MÖRK VÄG

MÖRK VÄG

Ted öppnade korten sakta. Han visste att han hade hyfsade kort innan han fick nya. Efter varje kort som uppenbarade sig framför honom, sneglade han ned på poker-potten som låg på bordet framför honom. Det var han och fyra andra som spelade poker. Det hade de gjort i flera tillsammans. Ingen av dem jobbade med någon av de andra, vilket var ganska konstigt. I staden de bodde fanns nämligen bara sex ställen att jobba i. En liten, liten kyrka, en bar, ett postkontor, en mataffär, en sportaffär samt en mindre bokhandel. Ted Swainly jobbade på postkontoret. Han var 53 år, ganska smal och tunnhårig. Han var gift med Carry Swainly. På fritiden var han redaktör på staden tidning, samt präst. När han tog över yrket som präst i staden fick de bygga om predikstolen. Ted var nämligen för lång för den. Ibland fick han hoppa in i teatergruppen om någon var sjuk. Runt affärerna låg alla husen i en ring. Ted bodde närmast av de fem vännerna. Hans vänner som han spelade poker med hette Michael, Thomas, Steve och Stuart. Michael jobbade i mataffären. Han skulle snart gå i pension och höll på att lära en ny kille yrket. Han hade lärt upp folk förut. Bland annat hade han lärt upp Thomas i bokhandeln där han hade jobbat innan han började i mataffären. I staden finns det inget ställe som kräver utbildning, man blir upplärd på platsen. Thomas jobbade på bokhandeln och var yngst bland de fem. Han hade blivit upplärd av Michael innan han slutade. Thomas största hobby var att skriva böcker. Han publicerade dem aldrig, utan hade dem till utlåning i bokhandeln. Steve och Stuart var tvillingar och hade förut jobbat lite i bokhandeln. Men de slutade snart eftersom ingen av dem hade gillat yrket särskilt mycket. Istället hade Steve börjat på baren. Han hjälpte deras far där. Han hade börjat bli gammal och behövde hjälp där och då erbjöd sig Steve att hjälpa honom lite grand tills vidare. Stuart hade direkt börjat i sportaffären. Han älskade sitt jobb och jobbade så mycket han kunde. Han tröttnade aldrig och de extra pengarna han fick in satte han in på ett sparkonto. Den summan växte ganska snabbt och han hade redan gjort sig en liten nätt förmögenhet. På fritiden ordnade han tävlingar och fester. Han, Steve och Thomas kunde spela instrument och på festerna stod de oftast för musiken. Ted var den som hade presenterat alla för varandra. Sen den stunden hade de spelat poker varje onsdag och lördag. Att spela poker var något som de flesta i staden gillade, så Ted och hans vänner var inte ensamma om att träffas för att spela poker. Nu satt de all runt det runda bordet. Potten var större än den brukade vara. Ted var inte säker på om han skulle kunna ta potten eller inte. På given hade han fått en trea, en kung, en nia och två ess. Varpå han kastade nian och trean. De korten han hade sparat låg först och han vek sakta upp dem. Ess…Ess…Kung. Ted tog ett djupt andetag. Han tittade på de andra. De höll på med samma sak som honom. Att vika upp korten var det mest spännande med spelet. Hjärtat bultade mot bröstkorgen, pulsen steg och svetten rann lite i pannan. Ted vek upp de sista två korten. Då saktade allt ned lite. När alla hade vikit upp sina kort följde en lång väntan på att någon skulle ta det första steget och satsa. Efter en stund lades en dollar på bordet. Alla följde med och satsade de också. Steve höjde två dollar.
- Nej nu lägger jag mig, sade Michael.
- Samma här, sade Thomas.
Det satsades en dollar till och då lade sig Steve. Nu satt Ted och Stuart och fingrade på korten de höll i sina händer. Potten var nu uppe i 75 dollar och det var maxgränsen för potten. Ted lade ut sina två ess. Stuart log och lade ut två ess han också. Ted gick vidare och lade ut kungen. Stuart lade ut en dam. Ted kände hur svetten sprutade. Han visste att det bara var ett spel och att han hade vunnit minst 80 dollar den kvällen redan och hade råd att förlora. Men han ville ändå ha den potten. Han lade ut sina sista kort. Stuart drog en lättat suck. På bordet framför Ted låg nu en kung, två ess och två damer. Stuart lade sakta ut sina sista kort han också.
- FAN, skrek Ted. Han visste att han var en präst, men det brydde han sig inte om.
Framför Stuart låg en dam, två ess och två kungar.
- Tack för en jämn och god match, sade Stuart till Ted.
- Äh, håll klaffen, svarade Ted.
- Nej fan killar, sade Michael. Jag måste tyvärr dra nu.
- Jag med, sade Stuart som just höll på med att samla ihop dollarsedlarna i en bunt.
- Stannar du kvar en stund eller ska du också gå, undrade Ted när det bara var han och Steve kvar.
- Ja, jag måste ju stänga baren.
Steve och Ted satt och småpratade nästan en timme. Det fanns en del att prata om, för det fanns alltid skvaller om de andra i staden. När de hade pratat färdigt reste sig de båda och sköt in stolarna. Steve började att göra i ordning för stängning i baren medans Ted tog på sig skorna och ställde i ordning stolarna. När han var klar hjälptes de åt att torka borden.
- Trevligt att man får lite hjälp ibland, sade Steve. Allt sedan farsgubben började sluta tidigare har det varit ganska ensamt på kvällarna när jag ska stänga.
- Jag vet hur du känner dig, det är samma sak i kyrkan när jag predikar, sade Ted med ett skratt.
- Så illa är det inte, sade Steve, nog för att jag inte går så ofta, men du lär i alla fall vara bättre än den gamla prästen.
- Ja, det är faktiskt mer som har börjat att komma till kyrkan sedan jag kom dit, sade Ted och kände sig lite stolt. Du borde också komma fler gånger.
- Nä, nä, sade Steve. Du vet att jag inte tror på gud och all den där smörjan.
- Ja, sade Ted. Ibland så tappar jag också min tro. Men då läser jag bara lite ur bibeln och då klarnar allt.
- Bra, då kanske du kan förklara detta för mig, sade Steve. Hur kan jungfru Maria vara jungfru om hon fick Jesus. För jag tvivlar på att det fanns konstgjord befruktning på den tiden om du förstår vad jag menar.
- Ja, det var en bra fråga, sade Ted. Kom till kyrkan så kanske du får ett svar.
- Vi får väl se, sade Steve.
De båda gick ut och Steve låste dörren. Det var en ljummen sommar kväll. Helt perfekt. Inte för varm och inte för kall. Ted hade tagit bilen till baren. Men eftersom han hade druckit lite så fick bilen stå.
- Gör du mig sällskap en bit på vägen, undrade Ted.
- Tyvärr, sade Steve. Jag måste hem till farsan och hjälpa honom städa.
- Så här sent, utbrast Ted.
- Japp, sade Steve. Han må vara gammal, men städa på nätterna kan han den nattugglan.
- Otroligt, sade Ted.
De tog adjö av varandra och gick sedan åt varsit håll. Efter bara några meter stannade Ted.
- Du Steve, ropade Ted.
- Ja, ropade Steve tillbaka.
- Vet du vad klockan är
- Tio i ett
- Tack.

Ted började springa. Hans fru hade nämligen sagt till honom att han senast skulle vara hemma senast klockan ett. Annars fick han sova på soffan och det ville inte Ted. Soffan var extremt hård och var nästan omöjlig att sova på. Han brukade säga att inte ens självaste Törnrosa skulle kunna sova på den. Han sprang det fortaste han kunde. Det var ganska långt hem och för att hinna på tio minuter så var man tvungen att vara snabb och ha bra kondition. Det stämde in bra på Ted. Han var ett framtidshopp inom löpning när han var liten men en skada stoppade hans karriär. Den värsta biten på vägen hem till honom var genom en skog. Alla lampor som var uppsatta för att lysa upp vägen hade småungar kastat sten på och var nu trasiga. Ingen hade brytt sig om att byta dem för man visste att de ändå skulle bli sönderkastade igen. Ted var lite rädd för mörkret, så han ville komma hem så fort som möjligt. Han hade sprungit den här vägen förut. Det enda han någonsin hade mött var en gamma dam som var ute med sin hund. Han sprang och sprang på den mörka, kusliga vägen. Den var ungefär 2,5 kilometer lång och hade exakt 103 lampor. Ted visste det för att han brukade räkna dem då han sprang. Han tyckte att det var ganska fascinerande att så många lampor hade blivit krossade. En gång när han sprang där hade en trädgren ramlat ner från ett träd och landat mitt framför honom. Han hade blivit alldeles stel av skräck och hans hjärta hade slagit fyrdubbla slag. Då var han tvungen att stanna ett slag för att kippa efter andan. Men efter en stund kunde han äntligen springa vidare igen. För att inte tänka på alla kusligheter som kunde finnas i skogen brukade han vissla för sig själv, samtidigt som han räknade lampor. Det fanns inga kusligheter i skogen, det visste Ted. Men om man ser på en rysare om ett monster, så kan man inte släppa den bilden av monstret i huvudet. Det spelar ingen roll hur säker man är på att monstret inte finns. Det finns ändå alltid en liten nervös knut i magen som gör att man blir lite rädd. När Ted var liten hade han varit extremt rädd för mörkret. Hans föräldrar vart nästan oroliga för honom. Ibland sov han till och med med taklampan tänd. Och om han hade sett på en rysare eller något annat skrämmande så kunde han knappt sova över huvud taget. Men med åren så växte det sakta bort och nu var han nästan helt fri från sin fobi för mörker. I skogen som omgav vägen brukade vilda fester hållas av ännu mer vilda tonåringar. Och överallt låg en massa glasskärvor från trasiga ölflaskor. De speglade månens ljus om den låg rätt och såg då ut som hundratals vita ögon som stirrade ut i tomma intet. Det var en väg som ingen, om man bortser från fulla ungdomar, ville använda. Den var kuslig på dagen och ännu mer kuslig på natten. En gång hade staden haft ett möte om just den vägen. Det hade kommit förslag på att den skulle göras i ordning så att den blev riktigt trevlig att gå på. Det förslaget gick inte igenom. Svaret på vilken anledning blev: Vi har inte råd. Det var helt enkelt skitsnack. För en vecka senare byggdes en liten mini-golf bana. Anledningen till att man ville bygga om vägen var att ett dödsfall hade ägt rum där, tack vare att den var läskig att gå på. Det var en gammal dam som var ute och gick när plötsligt några ungdomar hade hoppat fram ifrån buskagen och skrämt henne. Hon dog på fläcken av en hjärtinfarkt. Det visade sig senare att ungdomarna inte ville skrämmas, utan var helt enkelt på väg ut ur skogen där de hade varit på fest och snubblat ut mitt framför tanten. Nu när Ted sprang nedför vägen tänkte han som tur var inte på det, utan visslade tyst för sig själv. Han visslade först ”Für Elise” och flöt sedan in i ”Paint it black” och gick sedan vidare till andra melodier. Ingen av sångerna han visslade vart klara innan han började på en ny. När han hade sprungit en bit hörde han ett ljud. Det lät precis som om det var en trädgren som bröts. Han stannade till och tittade in i skogen. Han såg hundratals ögon stirra iskallt på honom. Först blev han lite skraj, men kom snabbt på att det bara var glasskärvorna.
- Förbannade ungdomar, tänkte han för sig själv.
Men sedan tänkte han att han var ju faktiskt lika dan när han var yngre. Han började springa igen. När han hade sprungit en bit hörde han samma ljud igen. Han såg sig omkring.
- Hallå, ropade Ted. Är det någon där.
Han hörde ingenting. Han fortsatte springa. Men den här gången visslade han inte utan koncentrerade sig på att lyssna efter ljudet. Han hörde ljudet igen. Nu hördes det lite högre och Ted kände hur han började bli nervös.
- Det kanske bara är några ungdomar, tänkte Ted.
Han började springa igen, nu ännu snabbare. Plötsligt hörde han ljudet återigen och nu var det riktigt när.
- Vad vill ni mig, skrek Ted.
Man kunde höra på rösten hur rädd han var. Det var knäpp tyst i skogen och på vägen. Men plötsligt hörde Ted ett doft morrande. Han såg sig om för att kunna hitta källan till ljudet. En bit bort såg han ett djur komma ut från skogen och ställa sig på vägen. Det var nästan bäcksvart ute och Ted kunde enbart se konturerna på djuret. Den såg ut som en hund tyckte Ted.
- Vad gör en hund ute lös mitt i natten, tänkte han.
Ted gick sakta emot hunden för att kolla om den hade något halsband på sig. När Ted hade kommit ungefär tjugo meter ifrån hunden började den morra. Ted kunde se hundens ilskna, gula ögon stirra på honom.
- Om det ska vara på det viset får du klara dig själv, sade Ted tyst för sig själv. Jag har inte tid att ta hand om förrymda hundar.
Ted sprang vidare. Han hade inte så långt kvar nu, bara någon knapp kilometer. När han bara hade sprungit några få meter hörde han hunden bakom sig. Den sprang. Ted vände sig om och sprang baklänges.
- Undrar om den bara vill hälsa, tänkte han.
Det hade han inte tid med, så han sprang vidare. Bakom sig hörde han hunden komma närmare och närmare.
- Han får väl hälsa då, tänkte Ted. Jag får väl sova på soffan i alla fall.
Han stannade och satte sig på huk för att hälsa. Innan han satte sig på huk, kände han efter i sina byxfickor, så att det inte fanns något som kunde trilla ur. Då kände han sin lilla mini-ficklampa. Den hade han helt glömt bort att han hade i fickan. Ted tog upp den och satte sig sedan på huk och tände den. Han lyste på hunden. Då såg han till sin fasa att det var en kamphund av sorten pittbull terrier. Han stängde snabbt av ficklampan och reste sig för att springa därifrån. Men när han var halvvägs såg han hunden hoppa fram emot honom. Ted höll upp ena armen för att skydda sig. Den bet hunden tag i och började slita. Ted kände smärtan bulta i armen. Han slet tag i hundens nackskinn och slet av den från armen. En bit kött följde med och Ted kände hur det varma blodet rann längs armen. Han började springa. Men efter bara ett par kliv kände han hur hundens käftar slog igen runt vristen. Varpå han föll omkull. Ted låg på marken och försökte sparka bort hunden. Han lyckades några gånger. Men innan han ens hann tänka tanken att resa på sig var hunden framme igen och bet i Teds ben. Men plötsligt fick han på en rejäl spark med ena benet. Den träffade hunden på sidan av huvudet.
- Där fick du, tänkte han.
Hunden sprang gnällande in i skogen.
- Tack gode gud att jag äntligen blev av med honom, tänkte Ted och lade sen till ”må du brinna i helvetet”.
Han kände hur blodet rann längs ena armen och på flera ställen på benen. Han tog av sig sin tröja och började slita remsor ifrån den. Remsorna knöt han sedan runt såren som var värst för att stoppa blodflödet. Just som han höll på att knyta en av remsorna runt armen hörde han ljud inifrån skogen. Ögonblicket efter kom hunden återigen springande ur skogen. Den tog sats och innan Ted han reagera bet hunden tag i Teds hals. Ted försökte skrika men kunde inte. Sedan svartnade allt.

Dagen efter kom Carry ut för att hämta morgon-tidningen. Hon tänkte hämta den innan hon väckte Ted. Hon visste att han måste ha kommit hem efter tio och sov därför på soffan. När hon öppnade grinden, för att komma åt brevlådan som satt på utsidan av staketet, såg hon något ligga på vägen en bit bort. Hon började gå närmre för att kunna se vad det var. Det hon såg när hon kom fram var inget mera än blod och en söndertuggad kropp. Carry kunde först inte se vad det var. Hon kände att hon ville spy, men kunde inte. Sedan såg hon remsorna av tröjan som låg bland blodet. Hon satte sig på knä och satt händerna för ansiktet och började gråta. Det fanns bara en som hade en sådan tröja i den staden och det var hennes man. När hon hade lugnat ner sig lite gick hon in och ringde 911. När polisen och ambulansen kom skickade de iväg liket. Sedan fick Carry svara på en massa frågor. Hon satt inne i huset vid matbordet och pratade med en ung polis. Antagligen hade han inte jobbat länge hos polisen. För han verkade lite ovan. På bordet bredvid Carry låg dagens och gårdagens tidning. Hon hade tagit in båda när polisen kom. Antagligen hade Ted missat att ta in den på morgonen dagen innan.
Den unga polisen telefon ringde. Han svarade snabbt. När han hade pratat klart vände han sig mot Carry.
- Vi har just fått reda på att din make dog av ett hundanfall, sade polisen. Antagligen av den där pittbull terriern som det stod om i varenda tidning i går.
- Vad menar du, undrade Carry.
- Vadå, har du inte läst tidningen, sade polisen och vek upp tidningen så att framsidan blottades.
- Åh, herregud, utbrast Carry.

Om Ted hade läst tidningen hade nog han tagit bilen hem. För på första sidan i tidningen stod det:

”Kamphund lös. En pittbull terrier dödade igår sin husse och rymde. Alla ska ta det extra försiktigt och ska helst åka bil om de ska någonstans. Hunden skall ses som extremt farlig.”



SLUT

Skriven av: Cenneth Lord