Publicerat
Kategori: Novell

Mötet 2

Ett par dagar senare började jag sakna Linda. Ytterligare några dagar senare saknade jag henne rejält. Jag tvekade länge, sedan ringde jag hennes mobil. Hon svarade på tredje signalen.
–Linda.
–Hej, Matte. Vad gör du?
Det var tyst ett ögonblick. Jag hann tänka ”Fan också, nu gjorde jag bort mig igen”. Skulle i så fall ha varit cirka tjugosjunde gången genom åren.
–Vet du att jag tänkte på dig. Jag sitter hemma och har tråkigt.
–Sitter du inne när solen öser ner??
Hon skrattade till.
–Är det inte regnet som brukar ösa ner? Förresten är du väl inne och ringer?
Jag skrattade.
–Poäng till dig. Ska vi åka in till sta´n?
–Var där?
–Jag tycker om att sitta på Nybrokajen och titta på utsikten. Vi kan köpa med oss någonting gott på vägen.
–Jag tycker bättre om Djurgår´n.
–Okej. Vad ska vi ta för tåg in?
Det visade sig att hon inte hade någon tidtabell, men jag hade ju – på Internet. Vi gjorde upp tiderna och avslutade samtalet.

Vi råkade sitta i olika vagnar på Roslagsbanan, och träffades alltså inte förrän i tunnelbanan. Hälsningskramen var lite längre än förra gången. Vi åkte bara två hållplatser, sedan klev vi av och gick på mitt förslag Birger Jarlsgatan ner till Nybrokajen. När vi satt på Djurgårdsfärjan tittade hon på mig och log. Jag log tillbaka, så brett att jag överraskade mig själv.
Framförallt östra Djurgården är nästan en enda stor park, så det var inte svårt att hitta någonstans att sitta. Vi hade med oss diverse godsaker förutom varsin dricka. Hon hade trots tydlig skepsis gått med på Pepsi – jag tycker inte om Coca-Cola.
–Visst är det konstigt att jag tänkte på dig strax innan du ringde, undrade hon.
–Näe. Det hade varit konstigare om du inte hade gjort det.
–Vadå då??
–Du kände antagligen av att jag tänkte på dig, nästan alla människor gör det.
–Skumt.
–Nä, men praktiskt. På det viset kan man hålla en kontakt levande utan att träffas personligen.
–Jag har en kompis som kör med indiska böcker och grejor. Hon låter ungefär som du.
–’Indiska böcker’, handlar de om auran, meditation, konstiga ’energier’ och sådana prylar?
–Typ. Hur kan du veta det?
–Jag skulle kunna skriva en sådan bok om jag ville.
Mer behövdes inte för att väcka Lindas nyfikenhet. Jag berättade mer, vägledd av hennes frågor. Hon verkade vara gränslöst nyfiken, och timmarna flög. Till slut tittade jag på klockan – numera detsamma som mobilen – och frågade.
–Var ska vi äta middag? Och vad?
–Kan vi inte köpa med oss någonting och äta hemma hos dig?
–Annars tänkte jag att vi skulle äta ute, det brukar jag göra.
–Det är mycket dyrare. Och inte lika mysigt.
Jag blev lite osäker av hennes sätt att säga ”mysigt”, men visst är det dyrt att äta ute. Särskilt om man är singel och alltså gör det två-tre gånger i veckan…
Vi köpte med oss diverse matvaror under hemvägen. Till min förvåning kunde vi arbeta två personer i mitt mikrokök. Det blev en riktigt hygglig middag, men jag hade inget matbord så vi fick sitta i soffan med mat och vin på soffbordet. Hon blev full i skratt när hon såg mitt vinförråd.
–Är du något slags samlare??
–Nej, men min farsa är hyfsat intresserad – och det smittar.
Sedan blev hon full i skratt en gång till av glas och porslin.
–Är det där också din farsas fel??
Jag lade huvudet på sned och fånlog.
–Varför tror du det?
Hon bligade mot taket med nollställt ansikte.
–Ren gissning.
Vi satte oss och började äta. En lång stund var det ingen som sade någonting. Sedan tog Linda en klunk vin och sade långsamt.
–Det är annorlunda att vara med dig. Lugnare liksom.
Jag såg på henne från sidan. Ögonen, blicken, hade åldrats flera år på ett ögonblick. Jag insåg för minst femtonde gången hur lite åldern säger om en människa.
–Hurdå lugnare?
–Mina kompisar är så speedade. De kan till exempel inte tänka sig att sitta en hel eftermiddag som vi gjorde där på Djurgår´n.
–Och?
–Jag trodde att jag var likadan, tills jag och Malin träffade dig på Roslagsbanan. Hon sade själv att hon ’höll på att dööö’ för att du ’pratar så långsamt’. Jag reagerade precis tvärtom, jag tyckte att det var vilsamt
Jag tog långsamt en liten klunk vin och fyllde på våra glas.
–Du vet ju redan att jag tog idiotfel på åldern när jag såg dig och din kompis på sta´n första gången. Bland annat därför blev jag förvånad när ni satte er hos mig på tåget, och ännu mer förvånad över att vi hade så mycket att prata om. Däremot trodde jag inte på allvar att vi skulle höras av. Jag är glad att jag hade fel. Det finns fyrtioåringar som är mindre givande att prata med.
Hon tog min hand och kramade den lätt.
–Jag visste inte själv att jag var så ’givande att prata med’. Det var du som lockade fram det.
Vi slutförde måltiden under tystnad, sedan drack vi långsamt ur vinflaskan. När det var tomt i glasen sade jag.
–Röker du?
–Nej, feströker ibland.
–’Nej, feströker ibland.’. Jag röker inte heller till vardags, bara en cigarr ibland. Till exempel nu.
–Cigarr??
Jag hämtade en ur asken i bokhyllan och tog med mig tändaren som legat bredvid.
–En sådan här. De tar precis lagom lång tid att röka och är inte farligt dyra.
Linda tittade intresserat på när jag snoppade cigarren. Stumpen hamnade i soporna och sedan gick jag ut på balkongen. Linda följde med och stod en bit bort medan jag satte igång cigarren. Sedan ställde jag mig som jag brukade med armbågarna på räcket. Hon ställde sig bredvid. Ett litet leende lekte i mungiporna.
–Du till och med röker rogivande.
–Att inte jaga upp sig är en konstigt lite spridd förmåga. Och cigarrer passar liksom inte ihop med speedade typer.
–Vad smakar det?
–Tja, jag vet inte vad det kallas, men de doftar ungefär läder. Den här sorten är liksom komplett, ingen särskild smak som sticker ut.
–Får jag prova?
Jag lämnade över cigarren.
–Dra inte halsbloss.
–Nähä.
Hon drog tveksamt ett litet bloss och lämnade tillbaka cigarren.
–Det smakar… annorlunda. Jag vet inte om det smakar gott.
Jag tog tillbaka och slutförde cigarren. Ingen av oss sade någonting. När jag slängt stumpen över räcket lade hon armen löst över mina axlar.
–Jag har verkligen haft jättetrevligt idag. Måste det dröja lika länge tills vi ses nästa gång?
Jag log retsamt.
–’Dröja länge’? Tycker du att en vecka är långt??
–Det är inte utan.
–Hur tänker du ta dig hem?
–Försöker du köra ut mig??
–Nej, men jag har ju så att säga inget gästrum.
–Jag kan väl övernatta för det?
–Efter två veckors bekantskap? Och var någonstans ska du sova?
–Jag sov över hos min förförra kille efter två dagar. Sov, förresten…
Det var första gången jag såg Linda rodna. Jag förstod vad hon menat, att vara kanske arton år och nykär har sina sidor. Hon harklade sig och återställde ansiktsfärgen.
–Roslagsbanan går ju halva natten, jag klarar mig.
–Jag har inte heller haft det så tokigt. Det är extra roligt med besök om det inte händer för ofta, och du är trevlig.
Hon gav mig dagens andra kram, tog sin lilla väska och gick. Jag stod kvar på balkongen. På ett lustigt sätt kändes det som om jag hade henne stämplad över hela framsidan.

Skriven av: Mattias Folkesson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren