MÖTET MED HERR ÅGREN

MÖTET MED HERR ÅGREN

Herr Ågren satt och väntade på de bittra sanningar, tillsammans med Tankarna och de hade inte setts på länge. Innan Tankarna hade kommit var allt lugnt. De levde sitt liv på ena sidan optimismens väg, och Herr Ågren levde på den andra sidan. Ibland måste han dock se ljuset, men det var inte gärna han klev ut från mörkrets våta sanning. Det var längesedan, men nu satt han där i alla fall.
- Jaha, då var vi här igen då, sade Tanken och smålog. Det var ett tag sedan vi sågs, vad har du gjort på sista tiden?
- Ja du, de vet du nog bäst själv, eftersom du dyker upp nu.
- Nä, snälla berätta för lilla mig.
- Sluta larva dig, du vet väl för fan vad som har hänt.
Herr Ågren kände att han inte orkade prata och ville bara att Tanken skulle sticka någon annanstans.
- Kan det vara så här att något har gått sönder, sade Tanken.
- Hurså, fan vad du håller på, du vet ju vad som har hänt eller är du så dum att du bara dyker upp för nyfikenhetens skull?
- Kanske!
Tanken kände att han snart inte kunde hålla tillbaka sitt skratt.
- Alltså, jag ser på dig att du snart kommer att börja skratta. Hur tror du att det känns för mej att säga något om du bara ska sitta och skratta åt mej?
- Vänj dig vid mej, sade Tanken.
- Lätt för dig att säga.
Nu kände Herr Ågren att han höll på tappa greppet om situationen.
- Oj då, snälla Herr Ågren, kom till saken nu. Försök i alla fall, så lämnar jag dig sedan i fred.
Herr Ågren såg sig om. Det var inte mycket som fanns runt omkring, förutom Tanken, och Sanningen som inte ville vara med i samtalet, utan verkade mest ointresserad.
Tanken tittade på Sanningen
- Tala nu om för mig vad som har hänt.
- Nä, varför det, sade Sanningen.
- Då blir det lättare för Herr Ågren att få skjuts hem av Hedern, muttrar Tanken.
- Jag drar nu, säger Herr Ågren plötsligt.
Reaktionen lät inte vänta på sig.
- Va! Du kan väl för fan inte bara dra heller?
Tanken kände att han blev mer och mer irriterad på det som före gick
- Ok, dra då. Stick, men jag vet att Hedern inte kommer och hälsar på dig i första taget och det vet du nog själv också.
- Ja ja, ärligt talat så orkar jag inte med honom.
Sanningen tittade på Herr Ågren
- Ska du verkligen låta det vara så här. Fan, Hedern kommer aldrig att låta dig komma och hälsa på och du lär inte få hälsa på honom heller. Är de värt de, frågar Tanken.
Sanningen såg och kände att det kanske var lika bra att hjälpa till, fast han inte ville lägga sig i diskussionen.
- Ok, jag får väl hjälpa till då, men Herr Ågren du för fan också hjälpa till, annars lär det här aldrig fungera.
Så började Sanningen berätta om situationen där Herr Ågren hade famlat i mörkret.
- Alla vet vem Känslan är. Hur han tänker och vad han tycker. Det var för några dagar sedan när Känslan hade varit ute på något äventyr. Som vanligt tyckte Känslan att allt gick bra och kvällen flöt på, men som ni förstår lär inte Känslan dyka upp idag. Hur som helst vet jag inte riktigt vad som hänt, bara det att Känslan såg sin chans att ta saken i egna händer. Ni vet hur han är, sagt och gjort så hade han gjort det. Men saken är den att jag faktisk inte vet vad som har hänt.
Sanningen tittade på Herr Ågren som vände och vred på sig
- Kom igen Herr Ågren, säg nu vad som har hänt.
Sanningen vädjade till Herr Ågren att öppna sig.
Herr Ågren tog ett djupt andetag.
- Ok så här var det. Känslan låtsades att vara blind och gick runt och var förvirrad, tillråga på allt hörde han knappt något heller. Han hade hur roligt som helst. Alla hjälpte honom, han fick pengar, ja allt flöt på hur bra som helst, ända tills någon frågade vad klockan var borta på tornet. Tror ni inte på fan att Känslan säger två, och alla runt honom stannar upp. Först är det helt tyst, sedan är det någon som säger ” du ser ju för fan, driver du med oss”. Då svara Känslan ”ja” och då var allt kört. Vad tror ni hände då? Jo Känslan drog fort som fan, och sprang hem till mej, och det är därför jag sitter här nu, kan man lugnt säga.
- Ok, det är fan typiskt Känslan alltså.
Tanken kunde inte hålla sig för skratt och skrattade så mycket att Herr Ågren började bli vilsen i sig själv.
- Släpp det, fick Tanken fram mellan skrattsalvorna, släpp det.
- Lätt för dig att säga, det är ju jag som får ta hela skiten, om Känslan träffar dem igen.
- Jo jo men du, jag tror att Sanningen också håller med mej. Glöm det och gå vidare, Ja lovar dig, om du släpper det, kommer Hedern att bjuda dig på kaffe. Ni kan vara lugna, inget kommer att hända eller hur Sanningen.
- Nä det kommer det inte Herr Ågren. Släpper du det här nu får du med dig Hedern och allt kommer att vara lugnt.
Herr Ågren tog ett djupt andetag, innan han lugnt sade.
- Hej då, ja hoppas att vi inte kommer att ses på ett tag.
Sanningen och Tanken såg på varandra.
- Jaha, sade de i mun på varandra.
- Då går jag och lägger mig igen.
Tanken lade sig ned mot kudden och såg på Sanningen, innan de båda somnade.
Känslan hade också varit närvarande, men hade inte sagt något.


Micke

Skriven av: micke