Morgonljus

Ännu kämpar grupper av människor fåfängt mot varandra, mot änglarna, mot demonerna, mot gudarna.
Sefiren ser ner på det flacka, torra landskapet med de mörka, blå bergen som ramar in stäppen. Nerför sluttningarna klättrade hus, men bara svarta och rykande siluetter av husskelett finns kvar av staden. Där nedanför betade boskapen, men mertalet av den har blivit slaktat och uppäten, eller ligger som ruttnande kadaver, stinkande av förfall och sjukdom. Grödorna ligger torra, och frukten och bären rasslar skrumpna på torra kvistar. Vattnet ligger sjukligt gult i brunnar och flodfåror, orörligt, otjänligt för varje levande varelse.
Ändå kämpar människorna om detta.
Vet de inte om att de är döende?
Sefiren kan inte låta bli att hysa en ofrivillig beundran för denna dumhet, denna envishet att inte ge upp, trots att allt är förlorat.
Den dyker med en viss motvilja ner mot jorden.
Här uppe kan den känna vindarna och den är glad att de fortfarande finns att blåsa genom dess svarta särk, genom det långa mörka håret så det virvlar runt ansiktet. Himlen börjar mörkna i blå toner mot svarta, och de första och sista stjärnorna någonsin börjar blinka.

Den landar en bit bort från striden som uppehåller sig på en tågstation, en ändhållplats, men där finns inte längre några tåg. De som fanns för länge sedan, har aldrig återvänt.
Sefiren drar upp huvan över huvudet och fäller in de svarta vingarna. Den är ett mycket vackert väsen, och den är medveten om det, det var något av ett val den här gången.
Visst kan det vara roande att så fantasifullt som möjligt skapa en gestalt som väcker fruktan och lydnad, men det har sina nackdelar. Det kan lika gärna sluta med att bara några få vansinniga tänder ljus och offrar blod och andra vidriga exkrementer i märkliga långdragna och tråkiga ceremenoier. Sådant har den fått nog av, den tycker om att vara verklig.
Den tycker om att smälta in i en folkmassa i en av de där förvuxna städerna som alltid uppkommer.
Det är fåfängt måste den väl erkänna, men den njuter av de där blickarna från männen och kvinnorna som beundrar den när den sitter vid en restaurang under dagen, eller på något av de där mörka tillhållen på natten. De är så lätta att förföra, och det borde väl vara något den skulle ha avhållit sig ifrån, men de gånger den skådat gudomligheten i de fragila varelserna var det så svårt att låta bli.
Idag är sefiren klädd för strid, mest för syns skull, det är inte långt kvar, men om någon skulle vilja bli nerhuggen kan den väl stå till tjänst.
Den har knäppt upp den fotsida särken vid bröstet och där glimmar ett stycke av brynjan under en lång mörk skjorta. Utanpå denna har den fäst svärdet och svärdsslidan i ett brett bälte i silver. Ett par svarta läderbyxor försvinner ner i höga svarta stövlar.
Ögonen lyser som gyllene honung under huvan när den närmar sig dödsskriken och olåten längre fram på stationen.

De kämpar i skuggan under taket, och till en början kan den inte se helt klart vilka som är inblandade.
Först och främst är där människorna, de slåss utan hämningar, utan hopp, i förtvivlan. De har gjort sig uniformer så gått de har kunnat, men det går inte längre att urskilja vilka som slogs tillsammans, nu slåss de bara för sig själva.
Deras vapen är mycket enkla, inga av de avancerade eldvapnen verkar finnas kvar, bara påkar, hemgjorda spjut med fastsurrade knivar, yxor och sköldar tillverkade av vägskyltar eller annat bråte de hittat.
En lång suck kommer för den när den ser vilka mer som har blandat sig i striden.
En demon slänger iväg kraftiga bollar av blå eld.
Även andra demoner och djinner kan den ana som tjänstvilligt kastar sig över försvarslösa offer, med horn och alltför breda och vassa käftar.
Änglar som borde stå under sefirens befäl beter sig inte så mycket bättre. Visserligen är de väl mer eller mindre befriade från sina tjänster vid det här laget, men den tycker inte om att se sina underordnade skämma ut sig. I uniform dessutom, de kunde väl ha någon som helst anständighet.
Till och med gudar har dröjt sig kvar.
Vad sefiren inte förstår, är varför gudar, änglar och demoner envisas med att fortsätta striderna när de ändå känner till utgången. Det handlar väl om personlig prestige, till och med i det här läget.
Sefiren är inte speciellt bekymrad över vad som händer efteråt. Den riskerar inga reprimander vad som än sker. Det är inte svårt att finna nya uppgifter, och faktum är att den uppskattar skapelser så mycket mer än apokalypser, av det enkla skälet att de bjuder på fler överraskningar.

Den gud som en gång kallade sig Dionysos, medan han hade kvar förtroendet, står lutad mot en pelare, han skulle ha varit skön om inte ett buttert uttryck dominerade hela hans person. Han är propert klädd i en figursydd lång rock, i klart rött.
Det svarta håret lockar sig i nacken och de mörka ögonen följer desillussierat kampen framför honom.

Sefiren letar sig fram till guden som brukade kalla sig Dionysos, den anar varför just han har dröjt sig kvar, men frågar ändå av ren artighet.
'Varför så dyster?'
Han vänder sig om, och det är med en min av besvikelse som han upptäcker sefiren.
-Åh, det är du, den store härföraren, säger han och tänder en cigarett och fortsätter stirra tomt på hur en ängel med ett vildsint utseende ränner svärdet genom en djinn, som upplöser sig och anfaller ängeln bakifrån.
-Ledsen att jag inte kan leva upp till klichén, tillägger han sedan tjurigt, jag brukade trivas här. Jag har sällan haft mycket för att utplåna civilisationer. Det är inte den sortens makt som tilltalar mig.
-Är det många kvar av de dina? Frågar sefiren, utan att bry sig om kommentaren.
-Jag såg Hera för ett par timmar sedan, men de flesta har dragit tror jag. Guden som brukade kalla sig Dionysos rycker på axlarna.
-Det börjar bli så dags, svarar sefiren och ser sig lite irriterat omkring, det borde vara tomt här nu.
-Du skulle tycka om det, eller hur? Effektivt som inkvisationen. En snabb utrotning av alla oliktänkande…
-Du vet lika väl som någon annan att det var helt och hållet deras idé. Sefiren har haft den här diskussionen alltför många gånger och är uppriktigt trött på den. Den bereder sig för att gå när den hör guden som brukade kalla sig Dionysos:
'Ni gjorde inget för att förhindra det.'
'Inte ni heller.'

Inne i högen av stridande finner den en av sina soldater. Den lägger en hand på ängelns axel, precis när den lyfter på svärdet för att hugga en kvinna. Hon ligger redan dödligt sårad på marken. Hela hennes torso är blöt av blod och kläderna klibbar vid kroppen. I skräck stirrar hon upp mot uppenbarelsen över henne, med handen hårt knuten runt en lång rostig kniv.
Ängeln avbryter sin rörelse och vänder sig om. Den bär samma slags uniform som sefiren, och dess bruna hår är tovigt av svett och blod. Huden är mörk under smutsen och blank av svett. De klarblå ögonen registrerar motvilligt sefiren.
'Det är dags att gå.'
Sefiren ser hur ängeln tvekar irriterat och fryser till, för att sedan kasta en blick på kvinnan på marken och slita sig lös från handen. Den sticker ner svärdet i en våldsam rörelse innan någon kan hindra det. Det går rätt igenom hennes hals och hennes ögon blir glasartade och hon blir slutligen stilla som mitt i ett andetag. Rödfärgad saliv rinner ut ur mungipan och ner över kinden. Huvudet slår med ett stumt ljud mot stenläggningen när ängeln drar loss sitt svärd.
-Är du klar nu, frågar sefiren i en kort ton och ängeln tittar trotsigt tillbaka.
'Jag gör bara min plikt…' Den vägrar att kommunicera på människornas sätt. Det är något sefiren kan känna snarare än att den talar om det för den.
'Dina plikter upphörde för över tusen år sedan.' Svarar sefiren ilsket.
Ängeln vänder sig högdraget bort utan att svara, fast det är uppenbart att den har ett och annat att tillägga i frågan. Den försvinner oväntat stilla som om den aldrig varit där.
Sefiren fortsätter in bland de stridande, befriar var och en av änglarna från det de tycks uppfatta vara deras slutgiltiga uppdrag, eller av rent nöje dröjer sig kvar för. Hatet strålar ur deras ögon, och då och då tvingas den slå ner dem medan den ryter med all sin kraft:
'Det är slut! Gå hem nu, för skapelsens skull!'

Om det hade varit möjligt för den att få huvudvärk skulle den lida av det just nu. Den blir inte förvånad över att se en av asarna ge sig på en grönögd demon som gör misstaget att underskatta sin motståndares intelligens och tvingas fly hals över huvud.
Skön, med lysande blå ögon begraver en feminin varelse sina tänder i en människas skuldra, hennes ögon möter sefirens och hon ler underdånigt och girigt.
Sefiren ser föraktfullt bort, och konstaterar trött att några kaos och dödsgudar också har stannat kvar, fast de redan gått och väl slutfört sina uppdrag över för väntan, långt tidigare
Det är en enda röra av armar, ben, stål, eld, blå dunster av rök, blod och döda kroppar på marken som alla snubblar över.
Den blir lite sorglig till mods av att se dem ligga försvarslösa och trampade på. Vi gjorde ju allt för dem, tänker den sedan, och nu behandlar vi dem så här.
Himlen är svart och månen hänger tunn på sista fasen. Den längtar efter lugn och ro, lite tystnad, lite värdighet innan slutet. Var är guden som var Morfeus när man behöver honom?

När den har lokaliserat den sista ängeln i utkanten av striden, har månen vandrat nästan hela varvet och himlen tagit en koboltblå färg bakom de försvinnande stjärnorna. Ängeln upptäcker sefiren innan den hinner säga något. Den håller ett blodigt svärd i sina två händer och ser förvirrat på den med gröna ögon.
Den stryker sedan det blonda håret ur ansiktet med en smutsig hand, med svärdet tungt hängande vid dess sida. Sefiren ser bedårad på den, den är så vacker, nästan mänsklig.
-Ursäkta, general, jag undrar om jag kan få fråga er… säger den på människors vis och går emot sefiren. Bakom sig lämnar den kroppen av en ung man med slutna ögon, han ligger dubbelvikt på sidan med händerna över magen och flämtar i korta andetag. Blod rinner mellan fingrarna och ner i gruset.
Sefiren nickar med ett leende.
-Visst, säger den, vänder ryggen till larmet, och går ängeln till mötes.
-Jag förstår inte riktigt, det är väl slut vilket som, inte sant?
-Ja, naturligtvis?
-Och det är ingen som egentligen, så att säga, vinner något? Ängeln ser ut över striden med en undrande blick. Sefiren vet inte vad den ska svara detta påstående, tillslut säger den sanningsenligt med osäker ton:
-Det skulle jag inte påstå, nej.
När den förstår vad nästa fråga kommer att vara, förekommer den ängeln.
-Det där berör nog mer personliga ärenden. Den nickar mot de stridande.
Ängelns ögon smalnar och en min av ogillande kommer över ansiktet, sedan lättar uttrycket och den ser åter på sin befälhavare.
-Är jag i tjänst, general?
-Nej, du kan ge dig av när du vill.
En lättnad sprider sig i de gröna ögonen och den vågar sig på ett försiktigt leende. Den kör ner svärdet i slidan och ser rätt på sefiren.
-Åh nej, inte så. Jag föredrar att bara ta en promenad.
-Det är vackert uppe i bergen, men bara en liten stund till, varnar den vänligt.
-Tack, general.
-Vad var ditt namn soldat?
-Ett av dem var Jihad, general. Ängeln ser ner i marken och vänder sig om för att gå. Sefiren ser den vandra i riktning mot en skogsklädd bergsluttning. Bröstet känns som vingarna när de är utfällda. Lätt som luft och tungt som himlakroppen under dess fötter. När den går åter till krigsskådeplatsen skrattar den sorgmodigt till.
'Lycka till general.'

Demoner, vet den av erfarenhet, brukar vara de sista som lämnar en undergång. Till skillnad mot änglar och andra väsen så har de valt att alliera sig med människorna, istället för att distansera sig. Även om de föraktar människornas brister, och nyckfulla natur lika mycket som vilken ängel som helst, så vet de att uppskatta dem. Deras taktik har visat sig mycket effektiv för att sprida sitt inflytande, men har också inneburit att de fattat en motsägelsefull förkärlek för allt jordiskt. Antagligen för att de har tillbringat så lång tid bland människorna.
Sefiren vet bättre än att döma dem för detta.
Det är omöjligt att inte låta sig påverkas av kraften i deras väsen.
Det är som om deras svagheter smittade av sig och plötsligt kunde ett väsen finna nöje i något det föraktat i århundraden. Enkla beroenden, som mat, dryck, och musik. Om människorna bara visste hur avundsvärd känslan över att känna törst och få den tillfredsställd var, eller deras märkliga ritualer i kärlek och hat, så skulle inga gudar ha funnits. Inte den själv heller för den delen.
Just för att den vet detta, så vet den också att demonerna och deras likar, inte skulle ge sig av utan strid, eller något annat sentimentalt spektakel. Här skulle det krävas en större ansträngning än sefiren egentligen har lust med. Något mer teatraliskt.


Striden har till sefirens lättnad mattat av lite nu. Det beror på att många människor är döda, svårt sårade eller bara utmattade, och de flesta väsen har därför förlorat sitt engagemang. Det finns inte längre någon kvar att imponera på, eller ösa ut sitt hat över.
Ändå envisas de med sina idiotiska traditioner, mytologier som de tror att de själva har skapat. De har glömt vem som gav dem deras talanger och egenskaper från början.

Med en lång suck går den in i stridens mitt, drar sitt vapen och utan att bry sig om larmet runtomkring, så sluter den ögonen och står alldeles stilla.
Sefiren har inte gjort detta på över tvåtusen år, och den hyser ett visst självförakt för att den en gång fann nöje i den här skepnaden. Damm och grus börjar virvla runt sefirens stövlar, ett svart moln stiger upp i strömvirvlar omkring dess gestalt, som blir allt mer otydlig och odefinierbar. De mörka vingarna slår, rovfågelsliknande slår de kraftfullt i luften så att den svarta röken yr och varelserna närmast ser upp. Plötsligt slår lågor upp ur marken, röda och gula, i en perfekt cirkel som ser ut att sluka sefiren.
Så stiger den upp i luften, blir hängande med sänkt huvud och svärdet i båda händerna framför sig. Vingarna är nu jättelika, blåsvarta, läderartade med gripklor och svårt ärrade. En drakes vingar, höga och breda.

De mäktiga slagen skapar vindar som far upp och ner på stationen och in bland de stridande och de stannar förvånat upp.
Demoner, gudar och annat patrask står stilla i stum förundran, eller beundran noterar sefiren modfällt.
Likstank och svavel fyller allas lungor, människor drar efter andan, skräckfyllda skrik hörs i mörkret. Tysta, desperata böner om nåd, om förlåtelse yr i sefirens sinne. Gråtande, hostande och kväljande försöker flera av dem att fly platsen, medan andra blir kvar i stum förfäran.
Sefiren går inte längre att känna igen, dess sköna drag har förvridits till en mask av död och förintelse.

Ur varigt, blekt, flammigt kött lyser de stora ögonen röda och det enda mänskliga draget är deras form, inuti finns bara eldar. Avståndet mellan dem är oroande stort, som om varelsen vore deformerad redan från det den blivit skapad. Ett oformligt hål har tagit plats mellan dem och den läpplösa munnen som spricker upp i ett sårigt grin och visar upp den vanställda tandraden av för många, och skarpa tänder.
Ovanför platsen där öronen skulle ha befunnit sig, där är nu bara ärrvävnad och hål, sträcker sig hornen, vrider sig upp och runt mot läderhjälmen. Hornen, de föraktliga blodröda hornen, vad har den inte gjort för att vara dem till lags?

Gigantisk i den brinnande elden svingar den nu sitt svärd. De långa, kraftiga fingrarna greppar likt fågelklor vapnet när den sträcker ut kroppen och blottar bringan och brynjan. Den ögnar igenom hopen av varelser under sig och sedan följer ett vrål som om jordens innandömen rämnat.

Demoner, gudar, också änglar kan känna fysisk smärta om de har lärt sig konsten, och några av de erfarna förstår vad som kommer härnäst. Tyst och försynt försvinner en del, flest gudar allra först, sedan ger även ett par av demonerna upp, men med ett sista effektsökeri i form av eld eller is, eller rök. Kvar står några få envisa och de som ännu är för unga och nyfikna för att veta bättre.
Människorna ligger utslagna på marken, några redan döda av dunsterna medan andra förlorat medvetandet, och har fallit ihop där de stod.
'Det är slut på skapelsen, ni har ingenting här att göra,'
säger sefiren, 'ge er iväg.'
Faktiskt försvinner några motvilligt, med förvirrade och sorgsna uttryck i sina ohyggliga eller mycket vackra ansikten. De kvarvarande tittar trotsigt upp, de kräver ett avslut enligt traditionerna. De vill att jorden ska rämna för deras ögon, bli till is och kyla, de vill se den brinna och de vill brinna med den.
Då lyfter sefiren sitt svärd och jorden skakar när den landar och med kraft driver ner eggen i marken. Ringen av eld växer i styrka och storlek, isblå lågor flammar upp. Giftiga gröna, och gula slickar jorden, dansar uppför ben och ryggar. Brandgula och röda bränner tak och pelare. Segervissa och ångestladdade skrik ljuder över de öde fälten och sedan följer ett underligt ljud. Det är som om jordens alla levande varelser skulle dra ett sista hastigt andetag på en och samma gång.

Sefiren är sig själv igen, den fäller in vingarna som nu åter bär fjädrar och fäller bak huvan.
Trots röken drar den ett långt rofyllt andetag.
En långsam, ensam applåd ekar genom tystnaden och den vänder sig genast om. Genom röken kan den ana en rödklädd skepnad försvinna bort.
-Imponerande, reeeally impressiv, sir. I väntan på nästa akt serveras förfriskningar i baren… au revoir… ljudet av en tändare, en inandning, glöd som knastrar torrt, och ett par steg mot asfalten följer därpå. Sedan blir stationen åter tyst, inte ett ljud hörs.
Sefiren synar sina händer, de är lika oklanderligt perfekta som förut. Smala, med långa fingrar, naglarna är vita och vassa. Som gjorda för pianospel hade en människa sagt för länge sedan, när sådant brukades i salongerna.

Runtomkring skingras röken av en bris och sakta blir scenen framför den synlig i hela sitt fulla förfärliga scenario. Kropparna ligger utslängda som glömda trasdockor i förvridna och omänskliga ställningar. Trasiga tillhuggen ligger här och var, som redan från början var värdelösa vapen. Tomma, frågande ögon som aldrig fick svaret när de kunde ha haft bruk för det, och blodet som inte längre pulserade, utan låg spillt på marken, på rostiga svärd. Brända, söndertuggade, respektlöst ivägkastade, vem behandlar skapelsen så illa?
'De gjorde det.'

Sefiren drar sitt svärd. Inte förrän nu hör den steg från andra sidan dimman. Den här apokalypsen är nästan löjligt överbefolkad.
Genom röken kommer en spegelbild av den själv gående, med ett nedlåtande leende och de svartblå ögonen ser med oförskräckt motvilja på sefiren. Svärdet den bär i handen är rött och svart av blod. De stannar upp på ett par stegs håll, och om det inte vore för ögonen så skulle de vara två sidor av en spegel. Sefiren höjer stumt sitt svärd. Spegelbilden gör likaledes.
-Gabriel, konstaterar sefiren torrt.
-Lucifer, spegelbildens leende blir bredare, ögonen smalnar.

Sefiren som har fått namnet Morgonstjärnan, av människorna medan de levde, fixerar sefiren som en gång kallades Gabriel. Guldgula eldar brinner i en stillsam låga och studerar minsta rörelse hos sin ärkefiende. Hat och minnen av förnedringen, av de tidigare fältslagen, och av den slutliga segern ekar i sefirens huvud. Lucifers seger, ärkeängeln har inget att skaffa på sefirens marker.
-Vad gör du här, Gabriel? Det här är inte ditt ansvarsområde. Frågar den sedan, upprörd över intrånget, men mot sin vilja alltför förundrad över ängelns oanmälda närvaro.
-Jag har ett enormt kontrollbehov, replikerar ängeln syrligt efter en kort tvekan, och svingar snabbt och plötsligt sitt svärd mot sefiren som väntat på just detta, och möter sin motståndares svärd underifrån.
När de slås samman slår det gnistor, kalla och blå, heta och röda.
De två sefirerna mönstrar varandra den kortaste sekund innan de åter går till angrepp, och den här gången är det sefiren som var Lucifer som först svingar sitt svärd i huvudhöjd.
Ängeln som kallades Gabriel blockerar slaget och hugger snabbt efter sin motståndare som viker undan med ännu ett slag underifrån.
Sefiren pressar upp ärkeängelns svärd med sitt eget, så att de blir stående ansikte mot ansikte, tills sefiren som var underjordens härskare kastar en kort blick på himlen. Hårdhänt skjuter den sin kollega ifrån sig och höjer avvärjande svärdet, beredd på en ny attack.
Himlen ger tecken på att börja ljusna och en ensam stjärna blinkar svagt på himlavalvet. Med ens har sefiren tröttnat på spelet, den beter sig inte mycket bättre än sina underordnade, den borde stå över deras låga beteende.
-Pax…pax. Sefiren sänker sitt vapen långsamt med blicken vaksamt vänd mot ängeln, mitt arbete är klart. Människorna är borta…

Med en retsam blink till sefiren trycker ängeln som var Gabriel, långsamt ner svärdet i svärdslidan. Ett bittert leende spelar på dess läppar. Uppenbarligen missnöjd med utgången börjar den gå mot sefiren, som följer ängelns exempel och stoppar undan svärdet. Sida vid sida vandrar de utmed stationen.
Sefiren noterar med en underlig känsla instrumentet som hänger i en läderrem på ärkeängelns rygg, av någon anledning stör det den mer än dennes närvaro på sitt territorium.
Här och var tvingas de kliva över människokroppar, sefiren ser betryckt på dem, den läser in missnöje och förebråelse i deras ögon. Efter en föraktfull blick på en död man med gröna vidöppna ögon fnyser ängeln vid dess sida till.
-Det är i slutändan deras val. Jag har aldrig förstått varför de inte kan förlika sig med sina egna beslut.

Uppe på berget har de en uppsikt över himlens spel och det mörka landskapet nedanför.
Till en början sitter de tysta och väntar på tecknen som skall komma, men snart har de invecklat sig i en diskussion om det som varit och aldrig vara mer skulle vara. Mer eller mindre ofrivilligt kommer de att känna en befriande sorg över det som skulle försvinna.

Stum breder världen ut sig framför dem, och inte heller vinden finns längre att rassla bland grus och grenar. Allt är stilla nu, inte ännu borta, men ingenting lever längre. Allt står still, utom tiden. Stunden innan skapelsens fall är alltid en motsägelse som talar mot förnuftet, som det verkar i varat.
Det är det som skillnaden mellan intet och varat.
Varat rör sig ständigt, allt förändras.
I varat, tänker sefiren som en gång gick under namnet Lucifer, finns alltid död och så länge det finns död så finns det hopp. Hopp om det nya som alltid gror och spirar upp ur det förfallna, ur det dödas rika mylla.
Människorna brukade frukta döden, de fruktade döden mer än sig själva, mer än livet som bjöd på så många tillfällen till smärta.
Djuren hade fruktat döden, det hade förvånat sefiren när den upptäckte det. Sefiren hade avundats djuren deras visshet om förändringen och det var med besvikelse den såg att de inte var bättre rustade för att dö än människan. De hade bara saknat röster.

I intet växer ingenting, i intet förändras ingenting, och ingenting utvecklas, någonsin. Ingenting behöver lämna plats för något annat. Intet är fullständigt. Den kände till intet, trodde sig ha minnen från intet, eller så var det något bortåt intet den ibland försökte minnas. Något lika påtagligt.
Den känner på stenen som den sitter på, en skrovlig porös stenart som på nära håll är nästan gul till färgen. Snart skulle den upphöra och aldrig mer återuppstå.

Illa till mods av sina egna ovana tankar reser den sig och går fram till kanten. En sekund för sent kan den känna ärkeängelns föraktfulla blick i ryggen när den ser ut över himlen. Den kan till och med känna det irriterande leendet som spelar på dess läppar. Sefiren behöver inte vända sig om för att se sin kollega luta sig lite bakåt och självbelåtet lägga den blänkande luren till rätta.
-Nu vet vi vad jag gör här, ängeln som gick under namnet Gabriel kan inte låta bli uttala orden högt.
-Den mest älskade, säger den sedan i en försmädlig ton, men de litade inte på dig när det väl gäller. De skapade dig efter sin avbild, lika svag som sig själva. Substitutet för en gud som bara bevisade sin existens genom sin frånvaro.
-Jag har aldrig varit någon gud, väser sefiren frostigt och vänder sig om till hälften, mycket mera upprörd än den vill erkänna för sig själv, handen vandrar till svärdsfästet, och blir kvar. Den vänder åter ryggen till, och studerar himlen som lovar en stekande het dag med sina blå skyar om det hade varit möjligt, men ännu dröjer månen kvar, genomskinlig, och ännu vilar nattens dunkel över dalen.
-Det näst bästa, envisas ärkeängeln lugnt, road av utbrottet, det näst bästa är motsatsen.
-De ville ha en enhällig gud, ingen, inget kan vara allsmäktigt i varat, det går emot skapelsen. Sefiren som en gång varit djävul och som vandrat bland människorna som en av dem betraktar för en stund sin forna rival.
Allt den möter i de mörka ögonen är otålighet och likgiltighet inför allt som sker. Åter kommer de obehagliga tankarna om intet upp. Den kan ana det i djupet av de bottenlösa rymder som oberört möter dess blick. Vacker och ouppnåelig som en idébild sitter ängeln framför sefiren, en staty, vit och kall, oförstående inför alla element utom sitt eget.
-Du förstår inte, säger sefiren till sist överseende och ler uppgivet, det var inte det de sökte.
-Det vet du, antar jag.
-Det vet du med, du förstår det bara inte: Sig själva och allt som omgav dem.
Sefiren som kallades Gabriel skrattar föraktfullt till.

Månen har bleknat bort från himlen och gryningsljuset stryker långsamt över skyarna. De två sefirerna sitter orörliga, lika stilla som berget under dem och de talar inte. Den ene rastlös bakom masken av likgiltigt tålamod. Den gyllene luren i dess händer ligger stadigt stilla i dens knä. Det börjar närma sig, det är snart dags.
Den andra hemsöks av märkliga tankar och en obehaglig, obekant känsla av olust som den inte kan placera. Det är inte sorg, och inte heller ilska. Det är som en tomhet som är full av det evigt förlorade. Bättre kan den inte beskriva det för sig själv. Så dessutom; dessa funderingar om skeenden, om världar som uppstår ur världar, om det som växer och dör, och växer upp igen, är olidliga.
I intet växer ingenting, envisas tankarna hotfullt.
Himlen har ljusnat till den klara blå färg som talar om att gryningen nalkas när som helst.
De två sefirerna reagerar samtidigt. De ser båda upp utan brådska, men de ser inte på varandra. Deras ögon söker sig mot bergen. Allt är lika stilla som innan, men nu kan sefiren som brukade kalla sig Lucifer känna rörelsen i marken, i himlen. Långsamma rörelser i skapelsens grundvalar. Nu återstår bara några få minuter.

Ännu ligger dalen i skugga, och De väntar.
I jordens innandöme väntar De, nära jordskorpan, i havens djup och i himlarna väntar De. Formlösa som tidvatten och himlens skiftningar, solida som bergsmassiven och undflyende som vindar är De.
Det är det lägsta och förnämsta ett väsen kan göra. Det kräver mycket tålamod, men så här nära slutet är även De otåliga över att få sätta igång, för De har väntat så länge nu. Tiden mellan skapelse och slutgiltighet är en lång tid att tillbringa utan att få vila. Den här gången är det på riktigt och De kan känna det. De lyssnar och väntar på sin tur.

Sefiren ställer sig plötsligt upp. Den kan känna stenen under sina fötter, och blir medveten om att ärkeängeln står bredvid den med blicken i fjärran och luren i sina händer.
Sefiren har varit med förut, den vet vad som kommer att hända. Slutet är alltid detsamma. Den vet att det är så. Ändå så vill inte den gnagande känslan av tomhet avta.
Ett ljus på den blå himlen, strax nedanför bergskammen. När solen har gått upp kommer den aldrig att gå ner igen, och ingenting kommer att återuppstå i den här världen.
Det är dags att gå. Sefiren tänker tanken, men blir kvar. Den låter blicken svepa över landskapet, bergens blå skuggor börjar ge vika för morgonljuset. Långt där nere ligger tågstationen öde, på marken ligger kropparna som de lämnades. Söndertrasade men orörda. Blanka ögon stirrar upp i svart sotigt tak. Bränd av sol och bränd av eld ligger jorden bar och naken. Här finns inget mer liv.
'Det är dags att gå.'
Ängeln som gick under namnet Gabriel, säger detta i en vänlig men ointresserad ton, för koncentrerad för att bry sig om vad som händer runtomkring sig.
Sefiren svarar inte. Den saknar... är det vad den gör, saknar? Det ligger inte i dens natur att sakna och den borde veta bättre än falla i samma fälla som vilken simpel gud som helst. Den borde gå nu.
Solens strålar letar sig nu längs bergets rygg och jagar efter nattens blå himmel.
De som väntar vrider och vänder sig i sina hemliga gömmor. Om De skulle ha haft röster skulle De ha viskat upphetsat, och ändå utan röster är det som om deras väsen sänder ut vågor som pulserande ekon. 'Ge oss tecknet.'
-Om du ska gå, så är nu en bra tidpunkt. Jag hoppas jag kommer iväg innan De börjar, säger ärkeängeln tonlöst och höjer sin lur, och sefiren ger instumentet det kortaste ögonkast. De gyllene ögonen har mörknat till djupt röd mahogny. Den vill inte upphöra, inte ännu. En märklig fråga pockar på dess uppmärksamhet; Hur skulle det kännas att vara en del av skapelsen?
Den ser inte på ängeln med den höjda trumpeten. Den ser rätt upp i den blå himlen. Så ljuder hornet, och det är inte toner som någon dödlig kan utstå, för de här måste sträcka sig till den djupaste källan av alla destruktiva och mörka krafter i varat. Dessa toner måste tränga genom rymder av allt, som är motsatsen till allt som är.
Tonerna letar sig genom lager av lager av skapelse. Svåra att höra även för en ängel, för att de inbjuder till den totala tystnaden. De har ingen melodi eller rytm, annat än för Dem. De är de enda som känner tonerna, men kan aldrig berätta om hur de verkligen låter, för att de har inga röster.
Sefiren håller sig stilla, och kan känna snarare än höra lurens tjut ut i varat. Världen vibrerar i sina grunder, i sina himlar. Bergen bekänner sin rätta färg under solen, inte alls blå, utan bruna och grå. Himlen är molnfri, så ljust blå att den nästan känns genomskinlig.

Luren tystnar och ängeln låter armen falla. Nästan yrvaket ser den på sin kollega, med illa dold förvåning. Den mönstrar sefiren upp och ner och ner, chockerad över sefirens oerhörda dumhet.
'Det är slut nu', Konstaterar den och försvinner med en förundrad och nedlåtande blick, till säkrare sfärer.
Sefiren som en gång var den mest älskade blir stående de sista sekunderna innan skapelsen faller. Den ser ner i marken, betraktar bergen och jorden, och låter sig fångas av de blå himlarna. Ögonen är åter gyllene, den ler sorgmodigt mot solen. Med lättad stämma och på människornas vis talar den rätt ut över dalen:
-Jag är morgonens första ljus på himlen och jag vill förbli där.

Så utan förvarning är berget tomt. Inte en viskning finns kvar av sefirens närvaro.
Och mörkret faller.
Och mörkret... faller.
Även mörkret måste försvinna. Allt som är måste försvinna. Ingenting får finnas för evigt. Det vet De som har väntat och De vet varför.

Skriven av: Foucault