Mötet 3

Tre dagar senare ringde den vanliga telefonen. Jag svarade med hela namnet.
–Hej, Linda. Kan jag komma upp?
–Vet du att jag har dina blå ögon framför mig halva dagarna – minst? Var är du?
–De är inte blå utan brunmelerade. Jag står vid tåget och har dina grå framför mig.
Jag undrade i ett anfall av absurd humor om man kan få träningsvärk i leendemusklerna.
–Du är alldeles väldigt välkommen, även om det blir slumbesök.
Hon skrattade och bröt samtalet.
Tio minuter senare var jag inlindad i en av hennes eviga kramar. Vi stod kvar så länge att jag hann känna doften från hennes hår. Fråga mig inte vilken sorts schampo för det vet jag inte. Sedan lindade jag loss mig och frågade.
–Passar läsk på balkongen? Det blir snart en vana.
Hon log.
–Tack, gärna. Jag blev nyfiken av det du sade häromdagen. Berätta mer!
Min haka föll ett stycke.
–Jag pratade i två och en halv timme. Vad är det jag ska berätta mer om?
–Typ vad som helst. Jag blev till exempel nyfiken på…
Genom åren har många människor anklagat mig för att prata för mycket. Linda var ett undantag, ett av de få. Hon fick verkligen aldrig nog. Två timmar senare var läsken slut. Min röst också.
–Varför fick jag inte veta någonting om det här i skolan, undrade hon. Det är ju underbart!
–Jag begriper inte bättre än du varför så få sätter sig in i sådant här. Och visst är det underbart, minst sagt. Nu får du sluta, annars blir det jag och korparna.
–Korpar??
–Ja, du vet, obegripligt kraxande. Min röst är helt slut
Hon skrattade.
–Du är rolig. Jag vet vad du kan göra utan att anstränga rösten.
Hon reste sig och hämtade till min förvåning en hårborste som hon höll fram mot mig.
–Borsta mitt hår!
Utan att vänta på svar satte hon sig grensle på mina ben – mitt på låren, jag vet nog vad ni tänkte. Jag är inte särskilt bra på att borsta någons hår, men det var tydligen tillräckligt bra för Linda. När jag borstat hennes hår så att det glänste tog hon tillbaka borsten och sade utan att vända sig om.
–Massera mina axlar.
Jag kan inte massera egentligen utan knådade på känn. Det var tydligen tillräckligt bra, för Linda njöt.
–När jag får massage går han igenom hela ryggen, sade jag tankfullt. Men då ligger jag ju på mage.
Det ville Linda prova. Först försökte hon lägga sig i soffan. Den var tvåsitsig, så hon fick inte plats. Det gick mycket bättre i min säng, och jag började arbeta. Efter en stund sade hon.
–Jag har muskler på framsidan också.
–Tack, de får du nog gå med till ett proffs.
–Blev du blyg helt plötsligt??
–Nej, men jag vet skillnaden mellan gott uppförande och annat beteende.
Hon vände sig långsamt på rygg.
–Jag vill att du ska massera mina magmuskler, upprepade hon. Musklerna, alltså, hi hi.
Förmodligen såg jag ut som ”okej då”, men jag satte igång efter bästa (?) förmåga. Hon verkade njuta minst lika mycket som tidigare. Efter en stund sade hon dämpat.
–Här också.
Hon visade med händerna på sidorna just nedanför armhålorna. Det skrek ”varning” på tre-fyra ställen i mitt huvud medan jag satte igång.
Just där finns ju inte mycket muskler, men jag knådade igenom de som finns. Linda njöt. Jag förbryllade mig själv genom att tycka om att ta i henne. Plötsligt reste hon sig och tittade på klockan.
–Jag måste hem, annars blir det alldeles för sent.
Hon gav mig en hastig kram och försvann ut genom dörren. Jag stod kvar och begrepp inte ett skvatt.

Skriven av: Mattias Folkesson