Möt Mr Mafia

Mitt första intryck av henne var minst sagt präglat av chock. Med mina 20 år inom branschen hade jag aldrig stött på någon så späd och harmlös som henne...

Vårt första möta hade varit lika kallt som november det året. Nattens första frost klädde de nakna trädgrenar som sträckte sig ut över oss. Jag närmade mig henne på den asfalterade vägen som ledde tvärs igenom den öde parken. Hon hade ställt sig mitt i månljuset så jag såg henne väl där hon stod och studerade sina egna svartbeklädda händer.
- Godkväll, hälsade jag. Jag har upptäckt att i mitt yrke lönar det sig med artighet.
- Godkväll, Mr…
- Verdandi, fyllde jag i.
Det blev ett ögonblicks tystnad och jag hörde henne dra efter andan. Hon drog sin kappa tätare om sig och när hon talade igen slapp det ut små moln ur hennes mun.
Allt på grund av nattens kyla.
- Jag skulle behöva din assistans…
Jag väntade på fortsättningen och passade på at titta bort från henne. Hennes späda kropp som drog kappan ännu tätare om sig kappan för att skydda sig mot de nordliga vindarna, det bleka ansiktet med de isblå ögonen – halvt dolt under hennes hatt.
Hon huttrade till men hennes röst var alldeles stadig när hon fortsatte:
- Det är min bror, Vinnie. Ända sedan min far dog har han velat se mig död. Ni förstår, han ägde en stor fabrik. Och nu har han lämnat den till mig.
Vinnie vill så gärna ha den men jag vill inte ge upp den till honom och ja... enda sättet att få tag på den är ju om jag dör.
Sedan min far dog har Vinnie sett till att jag råkar ut för små ”olyckor”.
Jag ser helt enkelt ingen annan utväg.
När hon hade avslutat sin historia kunde jag inte längre hjälpa att jag kände en viss sympati för henne.
På något sett verkade det som om hennes själ lyste igenom i hennes
kropp. Som om hon var lika svag och blek på insidan. Jag ville hjälpa henne.
- Vad behöver jag veta? Frågade jag med en oavsiktligt kall ton.
- På fredag kväll kommer han att vara på Fontana Bellini, om jag inte misstar mig drar han sig ensam hemåt någon gång på småtimmarna. Har dränkt sina sorger i sprit.
Jag är säker på att han inte har någon med sig.
Han var aldrig en social person, Vinnie, har lite problem med att lita på andra…
- Med all rätt, sa jag tyst för mig själv, hans egen syster vill se honom död.
Jag väcktes dock ur mina tankar av hennes röst.
- Hur mycket tar ni Mr Verdandi?
Jag såg upp i hnnes par isblå ögon.
- 400 000, sa jag, mycket väl medveten om att det var ett löjligt billigt pris.
- Hälften nu – resten efteråt.
Hon nickade och stoppade ner sin lilla hand i den svarta handväskan.
- Jag kontaktar er när det är färdigt, fortsatte jag, Ms Torero, eller hur?
Hon nickade igen och räckte mig en tjock sedelbunt.
- 200 000. Hälften nu, resten efteråt.
Jag blev förvånad av kylan i rösten som förut verkat så späd.
- Adjö, då, Mr Verdandi.
- Adjö.
Nattens första frost klädde de nakna trädgrenar som sträckte sig ut över mig, dolde mig väl.

Jag satt i det mörka parkeringshuset. Skuggorna föll hotande över mig, fick mig att känna mig bevakad på något konstigt sätt. Snabbt insåg jag att det var jag som var bevakaren, det var jag som var jägaren som satt, tyst och väntade på sitt byte.
Från fönstret såg jag tydligt Fontana Bellini och hade klar sikt över huvudgatan
Som ledde från baren och ner mot stadens ljus.
Jag fingrade på pistolens pipa och ljuddämparen i mitt knä och skruvade ihop de båda med ett litet klick.
Provade siktet mot en strykarkatt som skyndade raskt över den regnvåta gatan. Sedan satt jag tyst och väntade.
Klockan 03.16 kom Vinnie Torero gående. Han kunde knappt stå på sina
egna ben och ragglade fram och tillbaka mellan husväggarna. Jag iakttog honom
medan han sakta rörde sig in inom skottvinkel. Det första skottet brann av och han stod stilla i ett par sekunder.
Det andra skottet tvingade honom ner på knä och sedan slog hans
huvud i marken.
n liten ström av blod rann mellan kullerstenarna. Allt var tyst.
Jag vände mig om för att packa ihop och fly scenen och där stod hon...
Så liten och späd stod hon där. Hon hade stigit ut ur skuggorna.
Håret gömt i hatten och jag anade den isblå färgen under brättet. Det var då jag kom att bekantas med vapnet hon höll i sin lilla hand. Det verkade alldeles för stort för de nätta, handsbeklädda fingrarna. Jag fick en snabb förnimmelse om mitt eget som jag lagt ifrån mig ovanpå dess fraktlåda två meter längre bort.
Jag sänkte min blick och den mötte ett stort silveröga vilket var pistolmynningen.
Jag hörde ett tredje, dämpat skott och som i en dröm ljudet av hennes klackar när hon vände sig om för att gå.

Nattens första frost klädde de nakna trädgrenar som sträckte sig ut över den lilla späda figur som gled som en skugga genom parken.

Skriven av: E S Magnusson