Möte i tiden



Möte i tiden

Jag känner fortfarande värmen av hennes hand. På näthinnan ser jag ett par nötbruna ögon och det varma leendet.

Flighten SK1589 från Stockholm, Arlanda till Bryssel lyfter planenligt 14.50 och landar som förväntat 16.55. En start, flygning och landning helt utan överraskningar. En numera ovanlig lukt möter när vi passerar in genom gaten på Bryssels futuristiska flygplats. Det är lukten av tobak och folk röker obehindrat här och var. Jag tar mina väskor och söker mig till tåget på plan minus ett för den 20 minuter korta färden till Gare Central.

Novemberkvällen är grå och kulen. Klockan närmar sig sju. Det är mycket folk i rörelse. Utan brådska söker jag mig mot Grand Place. Spridda regndroppar söker sig målmedvetet ner på kullerstenarna. Människor ilar över det stora torget, hopkurade med paraplyer uppfällda för att undvika de sporadiska regndropparna. Ivriga att komma någon annanstans.

Som alltid går jag förbi den guldfärgade metallstatyn vid hotell d´Ville för att söka kraft mot demonerna. Stannar en stund och tänker. Därefter leder de makliga stegen i västlig riktning. Så småningom genom arkaden. Tar till höger, uppför backen och når fram till baren A La Morte Subite som ligger på nr 7 rue Montagne. Bra bar med udda namn. Den plötsliga döden. Där ser man. Jag tränger mig in i den fullsatta långsmala, panelklädda lokalen och möts av ett intensivt sorl som förmedlar en känsla av förväntan. Helg, ledighet och kanske möten i natten. Röken är tät. Jag ser mig omkring för att hitta en plats för en snabb, kall Leffe blonde innan jag ska gå de få resterande stegen till mitt hotell på nr 47, rue du Fosse aux Loups.

Som av en händelse blir ett bord ledigt vid väggen. Jag tränger mig fram och sätter mig ner och påkallar servitrisens uppmärksamhet. Min kalla öl kommer snabbt. Den serveras i det välbekanta välvda glaset på fot. Jag tar en klunk och välbehaget låter inte vänta på sig.

Vid det långa bordet mitt i lokalen stojar en grupp svenskar – medelålders, precis som jag. Efter en stund utbrister dom i allsång. Låtvalet är väl sådär!
Så länge skutan kan gå. Inte för att jag är nån kultursnobb eller så men jag funderar. Hur det kan komma sig att man – på en krog i Bryssel – känner en sådan oemotståndlig lust att sjunga svensk allsång? Jag når inte fram till någon rimlig förklaring för detta mänskliga uttryck. Den påtvungna allsången gör att jag bryter upp lite tidigare än tänkt. Betalar 4 euro för ölen och pressar mig så smidigt jag kan ut från baren.

I dörren möter jag en kvinna på väg in! Min packning gör att det blir trångt och vi stöter lätt till varandra. Jag känner hennes mjuka höft mot min. Snabbt säger jag excuse moi. Därmed är så gott som hela min franska språkarsenal uttömd. Hon tittar vänlig på mig med sina bruna ögon, ler och säger mon ami. Och flera andra ord som jag inte förstår. Hon klappar mig vänligt på axeln, rättar till kavajslaget och borstar med en öm gest bort ett tänkt dammkorn på kragen. Vi passerar varandra och jag förnimmer den diskreta doften av dyrbar parfym. Jag vänder mig om och möter hennes leende blick. Sen försvinner hon in i vimlet och är borta.

Författare:

Publicerat

Dela: