!Mörkergården!

!Mörkergården!


När jag kom hem från skolan var våra fosterföräldrar fortfarande på jobbet och min storasyster var fortfarande i skolan.
Jag gillar inte att vara hemma ensam för vi bor på en herrgård och det är så stort och jag tycker att det är äckligt att vara ensam.
Jag brukar inte vara ensam för att oftast slutar jag och min syrra Hanna samtidigt.
En gång för nåt år sen när jag och Hanna var ensamma hemma hörde vi skratt och spring i trappan till övervåningen.
Då vart vi så rädda att vi sprang ut på tomten och väntade på att mamma och pappa skulle komma hem.
Vi kom på att mamma och pappa slutade sent båda två så när det blev mörkt gick vi in. Vi gick genom köksingången, och höll varandra i handen. Sakta gick vi genom köket, men plötsligt hörde vi knackningar från vardagsrummet. (KNACK, KNACK.) När vi hörde knackningarna rös både Hanna och jag i hela kroppen. Vi sprang uppför trappan och in i Hannas rum och in under täcket. Vi låg där under ett tag och sedan så somnade vi.
När vi vaknade på morgonen var mamma och pappa redan uppe. Dom satt i köket och drack kaffe och läste tidningen.
- God morgon varför är ni uppe så tidigt, det är ju sovmorgon för er idag sa mamma.
- Vi kunde inte sova sa jag.
- Får vi äta frukost i vardagsrummet idag? frågade Hanna.
- Kan ni väl få.
- Tack, sa vi och så började vi att plocka åt oss det vi skulle ha.
När vi kom in och hade satt oss så frös blodet till is i våra ådror. Vi hörde dom skrämmande knackningarna igen. Dom kom ifrån taket.
(KNACK, KNACK, KNACK) Vi satt orörliga men plötsligt upphörde dom. Vi rusade ut till mamma och pappa men dom satt fortfarande och läste tidningen. Jag drog tidningen ur händerna på pappa och det vi fick se gjorde att jag höll på att svimma. Han var helt kritvit i ansiktet och vid halsen började det att rinna blod, han hade halsen avskuren. Hanna drog tidningen ur händerna på mamma och hon såg likadan ut. Vi bara skrek, dom där knackningarna hade dödat våra föräldrar. Vi visste inte vad vi skulle göra men då hörde vi (KNACK, KNACK) igen. Vi blev så rädda att vi rusade ut på gården och ner till sjön. Där sjönk vi ner på bryggan och bara grät.
- Karin ser du det där i vassen? sa Hanna till mig.
- Ja, vågar vi gå bort och se vad det är?
- Ja, jag kan gå om du inte vill, sa Hanna.
- Då hänger jag med, sa jag och så började vi att sakta gå mot vassen.
- Hanna, ta upp det med en pinne eller något, sa jag.
Hon gjorde som jag sa och när vi fick upp det så var det en gammal skjorta med stora bleka fläckar på. Samtidigt hörde vi ett gällt skrik inifrån köket. Vi var jätterädda men vi sprang ändå tillbaka till huset och in i köket. Där stod moster Anna och bara tittade på våra döda föräldrar.
- Men lilla barn, moster Anna tog oss i famnen och vaggade oss.
Vi grät som vi aldrig hade gjort förr. Sedan ringde hon till Polisen och Ambulansen och de kom. Polisen pratade om vem vi skulle bo hos. Men då kom Anna och sa att hon kunde bo kvar här med oss tills allt hade ordnat upp sig och det tyckte polisen var bra. Vi gick och la oss tidigt den kvällen. Jag vaknade mitt i natten av att tvn stod på där nere. Jag gick ner till vardagsrummet men tvn var inte på. Jag tyckte att det var lite konstigt för jag hade ju hört den. Jag gick in i köket och tog ett glas vatten och tänkte sedan gå tillbaka och lägga mig igen. När jag hade gått tre trappsteg hörde jag det hysteriskt skrämmande ljudet från tvn. När jag kom in var tvn på, jag sprang fram till den och stängde av, sedan sprang jag fort upp och in i mitt rum. När jag låg där under täcket så hörde jag skrik, viskningar och oväsen. Det var någon där uppe på vinden. Jag sprang upp ur sängen och in i Hannas rum:
- Hanna, Hanna vakna det är någon där uppe på vinden, Hanna.
- Va vad är det du säger varför sover du inte?
- Det är någon eller något däruppe snälla vakna.
Hanna satte sig upp klarvaken ur sängen, hon sa att hon hade hört knackningar i huvudet hela natten.
- Men hör du inte, det är oväsen uppe på vinden.
- Vågar vi gå upp?
- Vi måste, det här husets hemligheter har dödat våra föräldrar.
- Okej men bara fort då, sa Hanna.
Vi gick sakta upp för trappan och öppnade den väldigt gamla och knarrande dörren, vi gick in. För sent upptäckte vi att dörren bakom oss haspades utifrån. Hanna kastade sig fram mot dörren men det var för sent. Jag försökte att hjälpa, henne vi rykte och rykte men konstigt nog höll den gamla dörren. Det var som om någon höll emot på andra sidan.
- Det är lönlöst sa Hanna.
Jag vände mig om och i ett hörn hängde en flicka, eller rättare sagt en flickas skelett.
- Hanna, var allt jag kunde få ur mig.
- Hon måste ha hängt här i minst tio år.
Skelettet hade en ljusblå klänning på sig med en stor rosett därbak.
Vi måste ha inbillat oss men den döda flickans mun öppnade sig och så hörde vi en viskning:
- I ladan, min döda mor, ladan.
Hon sträckte upp handen för att gripa tag i oss, vi backade och kastade oss emot dörren och nu gick den upp. Vi var inte beredda på att dörren öppnade sig så vi rullade ner för trappan under ett högt oväsen. När vi väl kom ner så var vi rätt chockade och mörbultade. Där stod moster Anna med ett frågande ansiktsutryck.
- Vad gjorde ni däruppe egentligen.
- Äh vi hörde oväsen så vi tänkte se vad det var men det var inget.
- Jag tycker vi ska ta och prata om det här, sa hon och hennes röst var hård och bestämd.
Förvånade över hennes plötsliga ilska lommade vi efter henne ut i köket och satte oss på soffan. Hon sa:
- Ni ska inte bry er om det där, det här är ett gammalt hus och i såna här hus knakar det och knarrar det väldigt mycket. Polisen håller på med utredningen så sluta upp med att snoka okej. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv ifall det händer er något. Och nu var hennes röst normal igen.
- Jag tror vi förstår får vi gå och lägga oss nu? Sa Hanna.
Den natten sov Hanna i mitt rum, vi låg vakna ett tag och pratade om vad som hade hänt.
- Jag har ett stort blåmärke på sidan, sa Hanna.
- När fick du det?
- När vi ramlade ner för trappan.
- Det var konstigt.
- Varför det?
- För att jag har inte ont någonstans, sa jag.
Hanna svarade inte och då märkte jag att hon sov, efter ett tag somnade jag också. Jag vaknade tidigt den morgonen. Solen hade ännu inte gått upp och det var dimmigt och disigt ute. Jag öppnade fönstret och såg att frosten hade lagt sig på gräset och träden. Jag kände den kyliga luften och förstod att hösten var på väg. Hanna hade vaknat av att jag hade öppnat fönstret och satt nu upp i sängen.
- Jag hade en så konstig dröm inatt, sa Hanna.
- Jaha vad drömde du då?
- Jag gick upp på vinden ensam och försökte prata med skelettet men hon sa ingenting och då dök orden som hon sa igår upp i huvudet, jag tror jag vet var mamman är..
- Vad menar du?
- Hon är i ladan i en släde.
Vi klädde på oss fort, tog sedan ficklampan och smög ut ur huset bort till ladan och gick in. Hanna gick fram till släden, på den låg det en stort röd sammetsskynke och hon drog försiktigt bort det. Hon drog andan av häpnad, för att huden på modern hade inte ruttnat bort som den hade gjort på flickan, det såg ut som om hon hade dött för några månader sen. Mamman hade kritvitt ansikte. Jag ville inte vara kvar så jag sa:
- Jag vill gå härifrån.
Precis då såg vi en svart korp som var väldigt skadad. Även att den hade en bruten vinge så flög den. Den kom emot oss som om den skulle flyga igenom oss. Hanna kastade bara på skynket och så rusade vi ut ur ladan och in i huset så fort vi kunde. När vi kom in hade moster Anna dukat fram frukost.
- Var har ni varit frågade hon med sträng röst. Ni vet att ni inte ska gå ut förrän solen har gått upp ni är väl inte och rotar i utredningen nu igen.
- Nej, vi tänkte bara gå ut lite för det var så vackert med all frost, så lekte vi lite datten också.
- Jaha, på så vis sa Anna men hon lät fortfarande misstänksam.
Vi åt och sedan gick vi upp på mitt rum och började att diskutera vad vi skulle göra med liken.
- Ska vi berätta för polisen eller?
- Nej det tycker jag inte.
- Och varför inte det, sa Hanna.
- Jag tycker inte det bara, sa jag.
Det var tyst en stund sedan sa jag:
- Jag vet.
- Vad, sa Hanna.
- Vi går till biblioteket, där borde det stå någonting om några försvinnande eller mord eller nåt.
- Bra idé men tror du att vi får det för Anna, sa Hanna.
- Jag vet inte men jag litar inte riktigt på henne det är något skumt tycker inte du det?
- Jo, verkligen kom så går vi jag tycker att vi struntar i henne.
- Ja, det tycker jag med.
Vi gick ut och började att gå mot det lilla samhället där fanns det ett bibliotek. När vi kom fram så var det stängt.
- Skit också men vad gör vi nu då?
- Jag har lite pengar kom så går vi och fikar så länge, biblioteket öppnar ju snart.
- Okej.
Vi fikade och gick sedan tillbaka till biblioteket och nu var det öppet.
- Här står det något om våran herrgård.
- Läs då, sa jag.
Hanna började att läsa högt:
- Den mystiska herrgården Mörkergården bär på hemligheter. Det har stått tomt i sju år men för ett tag sedan flyttade en familj in där. Mannen födde upp korpar. Efter ungefär ett halvår försvann korpmannen och bara några dagar efter var också hans fru och deras barn spårlöst försvunna.
- Men det här kan inte stämma det var inte sju år sedan den där lilla flickan dog det är jag säker på, sa jag.
- Vänta lite jag ska titta när boken trycktes… den trycktes för åtta år sedan då har dom varit döda i femton år kan det stämma?
- Ja, det kan det nog, sa jag.
Vi ställde tillbaka boken och började att gå hemåt. När vi kom hem gick vi direkt upp på vinden. Anna var inte hemma som tur var. När vi gick upp för trappan var vi redan rädda och tänkte på den hemska synen med flickan. Vad ville hon oss den här gången?
När vi kom upp för trappan så var dörren haspad, vi tog upp haspen och försökte sedan öppna dörren men den gick fortfarande inte att öppna, då såg vi att det var spikar runt dörrposten. Vi gick runt till fönstret för vi tänkte se om man kunde komma upp den vägen, där stod den stege som brukar stå bakom ladan.
Vi tyckte att det var konstigt att den stod där för att den stod inte där när vi gick till biblioteket. Men fönsterluckan var stängd.
- Kan inte du klättra upp Hanna du är faktiskt äldst och längst.
- Ja, jag hade tänkt det.
Hanna klättrade upp och så ropade hon:
- Det är öppet kommer du eller.
- Nej, kom ner stegen håller på att gå av skynda dig, det ser ut som om någon har huggit i den med en yxa.
Hanna var snabbt nere och då upptäckte hon träflisor på marken. Karin sprang fram till buskarna och kollade och då såg hon en yxa, med torkat blod på.
- Hanna, titta vad jag har hittat.
- Va en yxa vad gör den här?
- Fråga inte mig.
- Vem kan ha lagt dit den?
- Men jag vet inte.
- Hanna, Karin var är ni kom det är fika.
- O nej, Anna har kommit hem viskade Hanna till Karin.
- Vad ska vi göra?
- Vi kan inte komma härifrån, då förstår hon att vi har hittat stegen.
- Men vart ska vi gå då?
- Vi springer runt huset och kommer till henne på andra sidan.
- Okej, kom då.
Vi började att springa och när vi nästan var vi andra knuten så stannade Hanna mig och viskade:
- Ska du ta med dig yxan?
- Nej, just det vad ska jag göra?
- Jag vet inte.
Jag slängde ifrån mig yxan och följde efter Hanna till Anna.
Anna frågade var vi hade varit.
- Vi vill inte ha någon fika vi har varit i byn.
- Vad gjorde ni där då?
- Nä, vi var ute och gick då vart vi fikasugna och så gick vi till konditoriet.
- Jaha, vad synd, men kan vi inte hitta på något för att det är inte bra för er att sörja själva. Vore inte det kul?
- Jo, visst det vore jättekul.
- Men vad ska vi göra?
- Jag vet inte vad vill ni göra, sa Anna.
- Förresten jag har en överraskning till er, gå upp på era rum fast lås ytterdörren först.
- Okej, sa Hanna.
Och vi gick upp men bara till mitt rum.
- Vi går ner sedan och låser dörren okej? Sedan sätter vi oss i kökssoffan och tittar vad hon gör, sa Hanna.
- Bra, jag litar inte på henne ett dugg.
- Inte jag heller.
De väntade ett tag och sedan hörde de ytterdörren slå igen.
- Vi väntar lite till, sa Hanna.
Dom väntade i ungefär tio minuter till och gick sedan ner och tittade ut genom fönstret i skydd bakom gardinerna.
Anna stod i roddbåten mitt ute på sjön och har två huggkrokar med sig. Hon stod med huggkrokarna i händerna och försöker få upp något ur sjön. Plötsligt börjar hon att dra krokarna uppåt och så ser dom hur en död människa kommer upp ur vattnet. Plötsligt vänder hon huvudet upp mot fönstret och ser oss. Vi kastar oss tillbaka men för sent, när vi några minuter senare tittar tillbaka så är hon inte där, båten är borta. Då börjar det att rycka i handtaget och hon ropar:
- Snälla ni öppna nu, vi måste prata om det här……ÖPPNA!
- Ring polisen fort jag ställer för något så länge, ropar Hanna till mig med panikslagen röst.
Hanna hör hur låset är på väg att gå sönder, hon ställer för en stol så länge och sliter sedan med en byrå. Under tiden ringer jag till polisen och dom lovar att komma på en gång. Precis när jag tänkte säga tack så bryts telefonlinjen och Hanna ropar att Anna är borta vid telefon stolpen. Vi tittade på varandra och visste inte riktigt vad vi skulle göra. När Hanna tittade bort mot telefon stolpen var inte Anna där. Plötsligt hörde vi slag mot dörren, Hanna tittade ut genom fönstret och såg Anna slå mot dörren med samma yxa som hade legat i busken.
- Vi springer upp på vinden, ropade jag.
Jag var skräckslagen och tänkte inte på vad som fanns där.
Hanna var livrädd och sprang direkt upp på vinden. Jag var inte sen att följa efter. Precis när vi var i mitten av trappan kom Anna in i huset. Hanna ramlade i trappan och rullade ner. Hon var snabbt upp på benen och upp i trappan igen men Anna hade hört oss och var steget efter henne. Hon kastade sig för att få tag i Hannas fot men det misslyckades och Anna rullade ner för trappan. Jag var några steg före Hanna så jag försökte öppna dörren. Jag rykte och rykte så hörde jag bara Hannas röst:
- Den är igenspikad.
Hanna låg i trappan och när hon vände sig om så stod Anna med yxan i högsta hugg. Innan jag svimmade hörde jag en mansröst:
- Nu tar vi det lilla lugna här.
När jag några timmar senare vaknade så var jag på ett sjukhus och Hanna låg i en säng jämte mig, hon hade handleden i bandage.
Då kom minnena sköljande över mig. Plötsligt kom en sjuksköterska och en polis in. Sjuksköterskan gick fram till mig och frågade ifall jag orkade svara på några frågor.
- Ja, det orkar jag men vad händer med Anna, sa jag.
Polisen kom fram till min säng och satte sig på stolen. Sedan började han att ställa frågor. När Hanna några timmar senare vaknade tackade polisen mig och gick över till henne. Någon timme senare gick han. Efter några dagar kom han tillbaka och berättade att Anna blir häktad för fem mord.
- Va fem var det inte bara tre frågade Hanna.
- Det var hon som dödade era föräldrar, jag beklagar.
- Rättegången är senare i dag.
Sjuksjöterskorna tillät oss att gå och när dom förde in Anna så vällde hatet upp i oss. Anna berättade alltihop.
- Jo, för många år sen var den så kallade korpmannen och jag ihop men han lämnade mig för jag kunde inte få barn, så träffade han en ny. Och så en dag när han var på konfrans i Stockholm så åkte jag till Mörkergården. Hans nya och jag började att gräla. Jag blev så avundsjuk att till slut slog jag ihjäl henne med en yxa i huvudet. Då hade deras flicka sett allt och jag jagade henne runt i huset men till slut fick jag tag på henne och då hängde jag henne på vinden. Senare kom korpmannen hem och han undrade var alla var. Jag var blodig om händerna så han förstod att det var jag som hade mördat hans familj. Vi började att slåss och jag slog ihjäl honom med samma yxa som jag hade slagit ihjäl hans fru med. Sedan drog jag ner honom till sjön och så gick jag upp och hämtade massor med väskor och hakade fast på honom och i väskorna hade jag lagt tegelstenar och bly. Efter det gick jag upp till huset och drog upp frun på ladan, la henne på kälken med ett stort sammetstäcke över henne. Polisen frågade om hon ångrade vad hon hade gjort. Då svarade hon:
- Nej, det gör jag inte, eller jag ångrar lite att jag mördade flickan. Hon hade kunnat få leva.
Och hon pekade på oss och sa:
- Hade det inte varit för dom där ungarna, så hade jag fortfarande varit fri.
- Vi tar en paus medan juryn bestämmer straffet.
Två poliser kom in och förde bort Anna. Och vi satt kvar. Några minuter senare kom juryn, domaren och även Anna in.
- Vi dömer dig till skyldig för fem mord och mordhot, det blir tjugofem års fängelse. I det mest bevakade fängelset i landet.
Vi såg Annas nästan mordiska min när dom drog ut henne. Kunde blickar döda så skulle vi falla döda ner. Äventyret är slut för den här gången och några dagar efter fick vi lämna sjukhuset. Hemma väntade en fru och hennes man, som vi fick som våra nya föräldrar.

Slut!


Av: Linn Gustafsson och Ida Holmström!

Skriven av: Linn och Ida.