Morgonrocken - vän eller fiende?

Morgonrocken - vän eller fiende?

Den värsta mardrömmen var alltid att bli en av dem. De där kvinnorna man ser på amerikansk förnedrings-tv. De där såkallade pratshowerna som sänds dagtid där fattiga, outbildade amerikaner hänger ut sina tragiska liv i tv, till åtlöje för en hel nation. Jag föreställer mig olyckliga kvinnor som konstant oroar sig för att bli feta samtidigt som de äter kalorispäckade färdigrätter och snacks och föder barn på löpande band med olika fäder och förstör sina kroppar mer och mer. De vaknar i sina husvagnar eller trista små lägenheter mitt på dagen, slinker i sina slitna smutsiga morgonrockar och sätter sig framför teven. Utan jobb har de möjlighet att följa varenda såpa och Jerry Springerliknande program och där blir de därför sittande enda tills något av de otaliga barnen börjar gnälla och de sticker åt dem en påse chips eller en nappflaska beroende på ålder. Sedan återgår de till teven eller slänger in något flottigt i micron som de sedan slevar i sig med sked utan att tänka på vad det smakar.

Eftersom jag har fötts i Sverige, ett land där vi tack och lov inte har nått samma utsträckning av fetma och förfall som i de såkallade ”white trash” områdena i USA var mitt liv, sedan jag fyllt tretton, en konstant kamp mot en försvenskad version av denna tillvaro. För mig innebar detta att hamna i en tråkig förort eller liten håla med ett jobb jag hatade, men måste gå till, trots att lönen var så låg att jag bara hade råd att äta snabbmakaroner. En tillvaro där man spenderade fritiden i sin morgonrock medan man lät sig själv förfalla. Där man hade slutat bry sig om sitt flottiga hår, sin övervikt och det faktum att all rökning och brist på motion lett till att man inte ens orkade dra en dammsugare över golvet utan att behöva lägga sig en timme på soffan och vila. Sedan låg man där, flåsande som en hund och med morgonrockskragen fuktig av svett.

Jag vet att jag egentligen inte är i riskzonen eftersom mina föräldrar är välutbildade och jag har växt upp i något som jag antar räknas in i kategorin ”övre medelklass”. Trots det fanns alltid rädslan där och just morgonrocken blev till någon slags symbol för det totala, slutgiltiga förfallet. Varje morgon har jag därför snabbt dragit på mig träningskläder, stuckit ut på min joggingrunda, duschat och klätt på mig. Detta har skett nästan maniskt och har även kombinerats med frekventa besök på gymmet och hälsosam mat, allt för att bibehålla ett sunt och tilltalande yttre.

Inte ens när jag har varit sjuk har morgonrocken fått slinka på. Däremot har jag länge haft ett flertal morgonrockar, i olika modeller och material, hängande i mitt sovrum som något slags avskräckande exempel. En sporre att bli en ”Lyckad” människa. Har detta slit då gjort mig lycklig, vacker och framgångsrik? Svaret på den frågan är, inte helt oväntat, nej. Rädslan för ”morgonrocksförfall” har snarast givit mig en ohälsosam prestationsångest och jag har inte kunnat njuta till fullo av mitt liv.

Men så plötsligt en dag gör jag det. Tar de korta stegen till kroken i hörnet där de hänger. Väljer den lila i frotté. Sveper den om mig, går in i vardagsrummet och slår på teven. Bebisen vaknar och gråter så jag hämtar henne och lägger henne i mitt knä. Sveper morgonrocken om oss båda. Sitter sedan så ända tills flickans pappa kommer hem. Ingen dusch, ingen löprunda, inget fördjupande i tjocka böcker av Dostojevskij. Bara jag, morgonrocken, bebisen och Jerry Springer i vår förortslägenhet, visserligen en av de ”fina” förorterna, men likväl en förort. Där sitter jag alltså och tänker på ingenting och inser snart att jag är mycket, mycket lycklig.

Skriven av: Karin