Mötet

Karin sneglar på armbandsuret - för vilken gång i ordningen vet hon inte. De andra står också som klistrade efter de smutsgula väggarna. Tystnaden börjar kännas ganska pinsam, för ingen tycks ha för avsikt att någonsin bryta den. Någon suckar ljudligt och hon söker ögonkontakt. Men blicken är någon helt annanstans. Inte här, för vem tusan vill ägna en tanke åt detta trista rum?
Hon stirrar istället mot de två hissdörrarna - bara för att slippa söka efter något hon ändå inte kan få. Nu åker hissen iväg. Den ska säkert plocka upp ännu en väntande människa. Ja, nu kommer den upp igen. Allas blickar vänds mot hissdörren, som om de alla väntar på att något spännande ska hända när den öppnas.

En gänglig kille i 20-årsåldern kliver ut. Först ser han så där äckligt självsäker ut, men kort därefter börjar han flacka med blicken. Han ser ut att granska de fem personer som redan befinner sig i rummet. Eller letar han bara efter en ledig vägg att luta sig mot? Men alla platser är upptagna. Ja, åtminstone om man ska hålla ett behörigt avstånd till varandra, och det ska man ju.

Ynglingen blir ståendes mitt på golvet, och han börjar pilla med sin mobil. Knappast för att det är det viktigaste i hans liv just nu, utan det beror nog snarare på att det kanske känns vettigare än att bara stå där till allas beskådan. Men egentligen behöver han inte oroa sig, för blickarna är riktade åt ett helt annat håll. Han är inte längre intressant.

'Nu är ju klockan nio! Vá fan öppnar dom inte för? Måste man väcka dönickarna där inne?'
En kvinna har uppenbarligen tappat tålamodet och nu ruskar hon i den låsta dörren. Karin kan inte låta bli att le, för samma fenomen inträffar om varuhuset råkar dra över en minut.

Nu vrids låset om, och en medelålders leende kvinna öppnar dörren.
'Välkommen' säger hon och nickar mot de 5 som väntar.
Men vem tar notis om det? Istället går alla bara förbi henne, nästan som om hon vore osynlig. Karin hälsar, för det tycker hon tillhör vanligt folkvett.

Hon tar en kölapp, för så verkar det vara nu för tiden. Alla ser så stressade ut. Ja, inte de människor som hon i tysthet väntade tillsammans med. De verkar uppgivna, eller uttråkade. Hur som helst så ser de allt annat än glada ut. De ser faktiskt ut att befinna sig i en ständig försvarsposition, och de enda som ler är de som jobbar där. De stressar runt - och ler. Det blir bara en löjlig kontrast.

De har gjort om sedan Karin sist var här. Få se...det är nog ett år sedan. Hon känner sig plötsligt överdrivet optimistisk, och undrar hur de andra uppfattar henne. Kanske känns det som ett hån?

'Nr 45' ropar någon, och Karin tittar på sin nummerlapp fastän hon vet att hon har 51.
Medan hon väntar plockar hon bland broschyrer och tidningar. Mest för att verka sysselsatt. Det är ju så trist att bara vänta. Hon får syn på en granne, men han tycks inte se henne. Ska hon gå fram till honom och prata bort en stund? Vem vet när nr 51 ropas ut? Nej, förresten, tänk om han tar illa upp? Han kanske precis har blivit arbetslös. Nog hade väl han haft fast jobb inom posten en herrans massa år? Spekulationerna går runt i Karins huvud. Ett tag gick det ju ett rykte att han börjat supa rätt så friskt. Ett annat rykte sa att han låg i skilsmässa. Kanske inte så konstigt att han förlorade jobbet också.

'Men Karin - är du här?'
Hon rycker till när hon hör sitt namn och den mörka mansrösten. När hon vänder sig om står hon mitt emot sin granne. 'Han ser ju riktigt fräsch ut efter omständigheterna' tänker Karin.
'Jag trodde du hade ditt på det torra' fortsätter grannen. 'Inom vården skriker dom väl efter folk?'
Karin känner sig besvärad.
'Ja, men är man inte utbildad duger man tydligen inte' säger hon och lägger armarna i kors över bröstet.
'Äsch, det löser sig ska du se. Dom får väl kosta på dig en utbildning då.'
'Tror du att dom kostar på en som snart har pensionsåldern inne?'
Grannen kluckar fram ett skratt. Hur kan han se så oförskämt fräsch ut? Karin begriper det inte. Så roligt är det väl inte att besöka arbetsförmedlingen.

'Har inte du varit länge på posten?' frågar Karin, för hon vill inte fråga rent ut om han fått sparken. Det kan ju vara väldigt känsligt, och inget som man kanske vill dela med sin granne.
Åter igen det kluckande skrattet, som nästan börjar bli irriterande nu.
'Jo, där blir jag nog kvar till jag dör' säger han.
'Så du är inte här...'
Han avbryter henne.
'Tror du att jag söker jobb? Nej, jag ska käka lunch med Anders. Ja, han jobbar här. Så du tror att jag söker jobb? Nä, du, mig blir dom inte av med i första taget!'

Karin känner hur hon rodnar, och det är så vansinnigt pinsamt att hon funderar på att gå därifrån. Här står hon och berättar om sin arbetslöshet, och så har han mage att skratta henne rakt i ansiktet! Hon räddas av tiden, för nu hör hon hur hennes nummer ropas ut. Men herregud, ska människan inte ta en megafon när hon ändå är igång?

'Jag vill anmäla mig arbetslös' säger Karin och försöker att verka så där självsäker, kaxig och optimistisk som hon kände sig för en kvart sedan. Det lyckas inte särskilt bra, för hon kan inte låta bli att undra om grannen står och tjuvlyssnar.
'Då kan du gå bort till vår kundarbetsplats och skriva in dina uppgifter själv' säger den leende kvinnan.
Karin förstår ingenting, absolut ingenting.
'Ursäkta, men jag vill bara anmäla mig arbetslös' upprepar hon, för det måste ju ha blivit något missförstånd. Hon vill inte fylla i uppgifter, utan bara få ett stämpelkort och gå därifrån.
'Nu för tiden skriver man själv in sina uppgifter' säger kvinnan bakom det bord som väl ska likna en reception. Karin minns att bordet var dubbelt så stort förut.
'Kan du använda en dator?' frågar kvinnan.
'Nej.'
'Men det är så enkelt. Kom ska jag visa dig.'

Grannen syns inte till, så Karin pustar ut en smula. De andra är främlingar och inför dessa gör det inte så mycket om hon verkar dum. En kille sitter vid en av dessa så kallade kundarbetsplatser. Det hörs ett smattrande ljud därifrån, och han lyfter inte ens blicken från skärmen när hon tar plats mitt emot. Visserligen är det inte första gången hon ser en dator, för barnbarnet har ju faktiskt en, men den ser inte ut så här.
'Man styr med kulan och sedan är det bara att skriva in personuppgifter och vad du gått för utbildning.'
Karin suckar.
'Jag kan alltså ingenting om datorer' säger hon för att förtydliga det hon tidigare sa.
'Det är jättelätt.'
Karin får sådan lust att täppa till truten på människan! Säger hon att det är lätt en gång till vet hon inte vad hon ska ta sig till. Klart det är lätt om man kan det. Men Karin kan inte, och hon vill inte heller lära sig. Nej, datorer är ingenting för henne. Hon vill arbeta med människor, inte med prylar. Egentligen vill hon inte alls vara här, utan på sin forna arbetsplats. Nog för att hon har ont i ryggen av allt slit, och visst kändes det tröttsamt ibland, men det var dock ett arbete. Kanske är det inte förrän nu det går upp för henne att hon inte längre har några fasta rutiner. Inga tider att passa, inga arbetskamrater, inget gnäll på kafferasterna, ingen matdosa. Allt det där är borta - och hon har ingen aning om hur hennes framtid ser ut. Huslånet finns ju kvar, så på något sätt måste hon få en inkomst ganska snart. A-kassan kommer inte alls att räcka.

Efter ett tag vid denna vidriga kundarbetsplats har Karin åtminstone lyckats fylla i sitt personnummer. Sedan händer det ingenting. Det är totalstopp, och hon kämpar förtvivlat med den där styrkulan. Ingenting funkar ju! Varför måste de göra om allt? Hon vill ju bara anmäla sig arbetslös och få ett kort! Ska det vara så svårt?
'Hallå där! Det här fungerar inte!' ropar hon när hon ser någon som måste tillhöra personalen.
Mannen stannar till, tar fram det där leendet som hon avskyr, och sedan ställer han sig på huk intill henne.
'Prova att skriva in uppgifterna.'
'Men det har jag ju gjort. Jag vill bli klar.'
'Skriv in uppgifterna en gång till. Det blev förmodligen något fel.'

När hon någon timme senare äntligen kan betrakta sig som klar, finns det ingen optimism kvar. Hon känner sig så irriterad att hon inte ens ids bry sig om vilka människor hon passerar på väg ut. Hon börjar förstå apatin som hon möttes av förut. Hon förstår att människor till sist inte orkar bry sig.
'Se, nu möts vi igen. Ska vi slå följe hemåt? Jag tog ingen bil idag för det kan ju vara skönt med en promenad. Hur gick det på arbetsförmedlingen förresten?'
Grannen står där - lika glad som tidigare. Förmodligen välmående efter en trevlig lunch. Karin känner inte för att överhuvudtaget prata med honom, men de är ju trots allt grannar, och det är knappast hans fel att de säger upp outbildad personal.
'Det var bättre förr' hasplar hon ur sig.
'Tycker du? Nej, fy tusan! Vi måste se framåt, Karin. Vi har en erfarenhet som de kommer att behöva. Du får snart jobb igen. Ta vara på ledigheten en stund nu. Det är du värd efter allt slit.'

Karin stannar till. Hon vänder sig mot sin granne och inser att han sagt det vänligaste till henne på väldigt länge. Livet känns genast så mycket ljusare. Det är ju faktiskt bara första dagen som arbetslös, och hon har slitit rätt hårt den senaste tiden. Varför skulle hon inte kunna unna sig att bara uppleva nuet? Varför ska hon känna sig misslyckad?
'Tack, du har precis räddat min dag' säger hon till sin granne.
Sedan slår de följe hemåt, och faller in i småprat om boräntor, dyrare bensinpriser och ungar som växer upp alltför fort. Livet känns rätt så okej trots allt...

Författare:

Publicerat

Dela: