Mot friheten

Mot friheten

Solen värmde hans ansikte när han vandrade fram på den gröna ängen. Den bruna nallen vilade tryggt mot bröstet. En bit längre bort kunde han se en grupp barn leka. Deras skratt klingade högt. Han stod avvaktande och tittade på, rädd för att de skulle upptäcka honom. Försiktigt satte han sig ner i det gröna gräset. Han tittade upp mot himlen, den hade aldrig förr sett så blå ut.
-Kom, var med oss och lek. En blond flicka tog tag i hans hand. Motvilligt följde han med. Han var inte van vid att bli tillfrågad, han brukade mest få sitta bredvid och titta på. Flickan luktade gott och bar en vacker röd klänning. När han för första gången tittade ner såg han att hans byxor inte längre var trasiga. Blåmärkena på hans armar hade försvunnit spårlöst in i den lena huden. Barnen log mot honom. Han log tillbaka.
På långt håll kunde han se en man komma vandrande. Det skimrade om honom där han gick fram.
-Pappa
Han kastade sig i hans famn. Tårarna försökte tränga sig fram genom hans ögon, men hans kinder förblev torra.
-Här gråter vi inte. Han log sitt vackra leende, det leende han i så många år drömt om att få återse. Hans mörka skägg kittlades när han pussade honom i pannan.

-Frukosten är färdig.
Han gnuggade bort den sista sömnen ur ögonen och satte sig upp i sängen. Solens strålar försökte förgäves tränga sig in genom den bruna rullgardinen. Ett inre lugn fyllde denna morgon hans kropp. Nu visste han.
-Kommer du Markus? Hans mamma stack in huvudet i dörröppningen.
-Är du inte klädd än? Skynda dig nu om vi ska hinna i tid.
Han tog på sig de blåa jeansen och den rödvita tröjan som hans mamma lagt fram på sängen. I smyg packade han ner sin bruna nalle i väskan.

-Ät nu. Hon fyllde hans tallrik med en gråaktig sörja. Den vita mjölken delade upp tallriken i små öar.
-I natt var jag i himlen. Han fortsatte att leka med gröten.
-Drömde du om himlen? Mammans ansikte täcktes av morgontidningen.
-Det var ingen dröm, jag var i himlen. Och där fick jag vara med de andra barnen och leka.
Hans mamma lade ifrån sig tidningen.
-Har du tittat för mycket på tv nu igen?
Han skakade på huvudet.
-Pappa var där, jag träffade honom.
-Nu får det vara nog, gå och ta på dig ytterkläderna... Hennes röst skar sig och kinderna färgades röda.
Lydigt gjorde han som han blev tillsagd. I bilen på väg till skolan sa hans mamma inte mycket, det gjorde inte han heller. Innan han gick kramade han om henne.
-Jag älskar dig mamma.
Innan hon hann säga något hade han hunnit stänga igen bildörren. Han småsprang iväg till skolan, förbi deras ondskefulla käftar. De skulle inte längre få göra honom illa. Hans mamma förstod inte, hon hade aldrig förstått. När han kommit hem med trasiga kläder och blåslagna armar hade hon aldrig frågat vad som hänt, bara torkat bort hans tårar och sagt att allt skulle bli bra. Men det blev aldrig bra. Han hade försökt berätta om sin sjukdom, om klumpen som varje dag växte sig allt större i magen. Hur ont den gjorde.

Ringsignalen ekade i hans öron. Det var det värsta ljudet han kände till, för han visste vad som brukade ske efteråt. Men idag skrattade han bara. Snart skulle han inte behöva se deras ondskefulla ansikten mer.

Han stannade upp för att beundra de vackert formade moln som gled fram över den annars dystra himlen. Han var så uppslukad av dem att han inte hörde bilen som i full fart närmade sig. Bildäcken tjöt när hans späda kropp kastades upp i luften. För ett ögonblick svävade han. En tillsynes evig tystnad infann sig när han slog emot den hårda asfalten. Den bruna nallen hade i fallet lämnat den svarta väskan och låg bredvid honom på marken. Hans tunna läppar hade för sista gången formats till ett leende. Ett leende som för alltid skulle leva kvar. Nu var han äntligen på väg, på väg mot friheten som han så länge drömt om.

Skriven av: Susanne