Mörka sommarkvällar

Det är en mörk natt i en mörk stad. Och i den mörka natten vandrar monster ljudlöst ner längs gatorna. Om man är snabb kan man få en glimt av dem, men i dem allra flesta fall hinner man bara se den långa skuggan som lydigt följer efter sin skapare sträcka sig över väggarna.

Hon vet att det inte är en bra natt så fort hon öppnar den tunga ytterdörren. Hon vet att det är en ond natt. Men ändå så går hon ut på gatan och vänder sig om i det kyliga mörkret för att stänga och låsa dörren bakom sig. Så fort hon vänt sig om börjar ögon bränna i ryggen på henne. Dem fräter och fräter likt syra mot hennes hud ända tills hon inte kan stå ut längre, och då plötsligt är känslan borta. Kvinnan andas ut. Med darrande händer låser hon dörren och intalar sig att det inte finns några onda nätter eller brännande blickar. Hon intalar sig att onda nätter och brännande blickar existerar lika lite som monster gör en mörk sommarkväll. Men hon vet att det inte är sant. Monster existerar. Speciellt på mörka sommarnätter.

Kvinnan börjar gå nedför gatan. Det är knäpptyst. Allt man hör i den mörka natten är det rytmiska klappret från hennes högklackade skor. Klappret ekar mellan de höga husen som reser sig över henne likt enorma vidunder. Kvinnan är inte mörkrädd, mörkret är bara ett faktum. Rädslan hon känner går djupare in än så. Den sitter klämd längst in i det innersta hörnet av hennes själ och sliter runt omkring sig likt ett vilt djur. Men hon trycker undan vilddjuret och intalar sig själv att det inte finns något att vara rädd för.

Plötsligt hör kvinnan ett nytt ljud utöver klappret från hennes nya skor. Ljudet är dovt. Hjärtat börjar genast slå hårdare hos henne. Hon hör det pumpa i hela kroppen. Dunk. Dunk. Dunk. Lika dovt som det nya ljudet. Hon slänger en hastig blick över axeln och får se något mörkt komma gåendes bakom henne i natten. Ett monster. Hennes mage fryser till is och hjärtat stannar för en sekund, innan det börjar pumpa snabbare än någonsin förut. Kvinnan länger på stegen och torkar av svetten från handflatorna på klänningen. Hon försöker intala sig själv att monster inte existerar och att det inte finns något att vara rädd för.

Det dova ljudet av monstrets fotsteg förföljer henne runt nästa gatuhörn och för en sekund bryter vilddjuret i hennes själ sig lös och beordrar hela kroppen att börja springa, innan hon fångar in det igen. Men den här gången går vilddjuret inte riktigt in i buren. Det har vuxit sig för stort. Hon vill intala sig att den inte finns något att vara rädd för, men nu har vilddjuret naglat sig fast i henne. Och för varje dovt fotsteg hon hör eka mellan husen bakom sig växer det sig större, och större, och större.

När kvinnan för andra gången kastar en hastig blick över axeln har monstret kommit närmare. Och det har vuxit sig större, likt vilddjuret inuti henne. Allt vilddjuret vill är att springa. Allt kroppen vill är att springa. Och allt hjärtat vill är att springa. Men ändå så fortsätter kvinnan att gå. Hon går för att hon inte vill att vilddjuret ska styra henne. Hon går för att hon inte vill att monstret bakom henne ska vara ett monster. Men när en hand plötsligt griper tag om hennes axel så vet hon. Vilddjuret vet. Monstret bakom henne är ett monster, påväg att splittra hennes själ i tusen bitar. Men istället för att springa så sprids isen från hennes mage ut över hela kroppen och hon står som förstenad. Monstret säger något men kvinnan hör inte. Allt hon hör är det dova ljudet av hjärtat som dunkar i öronen. Monstret sträcker fram någonting och kvinnan stirrar skräckslaget på föremålet. Det är en svart liten plånbok med ett guldspänne på. Det är hennes plånbok. Isen inuti henne börjar smälta och denna gång hör hon monstret när han säger “Du tappade den”. Med försiktiga fingrar tar hon tag i den. Monstret ser förundrat på henne, han ser nästan lite arg ut. “Alla vi är inte monster du vet”, säger han med hård underton och skakar på huvudet. Sedan vänder han sig om och går tillbaka upp för gatan. Kvinnan står kvar och stirrar efter monstret med hjärtat fortfarande hårt dunkande i bröstet. Vilddjuret är stilla. Hon är stilla. Hon känner sig tom. Hon ser honom en sista gång innan han rundar hörnet hon precis rundat i panik. Det var inget monster, men moster existerar fortfarande. Kanske inte under sängarna eller i garderoberna hos skräckslagna barn, men på gatorna i mörka städer på mörka sommarnätter.

Kvinnan vet inte vad hon ska tänka eller göra, så det slutar med att en ensam tår vandrar nedför hennes kind.

(Det finns både en bokstavlig och en mer bildlig tolkning av novellen.)

Författare:

Publicerat

Dela: