Mörkrets Hjärta

Jag vaknade till och stirrade ut i mörkret.
Något hade väckt mig! Ljudet var inte en produkt av en överspänd fantasi, utan en realitet skapad av en vansinnig verklighet.
Ljudet hade funnits invävt i drömmen, draperat av det sovande intellektets behagfullt öppna armar. Det hade med sina oljiga tentakler sipprat in likt trögflytande sirap i den behagliga dröm som jag haft från början och långsamt hade drömmen förvandlats till den där långsamt-flyende-och-snabbt-annalkande-fara drömmen som vi alla drömmer av och till under våra liv – från barndomens ofullkomliga skräck, till vuxenlivets realitetssökande hunger.
Jag låg kvar i sängen.
Försiktigt drog jag täcket ända upp till hakan, medan jag med uppspärrade ögon såg mig omkring i det mörka rum som under dagen var så naturligt och ofarligt, som vilket sovrum som helst. Men nu, under den allra djupaste nattens mest kompakta mörker, tycktes trångt och hotfullt. De jagande skuggorna sträckte sina armar efter mig som för att krama livet ur mig medan de med kyrkogårds hesa röster viskade besvärjelser från den andra sidan i mitt öra.
Jag märkte att det började spränga i mitt huvud och insåg att jag inte andats på över en minut.
Skräckslagen hade jag dragit in luft i lungorna i samma sekund som jag slog upp ögonen och sedan, alltför räddför att andas, inte släppt ut den igen. Suset i öronen tilltog och jag kände en lätt yrsel komma över mig. Med en hörbar suck släppte jag ut den syrefattiga luften ur mina värkande lungor och drog girigt in ny, syremättad luft i dess ställe.
En svag doft av ammoniak slog emot mina luktorgan. Jag flämtade till. På nytt hörde jag ljudet. Fuktigt, krypande, smaskande… det tycktes komma från det allra mest kompakta mörkret i rummets andra ända.
Två lysande punkter! Cirka två decimeter över golvet och ett par centimeter isär, likt två lysande ögon som med isande kyla iakttog mig, medan dess ägare, i förvissning om att jag själv inte skulle se mer än de isande ögonen, lugnt tryckte i mörkret.
Ögonen rörde sig, framåt och i sidled och på nytt hördes det där våta ljudet som fick mig att tänka på våt kyrkogårdsmull som sakta föstes åt sidan av ett ruttnande liks sönderfallande kött när det likt zombierna i ”The night of the living dead” sakta arbetade sig upp mot det onaturliga liv som blivit de odödas lott efter fruktansvärda, omänskliga experiment i jordatmosfären.
Ammoniakdoften tilltog och nu kände jag även en annan doft som min hjärna inte klarade av att klassificera och sätta en etikett på. Det var något starkare än doften av ammoniak. Något som likt ett antivirusprogram låg och arbetade i bakgrunden, men som nu, när ljudet och de lysande ögonen kommit närmare, kunde registreras av min febrilt arbetande hjärna.
Jag ville sträcka ut handen mot lampknappen. Ville tända ljuset för att jaga undan skuggorna och det annalkande hotet, men jag kunde inte. Dels antog en del av mitt skräckslagna intellekt att ljuset inte skulle komma, att strömmen var bruten och att rörelsen skulle locka det som närmade sig att anfalla och skynda på det ofrånkomliga slutet. En annan del av samma stenålders intellekt fasade för vad ljuset, om det mot förmodan ändå kom, skulle avslöja.
Intellektet var ansträngt till bristningsgränsen. Dussinet bilder av krypande zombier, blodtörstiga utomjordingar, gastar, mylingar och annat ur fablernas värld rusade just nu genom mitt huvud likt bilar på en motorväg under rusningstid. Att verkligen få se, få veta vilken fasa som närmade sig, skulle förmodligen jaga det lilla förnuft som fanns kvar, på flykten och därmed skulle jag möta döden som en lallande fåne, utan möjlighet till flykt eller försvar.
Det våta, slippriga ljudet hördes igen och de av iskall eld lysande ögonen kom ytterligare närmare. Stanken av död tycktes djupna. Den trängde ned med sina ruttnande mikrober i mina lungor, anfrätte min kropp och bröt ner mitt försvar. Snart skulle jag vara en del av den ruttnande massan. En klump vått kött som sakta bröts ned, uppsvälld av dödens gaser, med själen förhoppningsvis befriad från sin jordbundenhet och i full fart på väg till Valhall eller vart tusan själen tog vägen efter en onaturlig död. Kanske var det vertikal transport rakt ned i underjorden, vad visste jag!
Mörkret grep med sina iskalla, giriga fingrar om mitt bankande hjärta. Nu var varelsen vid fotändan av sängen och det slippriga ljudet hördes nu hela tiden. Som nyfångad fisk på det våta däcket till den båt som dragit upp dem ur havets djup.
Jag svepte täcket tätare omkring mig. Varelsen var uppe i sängen nu. De ljungande ögonen var bara någon meter från mitt eget ansikte. Jag kände dess tyngd mot mitt ben och inbillade mig att jag genom täcket kände kyrkogårdskylan från det kalla kött som var dess kropp.
Tyst bad jag en bön. En bön som inte kommit över mina läppar sedan barndomsåren. ”Fader vår som är i Himlen…”
Varelsen var nu nästan framme vid mitt ansikte. Jag kunde känna dess stinkande gravandedräkt mot min kind. Stanken var fruktansvärd och plötsligt brast något inuti mig.
Med ett vrål slängde jag av mig täcket, kastade mig ur sängen och mot dörren. Kalla fingrar grep efter mina flyende fötter, fick fatt i dem och höll kvar. Jag skrek, sparkade och slog. Varelsen fanns någonstans och var på väg mot mig för att döda mig. Tysta mig och ta mig till det eviga mörkret. Fasan jagade mig och höll fast mig.

Ljuset tändes i rummet.
En röst som lät som om döden gnagt på dess stämband i över ett århundrade, stämde upp.
Jag skrek. Jag slogs och varelsen slog tillbaka. En svidande örfil landade på min kind med ett pisksnärtsliknande ljud.
”Vad ända in i helvete håller du på med?”
Jag flämtade till. Smärtan från kinden var så intensiv att mina ögon tårades. Jag tittade upp på min hustrus ansikte. Ett ansikte som varken höll på att ruttna eller förtäras av köttätande zombiers gravstenshungriga tänder.
”Är du medveten om att klockan är halv tre på natten och du vrålar som om själva fan var efter dig!”
”Zombierna!” lyckades jag få fram med darr på stämman, samtidigt som mina ögon paniskt genomsökte rummet. ”De kommer och tar mig…”
”Det enda som kommer att ta dig är jag om du inte reser dig från golvet och trasslar dig ur täcket. Och vad är det som stinker här inne?”
”Jag säger ju det! Zombierna!”
Ju vaknare jag blev, desto dummare lät mitt påstående.
”Du kommer att vara en zombie i morgon bitti. Du kom hem från puben för två timmar sedan och stank av fylla så till den milda graden att jag la mig i gästrummet.”
Hennes röst tystnade och hon tittade på något som just kravlade fram från under täcket.
”Dorothy! Din förbaskade katt! Har du varit ute och jagat möss nu igen. Hur många gånger ska jag säga att du inte får släpa hem dina jakttroféer!”
Min blick föll fånigt på vår tre år gamla honkatt som jamande slank ut ur rummet. Det enda jag hann se var den helsvarta svansen som försvann runt hörnet av dörrposten. Kvar på matten låg resterna av en halväten råtta, vilket var det närmaste jag kunde komma död och förintelse och med en rysning längs ryggraden insåg jag att Dorothy varit på väg upp i sängen för att förära mig denna trofé.

Författare:

Publicerat

Dela: