en minut sedan var han världens största looser och nu sa hans drömtjej att han var snällast i klassen. Låt vara att hon inte sa den snyggaste med snällaste dög gott. Lovade hennes leende inte något mer. Morgan trodde och hoppades på det.
'Ja, det kan väl hända att jag är rätt snäll', sa han blygsamt. 'Men kan jag göra Tommy lycklig så är det klart att jag ställer upp.'
Frågan var bara om Tommy skulle bli särskilt glad. Men det var inte Morgans problem. Han var endast ute efter att ställa sig in hos Annika. Han kunde inte låta bli att känna sig en aning falsk men det var inget han kunde bry sig om nu. I krig och kärlek var allt tillåtet, hade han hört.
'Du är godheten själv Morgan', sa Annika med värme i rösten. 'Synd att du inte är kär i någon, för den tjejen hade blivit väligt lycklig över att höra det.'
Morgan skruvade på sig. Hur skulle han nu gå vidare? Han beslutade sig för att vara nöjd med hur samtalet hade utvecklat sig och att det var dags att retirera:
'Om du vill kan jag gå över och fråga honom nu.'
'Nä, fråga honom sen,' sa Bella. 'Jag måste hem för jag tror det är något med min ena kontaktlins. Det klibbar så.'
JUBELIDIOT! Det var naturligtvis därför hon hade blinkat åt honom på det där viset. Om han ändå hade fattat det från början.
'Okej då', sa Morgan med en liten tupp i halsen. 'Jag frågar honom i kväll så kan vi träffas i skolan i morgon, så kan jag berätta då vad han sa.'
'Det blir jättebra', sa Bella. 'Hoppas, hoppas att han säger ja.'
'Det gör han nog', sa Morgan uppmuntrande. 'Om inte', tänkte han, 'ska jag övertala honom. Det vore perfekt om Tommy och Bella blev tillsammans för då hade han en anledning att få träffa Annika på ett naturligt sätt.'
De bröt upp och Morgan följde Annika och Bella till grinden. Situationen blev lite besvärande för ingen verkade veta vad de skulle säga. Morgan ville inget hellre än att ta Annika i sina armar och kyssa henne vilt men han var klok nog att låta bli. Tänk om hon hade börjat skrika och gett honom en örfil, det ville han inte riskera. Samtidigt kände han på sig att hon kanske åtminstone vill ha en kram. Han tog mod till sig och gav henne en lätt kram som han till sin stora glädje märkte att hon besvarade. Situationen krävde att han även gav Bella en kram, vilket han gjorde. Han stod vid grinden och vinkade av dem. När de hade gått tiotalet meter vände sig Annika om:
'Morgan, du är verkligen gullig.', sa hon med sitt varmaste leende samtidigt som hon blinkade med sitt ena öga och vad han visste så bar hon inga kontaktlinser.
Hon dröjde lite innan hon fortsatte:
'Vi kan väl träffas någon kväll, bara du och jag.'
Morgan blev helt förstummad. Innan han fick fram något svar hade hon vänt sig om och fortsatt att gå med Bella vid sin sida ner längs trottoaren.

Skriven av: Kristian Hultman