Möte med döden.

Jag såg hur handen skakade samtidigt som den textade med stora bokstäver ”Var inte ledsna” på den avrivna lappen. De skulle ändå inte sakna mig så varför var jag så rädd? Rädd för att möta döden.

Jag lade lappen på det stökiga skrivbordet och tog en sista titt på mitt rum, det rum som jag aldrig mer skulle få se. Jag gick med försiktiga steg ut i hallen för att inte väcka mamma som ännu inte hade vaknat. Öppnade långsamt ytterdörren och steg ut i den täta dimman som låg tät över åkrarna.

Tårarna rann långsamt ner för kinden när jag sprang ut på den nysådda veteåkern. Säden nådde mig knappt till midjan och det var svårt att ta sig fram. Jag kände hur det stack i fötterna när jag svängde ut på den lilla grusvägen som ledde ner till sjön. Det hade inte hunnit blivit varmt än och det var fortfarande fuktigt i luften.

När jag äntligen hade kommit fram till sjön, gick jag långsamt ut på den lilla bryggan som höll på att ruttna av det dåliga vädret. Jag stannade vid kanten och tittade ut mot det spegelblanka vattnet medan hjärtat bultade allt snabbare inne i bröstkorgen.

Jag visste inte säkert hur mycket klockan var, men dimman hade börjat lätta borta vid skogsbrynet. Jag slöt ögonen och sträckte sakta ut armarna samtidigt som jag hörde fåglarna kvittra någonstans. Inte så långt här i från.

För ett kort ögonblick funderade jag på varför jag stod här. Varför skulle jag sluta leva. Jag hade ju underbara vänner och en mamma som älskade mig. Jag sänkte sakta armarna igen och satte mig försiktig på bryggan. Stack ner de kalla fötterna i vattnet, och vände huvudet mot skogen. Jag såg hur trädtopparna böjde sig i vinden, och kände hur jag började frysa. Jag slog armarna om mig själv för att hålla värmen. Jag kände hur vinden fläktade i mitt långa blonda hår.

Jag kanske skulle gå hem så att mamma inte skulle bli så orolig. Jag reste mig sakta upp och gick långsamt tillbaka till vägen.

Jag ville hem och krama mamma och tala om för henne hur mycket jag älskar henne.

Skriven av: Linnea