Mötet 5

Efter den dagen sågs vi mer sällan en period. Min semester tog slut, och så småningom hennes sommarlov.
Nu var det inte hela sanningen, långt därifrån.
Det blev helt enkelt lite väl känslosamt den där eftermiddagen, för oss båda. Vi höll oss ifrån varandra, samtidigt som vi funderade på fortsättningen. För ingen av oss tänkte sig någonting annat än fortsatt bekantskap. En lördag i början på september hade jag grubblat färdigt. Jag tog telefonen och slog hennes nummer. Direkt ur minnet, utan att tveka. Hon svarade på tre signaler.
–Linda.
–Matte. Vad gör du?
–Jobbar. Du då?
–Samma här. Jag har grubblat en del.
–Jaha?
–Ja, på dig och mig.
–Jaha?
–Jag vet inte vad du tycker, men jag vill fortsätta. Jag vill att det ska vara du och jag.
–Menar du att vi ska… flytta ihop?
–Tja, bland annat. Jag vill leva med dig.
Det var tyst en stund. Sedan sade hon tyst.
–Jag vill leva med dig också. Jag tycker så mycket om dig.
–Jag tycker om dig också.
Sedan sade hon med sin vanliga röst.
–Om jag ska bo hos dig, vad ska jag då ha nyckeln till?
Jag kände att jag log.
–Vi är väl inte siamesiska tvillingar? Och dessutom var det nog mest en gest. Jag ville försöka visa hur mycket jag tyckte om dina besök.
–’Tyckte’??
–Tycker, då. Det blir ju inte ’besök’ på samma sätt om du ska flytta hit så smått.
–Så smått?? Om du är hemma imorgon så kommer jag dit med mina saker!
–Är du säker på att du inte är för snabb nu?
–Ja!! Jag skulle komma idag om jag hade hunnit packa! Varför frågar du?
–Tja, själv har jag inte haft en flickvän på åratal. Det skadar inte att skynda långsamt.
–Så här är det. Jag älskar dig. Jag vill leva med dig. Vad ska vi vänta på då?
–Vet ej. Jag älskar dig också. Jag är väl bara lite rädd för att ’ta språnget’.
–Var inte det. Imorgon eftermiddag?
–Okej. Jag längtar redan.
–Det gör jag också. Hej!
–Hej!

Hon kom mycket riktigt dagen därpå, och hade med sig en liten lastbil med möbler och andra prylar. Vi packade upp, och sedan åt vi sen kvällsmat tillsammans. Det kändes på ett lustigt sätt självklart att vara tillsammans. Efter maten degade vi framför TVn några timmar innan vi lade oss. Det var – förstås – första gången på åratal som jag inte tillbringade natten ensam. Känslan var något speciell, men behaglig.

Från den dagen tillbringade vi all fritid och alla nätter tillsammans. Efter sådär ett och ett halvt år började hon önska sig barn. Jag vägrade i sten att bilda familj innan hon blivit färdig med sin utbildning. Nu visade det sig att hon fick jobb nästan innan hon blivit färdig med utbildningen. Dessutom hade arbetsgivaren en ganska ansenlig empatisk förmåga. Det mötte inga problem alls att arbeta något enstaka år och sedan ta mammaledigt. Linda blev eld och lågor och började intensivbearbeta mig för att vi skulle skaffa barn. Det tog två veckor – jag längtade själv efter barn.
Efter bara någon månad meddelade Linda glädjestrålande att hon var gravid. Det blev en flicka, som vi döpte till Agnes.
Tre år senare fick vi ett barn till, ytterligare en dotter, som fick heta Camilla. Sedan tyckte jag att det räckte, jag hade av någon anledning för mig att det räckte med två barn. Linda höll inte med, och till min egen förvåning lät jag mig övertalas, och tämligen motståndslöst. Så kom det sig att vi fick tre barn, förutom Agnes och Camilla dessutom Ellinor. Sedan tyckte vi båda att det räckte. Inom parentes var vi föräldralediga bägge två – och lika länge. Det kan ha bidragit att hon redan då hade högre lön än jag.
Våra tre döttrar växte upp lugnt och stilla, tills Agnes var åtta och berättade att hon blev retad i skolan – för att jag och Linda är så olika gamla (!!). Jag åkte dit, och höll ett tal som gjorde sådant intryck att tråkningarna tvärtystnade. De andra två ”kom undan” helt och hållet.

Linda blev finansanalytiker, och jag fortsatte som säljare. Det har inte saknats anbud, men mitt ointresse för ytlig framgång gör att de har glesat ur. Ett resultat av det är att hon fortfarande har högre lön än jag.
Agnes har flyttat hemifrån och Camilla bor mestadels hos sin flickvän. Vi blev ordentligt omruskade men hämtade oss ganska fort. Ellinor bor fortfarande hos oss, men klarar sig mer än tillräckligt väl på egen hand. Jag och Linda är mer fästa vid varandra än någonsin, kanske delvis eftersom vi har tillåtit varandra att vara olika. Det kan också bero på att vi har ”vuxit ihop” med åren. Hur som helst är chansen att vi kommer att åldras på varsitt håll försvinnande liten.

Skriven av: Mattias Folkesson