Mötet i andegången

”Du vet att det är bra att prata.”
”Ja, men jag vet inte vart jag ska börja. Allt är så svårt att förklara. Att veta vilken dag som kommer bli ens sista.”
”Tala från ditt hjärta.”
””Mitt hjärta…” Vad menar du med det?”
”Vi berättar alltid hur det ser ut på vår väg, vad som hände och vad vi tror kommer ske.”
”Okej?”
”Var inte blyg. Här får du prata om allt. Jag har varit här i över 50 år. Jag heter Karen och är 13, vad heter du?”
”Hur kan du vara 13 om du dog för 50 år sedan?”
”Ta en till på dig själv. När dog du?”
”20 år sedan. Hur kan jag fortfarande se ut som jag gjorde då jag var 17 och vad har jag på mig?”
”Du är fortfarande 17 och kommer för evigt bli bevarad i den kroppen. Din vita långa och armlösa klänning kommer du kunna byta då du kommer fram. Det är bara för att ljuset lättare ska kunna hitta dig. Berätta nu vad som hänt.”
”Du kommer inte orka lyssna.”
”Klart jag gör.”
”Okej, jag ska berätta. Jag heter Lovisa och är 17 år. Det skedde en regnig dag, någon gång på hösten för cirka 20 år sedan. Jag hade hela livet framför mig. Jag ville bilda familj med min pojkvän, han jag älskade av hela mitt hjärta, jag ville gå klart skolan och få den framtid jag alltid drömt om.”
”Jag fick aldrig känna den kärleken. En kille hade jag aldrig. Ingen älskade mig, det var därför jag dog.”
”Tog du också ditt liv?”
”Ja. Jag ångrar det djupt.”
”Jag med. Det hade inte tagit lång tid för mig att komma på en sådan dum sak. Varför tänkte jag ens tanken? Den dagen, då jag dog, sörjde alla. Jag hade aldrig känt mig så självisk som jag gjorde då. De borde inte sörja en sån dum flicka som mig. Jag hade vetat i mer än ett år hur många som faktiskt älskade mig. Många tror än idag att det var en olycka, de vet inte att jag gjorde det självmant. Världen förr hade rätt. Att ta sitt liv är en synd. Jag hoppas att de begravde mig i skogen som de gjorde förr. Jag är inte värd att få vila vid en kyrka jag är inget annat än en syndare. Jag försökte älska mina nära och kära men kände aldrig samma kärlek tillbaka. Min väg är säkert inte lika bra som eran. Det är mörkt och kallt och vägen tar aldrig slut. När ska jag få möta någon? Jag hör bara röster. Vart är du?”
”Du kommer inte möta någon. Röster är allt du kommer höra. Din väg låter som min och alla andras. Jag är 30 år bort ifrån dig.”
”Så vi har alla en varsin väg?”
”Ja, när du kommer över till din värld kommer någon annan att gå på din väg. Varför fick du inte samma kärlek tillbaka som du försökte ge din släkt?”
”Jag vet inte. Kanske försökte de men det var svårt för mig att känna den.”
”Hur tror du att det kommer se ut när du kommer fram?”
”Jag har under en längre period kunnat sätt framför mig hur det skulle se ut på andra sidan. Det var alltid paradiset och allt var som jag själv ville att det skulle vara. Men då jag öppnade mina ögon var det som ett svart rum med en vit och lysande liten pil som visade vilket håll jag skulle gå. Nu vet jag inte om jag ser det på samma sätt som jag gjorde då, då jag gått på denna väg så länge.”
”Jag tror att det är så på andra sidan!”
”Jasså? Kommer du vänta på mig?”
”Ja, självklart!”
”Jag önskar att jag kunde hälsa på nere på jorden och berätta för alla att jag saknar dem.”
”Men du är kvar. Din ande finns kvar ända tills du nått fram.”
”Jag fårstår inte riktigt.”
”Du måste använda din fantasi, Lovisa. ”Stanna ett tag, sätt dig ner om du så vill, blunda och slappna av. Tänk dig nu en plats på jorden. Kanske dit du brukade gå för att vara ensam eller kanske att du står framför någon du vill prata med.”
”Okej. Jag står nu framför någon. Vad ska jag nu göra?”
”Shyy! Nej! Varför sa jag att du skulle stå framför någon!? Allt du säger nu hör den personen. Hon eller kan kan till och med se dig! Säg vad du vill säga. När du är klar öppnar du dina ögon.”
”Okej.'
”Lovisa, är du klar?”
”Nu är jag klar, men hur vet man när man är framme?”
”Ganska bra fråga att ställa nu. Jag kan precis svara. Var rädd att jag inte skulle hinna prata med dig igen.”
”Vad? Vad är det som händer?”
”Jag stötte precis i ett stort vitt ljus, jag vet att om jag går in i det så kommer jag in i min värld! Och vet du vad mer?”
”Nej vad?”
”Du kommer också få veta hur ditt mörka rum ser ut.”
”Hur ser ditt ut då? Hallå? Karen? Karen, är du kvar?”

Skriven av: Cajsa