Mörkret


Det är kallt i luften och jag drar min halsduk närmre mitt ansikte. Kylan är som en vägg framför mig och det är jobbigt att gå. Mörkret skrämmer mig, så jag önskar att jag vore hemma. Jag är på väg hem från min kompis Carin. Vi hade inte träffats på ett tag och hade mycket att prata om. Så klockan är nu efter midnatt. I de flesta hus är det mörkt, men i en del lyser det lampor i fönstren. Jag går och tänker på en del av det vi pratat om under kvällen. Jag ler för mig över småsaker när jag plötsligt hör hur någon går bakom mig, det är tunga fotsteg som knastrar i snön. Jag känner mig lite rädd och vänder mig om för att se vem det är. När jag stannar tystarn det bakom mig. Jag kan inte urskilja någon person i skuggorna. Jag ler åt mig själv, jag har läst alldeles för många deckare, det är ingen som förföljer mig, tänker jag och fortsätter att gå. Men när jag har gått en bit hör jag ljudet efter mig igen. Men nu stannar jag inte utan ökar takten och går fortare. Till slut är jag hemma och jag känner mig lättad över att äntligen få komma in. Ljudet tonas ner och det blir tyst bakom mig. Jag tror min fantasi flög iväg lite, tänker jag medan jag låser upp dörren.

Han står kvar gömd bland skuggorna. Han granskar henne när hon går in och stänger dörren. Det var nära, jag får inte göra sådana misstag. Hon såg mig nästan, tänker han. Han börjar gå bortåt i natten och snön knastar under hans skor.

Jag slänger min väska i hallen och tar av mig min jacka. Sedan går jag in i köket där mamma sitter.
– Hej! Hur har du haft det idag?
– Jodå, bara bra, svarar jag. Lite trött bara.
– Du har fått brev, säger mamma och räcker mig ett litet rosa kuvert. Är det en beundrare?
– Knappast, säger jag och öppnar det. Jag läser meningen som står med bred svart text. ”Jag ser dig” Pappret dalar sakta ner på bordet och jag tittar på mamma.
– Vad är det? Säger hon och tar pappret. Men, vad är det här? Säger hon sen.
– Det är nog en kompis som skojar med mig, svarar jag och ler. Vad skulle det annars vara?
– Ja, vad skulle det annars vara? Säger mamma och ler nervöst.

Han ler när han tänker på brevet. Det var en kul idé, nu börjar hon fundera. Han tycker själv han var fyndig när han kom på det. Han sätter sig ner och tittar på foton som sitter på väggen. Alla är på den ljushåriga flickan. Han drar sitt finger över en av bilderna, hon är så vacker. Vackra saker ska man ta vara på, tänker han och tar en klunk kaffe.

- Vad jobbigt med prov igen, suckar Carin och plockar ihop sina böcker.
– Förresten, kul idé med brevet jag fick igår. Jag blev faktiskt rädd.
- Vilket brev, frågar Carin medan hon fingrar på pennvässaren.
– Det rosa, med orden – Jag ser dig. Hur kom du på det?
- Jag har inte skickat nåt brev, hon tittar upp på mig.
– Inte? Vem är det då som har skickat det? Frågar jag häpet.
- Jag vet inte.
Jag börjar känna mig lite rädd och börjar tänka tillbaka på den kväll jag trodde någon var bakom mig. Tänk om det verkligen smög någon på mig, tänker jag medan jag går ut ur klassrummet.

Jag är på väg hem från skolan och djupt insjunken i mina tankar. Jag ser hur en man kliver ur en bil lite längre fram. Han är omkring trettio år och hans hår ligger bakåtkammat. Han har på sig en svart rock och i handen håller han en cigarett. Han går åt mitt håll och möter min blick. Jag känner hur hans blick tränger djupt in i mina ögon. Jag tittar snabbt undan och vi går förbi varandra.

Han tittar på henne och in i hennes blåa ögon. Hon ser nervös ut, varför det? Tänker han och stannar när han gått förbi henne. Nu kommer hans nästa drag i denna plan. Allt är noga uträknat för att det ska gå som han vill. Han vill få med sig flickan till sitt hus där han beundra henne för alltid. Han ler av bara tanken på det och vänder sig om när han gått förbi henne.

Jag hör hur mannen mumlar något när han gått förbi mig och jag vänder mig om.
Han har stannat på vägen och tittar på mig.
– Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig? Säger han och kommer närmre.
Jag tittar på honom och skakar på huvudet.
– Men jag behöver hjälp, säger han och kommer ännu närmre. Jag vet att det är bara du som kan hjälpa mig.
Hon vänder mig om och börjar springa, mina fötter snubblar iväg. Jag springer så fort jag kan och jag hör hur han skriker efter mig.
– Vänta! Hörde du inte vad jag sa?!?
Rädslan är stor inom mig och jag känner hur det bränner i mina ögon. Jag försöker se om jag sprungit ifrån mannen, men han kommer efter mig. Jag ser inte en enda person på vägen, utan jag är helt ensam. Tårarna börjar rinna ner för kinderna. Vad vill han? Vem är han? Tänker jag och känner hur jag saktar av. Bakom mig hör jag hur mannen jagar mig. Jag kan se mitt hus nu och jag känner hur jag springer fortare för att komma fram. Jag öppnar dörren och låser noga. Hela min kropp skakar, jag är rädd och trött. Jag tittar ut genom fönstret för att se om han står där ute, men jag kan inte se honom. Jag ringer till mamma och berättar vad som hänt. Hon lovar att komma så fort hon kan. Jag sätter mig ner vid bordet. Mitt hjärta dunkar snabbt och jag är fortfarande andfådd. Jag väntar på mamma och det känns som en evighet innan jag hör hur bilen svänger upp på garageinfarten. Äntligen, tänker jag.

Han ser henne i parken. Vinden smeker hennes långa ljusa hår och solen värmer hennes vackra ansikte. Planen gick inte som han tänkt sig. Men en dag ska hon bli min, tänker han och tänder en ny cigarett.


Författare:

Publicerat

Dela: