Mötet 4

Fyra dagar senare ringde hon igen. Jag hade precis köpt en sladdlös telefon, så det blev som det vart.
–Matte på balkongen.
–Va´??
–Jag har precis köpt en sladdlös telefon, bry dig inte. Vad gör du?
–Jag sitter hemma och tänker på dig. Kan jag komma över?
–Behöver du fråga det? Påminn mig om att du ska få den andra portnyckeln så blir det mycket enklare.
–Tack!! Vi ses snart!
–Det gör vi, hej.
–Hej.

Tjugofem minuter senare hälsade vi… som vanligt. Jag förvånade mig själv genom att dra in hennes doft i näsan, be mig inte beskriva den. Sedan såg vi på varandra och log. För första gången tittade jag på henne riktigt ordentligt och upptäckte hur söt hon verkligen var. Hon tittade tillbaka och blev tydligen nöjd. Vi gick ut på balkongen och ställde oss sida vid sida. En lång stund var det ingen som sade någonting.
–Det slutade lite konstigt sist, sade hon sökande.
–Njaej, men abrupt, plötsligt.
–Jag vet inte vad som hände. Det kändes så… konstigt att bli masserad, egentligen redan på ryggen.
–Får jag ställa en ofin fråga?
–Vad roligt du pratar! Fråga på!
–Kändes det möjligen som att bli smekt? Av en pojkvän eller så?
Hon stod tyst en stund.
–Ja. Hur kan du veta det?
–Det är en minst av allt ovanlig reaktion på just massage.
Jag fångade in hennes ögon och höll dem kvar.
–Förstår du nu varför jag var lite avvaktande när du bad om massage? Det är inga dåliga krafter som sätts i rörelse när man tar i en annan människa så där, särskilt om där finns… någonting förut.
–Hur menar du nu?
–Du ringer och hälsar på dagligen och stundligen. Varför? Inte på grund av min bedövande charm väl?
Hon log stilla.
–Jo, på sätt och vis. Du är trevlig, jag tycker om dig.
–Jag tycker om dig också. Eller vänta, hur då tycker om?
Hon var tyst länge.
–Jag vet inte säkert, men jag tror att jag tycker om dig… ja… som en pojkvän. Eller så. Du då?
Jag log skevt.
–Jag vet inte, men du är både trevlig och söt. Väldigt trevlig. Och väldigt söt. Jag tror att det är därför jag fånflinar hela tiden.
Hon log igen.
–Du fånflinar inte, det är ett sådant leende som man tycker om. Åtminstone tycker jag om ditt.
–Vet du vad jag såg först hos dig?
–Nej. Urringningen?
–Den också förstås. Nej, men ögonen. Jag är tokig i ögon.
–Vet du vad jag såg först hos dig?
–Nej.
–De där vecken du har vid näsan. Hur får man sådana?
–Vilka ’veck’ för det första?
Hon pekade strax utanför näsvingarna.
–Genom att se mycket och tycka om en del av det. Du ska förresten få den där nyckeln.
Jag gick in och återkom med en nyckel som jag lämnade över. Hon tog den lite avvaktande.
–Ger du mig egen nyckel? Varför då?
–För att jag räknar med att du ska hälsa på fler gånger – och ganska ofta.
–Räknar med eller hoppas?
–Troligen både och.
–I så fall ska jag åka hem till mitt så att jag kan komma tillbaka och pröva nyckeln.
Vi kramades hastigt till avsked, och så var hon borta.

Skriven av: Mattias Folkesson