Mycens

Mitt liv färdas på elefanternas ben, vandrande genom öknen i karavan.

I


Aldrig vill jag vakna i det ljus som skrämmer mig.
Aldrig vill jag vakna upp med tårna utanför täcket, som tvistat kring mina knän och lår håller mig fången.
Jag vill vakna fri!

Jag är en galning, inte rädd för mig själv, men rädd för andra.
En manisk personlighet som darrar inför minsta närmande.
Som kalla fötter springer tripp, tripp, tripp, över en sunderluggen madrass, som tårna drar in den minsta motståndskraft och kryper in i alla hål.
Det är något som stör, något annat som berusar
när de klampar in på mina nyskurade golv.


En vit enkel bomullsduk ligger på köksbordet.
Kvar på den ligger också ett blad av gårdagens nyheter, printad i svartvit plåt,
som daggvit lenkost mot en ännu hårdare yta, sågar de ut sanningen ur krypen.
Jag gillar inte att läsa nyheter, om alla giljotiners avrättningar, krig och våldsamheter.
Jag klarar mig utan dem.
Jag klarar mig.
Svarta krumelurer dansar nakna, framför mina ögon,
alldeles ensamma,
blir blå, om man stirrar tillräckligt länge på dem.
Jag dansar också ibland, framför spegeln i skuggan av rummet där ingen kan se.
Jag dansar för mig själv, med alla män som bugar sig ner för mina fötter.
- Vill du möjligtvis dansa madmosseille, ja så säger de om mig som om de fina fröknarna i Paris.
Jag kan inte franska utan säger bara si, si och goddag. De fattar inte ändå.
Ingen fattar.
De förstår inte att jag bara leker med dem,
med deras tankar,
att jag är deras tankar,
att jag svärtar ner deras sanningar så de inte vet när de ljuger,
att de ljuger. Det är jag.
Kommer de hem nästa morgon, tidigt, sent. Frukosten är redan framdukad och det ligger rostade limpmackor på ett fat.
Sanningen ja. Jag talar bara sanningen.
Anklaga mig inte för att ljuga. Ordets ord står mot mitt.


Aldrig vill jag vakna i det ljus som skrämmer mig.
Aldrig vill jag sätta foten i ett klaver, som i ett piano och höra tonerna av Beethovens ödessymfoni spela ut i stråkkvartett och bara försvinna.
Jag hör den försvinna innan den tar på sig skorna för att gå.
Stegen i trappan sjunker ner i den mjuka frottén och gör inte ett ljud. Taket krymper mina skuldror, mitt huvud till en intenhet.
Intenheten fortsätter existera utan mig, fortsätter existera
men slutar undan för undan, att andas.


Täcket stramar hårt om mitt bröst. Jag ligger upp och ner, utsträckt.
Jag kan inte finnas när jag inte ler, så ler jag heller inte.
Vaknar i midnatt, klockan två, halv fem. Klockan var hel eller halv.
Vakar och kan höra alla ljud som inte gör sig hörda under dagen.
Vi vaknar och vaknar igen. Är rädda för monster och lejon,
men mest utav allt för tystnaden som omringar oss.


Skriker ner ett rop, som blir ett eko, ett rop av mitt eget mumlande,
mina infanitiva tankar.

De stänger ute......TYSTNADEN.


Ett ljud blir ett annat, blir en klockas monotona tickande
som visarna rör sig och stiger upp och ner.
Tystnaden. Hör det ordet. TYSTNADEN. Den stora saknaden efter ord.
Vi vaknar upp och hör inte tystnaden.
Det är inte den som väcker oss, frånvaron av den kanske gör det.
Tystnaden är min bästa vän även om jag lider av den,
spelar jag med
i dess spel.


Hösten är här nu.
Som i full blomning, där gula löv blandas med röda. De är döda, trötta,
klamrar de sitt sista tag.
De sitter kvar på grenen, hänger, dinglar, vad de lider,
som om deras livskraft gick att bära som ett ok på skuldran men ack så inte,
så släpper den sitt sista tag.
Kala träden så fulla av markerna. Det doftar som av markerna. Det pyser upp i jordsmon av maskar och daggfyllt regn.

Marken är snart täckt av is
och frosten färgar världen svart och vit.
Landskap förändras, möter landskap blir mörkare, svalare
när vi lämnar gågatan och hamnar i gränden. Dunk, dunk, ett hjärtas dunkande,
dunkar ut ur den kalla fjord, dunkar vidare in i evigheten.
Dess djupa slag, en hammares slag i tysta natten,
stör den som inte kan sova.
Men bara honom.
Ingen lyssnar,
ingen vill höra på.
Lyssna, jag ber dig lyssna!
Hör den.
Pulserande varm, en källa full av liv.
Hör dess dunkande. Det dunkar,
dunk, dunk, dunk.


Tåget är fullsatt,
så lämnar jag heller aldrig min plats, pratar inte med någon. Kanske om
jag tappat min hatt, ett ursäkta i trängseln, om,
men inte ens det. Så börjar min resa.
Tysta, min tunga, tysta, aldrig säger jag någonting. Drömmer jag drömmer- jag. Faller hän åt den inre resan, men jag vaknar snart.
Vaknar upp och är halvt medveten om mig själv
i samma rum som alla andra.
Tåget stannar nu.
Folk börjar röra på sig, resa på sig och gå av. Samlar ihop det sista
på hatthyllorna,
lämnar bara ett hjärta kvar.
Är detta ändhållplatsen?


Liv evigt liv och stress. Människors stress faller offer åt mig.
Hjärtats hand dunkar hårdare. Svetten bryter fram i pannan, droppar
som droppstenar, viskar mitt namn.
Vart ska alla någonstans. Härs och tvärs.
Ett ständigt sökande efter klockan, prick.
Sekundvisaren tickar. Går vidare. Omfamning, en kyss. En gråt i fjärran.
Människor skiljs åt, möts igen.
Denna eviga gråt.
Mina tankar blockeras av den. Inte för att jag kan känna den, men...
Jag måste av.
Måste skynda, skynda.
Blickar söker blickar, irrar hastigt förbi, kyssar och ett hastigt adjö när tåget plötsligt lämnar station
Dunk, dunk, dunk.
Vinkar,
någon vinkar. Inte åt mig,
det var åt mannen som stod bakom.
-”Så kom du ändå”
-”Vi är så glada att se dig”
Söker mig bort från trängseln, alla människor runt omkring.
En myrstack, ett myller. De är sökare
liksom jag,
men mitt mål är någonting annat.

Alla människor försvinner,
som myror i en myrstack, någon tappar takten, när taktpinnen går förbi.
Så skyndar jag vidare.
Skyndar och går med stegen bort, de förföljer mig.
Vart är jag på väg.
Svänger runt ett gathörn runt ett gammalt hus och blir ensam kvar.
Stegen följer inte längre mina tankar. Det är sent.
Vid fjolårsnäset, ett kraftigt staket, höga gallergrindar, och bakom en skylt
”Varning, Obehöriga äga ej tillträde”,
går solen ner.
Den byter ut skymningsljuset mot natt. Skära små strimmor ligger kvar över bergen,
väntar på mörkret
att omsluta dem.
Ljud,
hastigt förstärks när världen somnar.
Med alla nattliga latriner kastar jag mig huvudstupa åt sidan.
Det är natt,
grinden är stängd, någonstans långt borta
hör jag en gitarr som spelar, röster som sorlar och så ändlös tystnad.
Tystnaden ja, vem kan höra tystnaden.
Tystnaden gör inte ett ljud,
ändå hör vi den,
tydligare och klarare än någonting annat.


II


Natten sover inte men mörkret gör det.
Finner den en skepnad att stå på när
mörkrets härskare,
han som är budbäraren håller hov, och samlar in de döda.
Klädd i en mörkgrön kapuschong, gjord i finaste sammet, väntar han vid deras dödsbädd
på ett sista adjö.
Ser deras sista kämpande andetag
som de kämpar mot de oundvikliga, det som skrämmer människor på fötter.
De slutar andas.
De vågar inte andas.
Den kämpande andedräkten
och den sista smäktande sanningen, (den utan ansvar.)
Förlåtelsens synd är nära.


Någon säger att evigheten är vacker, någon säger att den är tyst,
är oändlig.
Är undergången alltid lika skrämmande, farlig?
Likbleka ansikten, som skelett,
smala utmärglade av brist på
vatten och mat. De ser inte längre.
Deras ögon är förblindande, frånvarande svarta under slutna ögonlock.
De vet bara att nästa gång kan det vara deras tur.


Han kommer för att hämta dem.
Han är inte en död man ännu,
men han längtar.
Som en längtans ängel stiger själen upp och rusar till bordet
med blommor på.
Aldrig någonsin landar den,
finner den ro
att sitta ner.
Allt som någonsin har funnits försvinner i den stunden.
Angeläget finner den mörkret i kistan nära,
kvävande, som om ingenting någonsin förutspått.
Nästan,
men bara nästan, kan han se,
livets ångor som stiger upp
som solbrynta medaljonger och landar på hans hjärta.
Hans hand är kall, livlös.
Han kan inte önska något mer.



III


Som drömmar,
bara drömmar kan förvridas till en overklighet som i en realitet,
förändra drömmar.

Ögon tittar tomma förbi mig och blir till en skugga i någon annans förflutna.
Möttes de en gång i ett trapphus måste de i sådana fall ha glömt.
Har deras steg korsat varandras, och med vindens il gått från kind till kind.
Som läppar vidrört varandra, som lämnat avtryck på samma glas. Kanske har de varit på samma bar eller i samma skolkafeteria,
en gång för länge sedan.
Mjölet till pannkakan var det verkligen hans?
Kanske bollen var hennes den han hittade den där gången. Kanske var de menade att mötas. De har mötts, men aldrig riktigt setts för ödets vägar är outgrundliga.



-”Vill du sova med mig där på en ängsmoss som blommar?” Han frågade henne
med orden i det tysta, viskade han plötsligt något i hennes öra.
Han stack sina fingrar genom hennes hår,
kysste hennes mun och panna.

De är i en park på andra sidan. I en instängd park- ”Obehöriga äga ej tillträde”- står det på en skylt.
Någon gång har de smugit in, lyssnat efter vakter som somnat.
Det är förbjudet område, men vad bryr sig väl kärleken om det.
De pratar i munnen på varandra, fast tystnaden är vid medvetande är orden bara ord.
De sjunger alla sånger,
bryter alla ord och uppenbarelser i ett nervöst pillrande.
Någonstans spelar en gitarr.

Kärleken är stark, så övergripande mäktig,
är en sång om en ros som känner sig stympad,
är en sång om en älskandes själ.


Någon gång stannar de och tittar på månen. De ser att den är rund. De ser att den är halv. De ser att den är skuren i bitar.
Han fattar hennes hand bara litet i taget och hon ler tillbaka.
Månen är trolsk, den är magisk.
Den är
på riktigt.


Paret är ensamt i sin öde park och finner sin herde
vandrande över heden, komma gåendes över en nystruken äng.
Han kan inte sova. Ensamheten njuter ibland
av att kasta döda pilar.
”Vill du att jag ska följa dig hem”, natten frågar ett ensamt barn
som slumrar sött med nappen i mun.
”Är du ledsen barn, du ser lite ljum.” Ensamliden stark med vinterdårar.


IV


En ung man biter huvudet av sig och går till kyrkan och ber.
En vacker morgon. En kväll när solen just gått ner.
Tungan löper över hans läppar som är fyllda av ett tjockt lager vaselin. Torra, ömma - fortfarande. Han låter tungan sväva över dem,
hoppa jämfota över en kvist av eker.

Det är måndag och han tror att ljuset är på riktigt
när han går på trottoaren undviker han alla skarvar, för varje skarv betyder ont.
Skosnörena nuddar aldrig marken, är hårt knutna och tvistade långt upp på hans vader.
Hans jeans är stentvättade och inhandlade på Ullared
och omsluter hans smala kropp i ett smäktat rop. Långa ben
som benen på en stork, uppkavlade tre varv och ett varv till och med yvigt brunt, snarare än råttfärgat, hår.
Som han går ser han livet genom ett ruttet glas
som genomborrats av fruktans tankar vad det gäller tro.
Ingen vet.
Ingen kan någonsin veta vad som händer.
Kanske tror han på tomten, eller ingenting. En Gud som ingen annan när han böjer sig ner på knä och kysser marken han har gått på.
Något händer när det händer. En öde tomt på en stilla ocean,
men tanken förändras hela tiden i tankarna på ett fruktat barn.


Barnet var oväntat. Hans mamma ville inte ha honom.
Han försvann någonstans och under nio månader växte hon inombords, till en existens över det omärkliga syniska ljuset.
Därav ansvarade hon för intet. Ser hon heller inte svaret när det lyser i hans ögon, blir hon heller inte rädd.
Så vet hon inte allt kommer att förändras...

Kanske ser hon honom framför sig.
Det är en lördag tjugo år från nu. Hans mun är hennes fast det vet inte om. Hennes hopp fanns i skuggan av henne själv, som ett utskrämt vrål av smärta
och ondskt lidande,
vandrar hon framåt.
Han skrattar henne rakt upp i ansiktet. I nitisk hysteri
drar hon fingrarna genom sitt hår, det guldbelagda. Skriker,
litet barn i ensam gråt, genom väggarna. Nattens timmar förgör
och ger liv åt tankarna som hon stänger in på vinden för att tysta den saktmaniga gråten. Låter det ruttna i föruttnelse
tills dagen pyser över och hon finner honom inspärrad i ett rum utan dörr och där har han suttit i trettio år.
Han är tjugo år gammal och går varje dag till grav.
Ett träd är dött och ligger i gyttjan av det förruttna som föruttnelsens sista slag. Han väntar ännu på en annan dag.


Svårigheter som lyst i hans ögon är nu slutna och gömda för omvärlden.
I skenet från en lyktstolpe,
bakom hundratalet av släckta fönster där persienner sedan länge är fördragna,
stänger världen utanför. En herrelös hund är ute att rasta sig själv.
Den tillhör inte min dröm. Den måste smugit sig in genom en bakdörr och är min så länge som jag ser honom gå.

Det var en biljett. Det var en legitimation, bara en stillavarande, nyfiken blick från en förbipasserande madam.
Den överlumpade honom. Gjorde honom fundersam.
Den kastade hans öga i ett annat ljus, fast dold bakom en kontaktlins kunde hon aldrig ana, eller kunde hon?


Friheten glömmer inte en gammal soldat som är rädd för sitt förflutna, jagar inte gamla minnen på flykt,
letar inte efter sanningar, men söker sanningen inom sig själv.
Lukraktiva ord, visuella bilder höjer stegvis temperaturen på grillen. Marinaden är klar. Bitvis stänger han av, plågar sig själv, lägger sig på grillen och somnar nästan,
men bara nästan.
Han ligger i sin säng om natten och räknar dunkarna.
Ett, två, sjuttifem, sjuttifyra,
det blir så många att han inte kan räkna dem längre. Han börjar om igen.

Vaknar han hör han dunket försvinna någonstans i rytmen av att alltid finnas.
Han andas sakta igen, fyller lungorna med tjock cigarrrök som han bäddar ner i en tändsticksask full med bomull. Röster kommer bakom honom, han hör någon ropa. Svämningar och någon stinker från stursken gammal intorkad urin.
Doften är frän och får honom att hålla andan. Han räknar sekunderna långsamt och känner luften gå ur honom.
Främlingar, alla främlingar. De är ute efter honom. De kallar på honom.
Ensam i mörkret. Han skriker.
- ”Lämna mig ifred”.
Sällan går de. Kramplöst kryper han i hop, finner ett hörn i väggen där han kreateras till ett slaktat djur bakom galler. Minutiöst ålar han sig bakom skuggan av sitt eget ben, kysser stråkarna och krälar för dess stoff.
När ingen ser på dansar han med dem nakna älvorna som kommer över dyarna och kysser hans blanka panna. Han vaknar av att någon bländar honom med en 120 watts lampa gjord av stål. När ingen ser talar han med sig själv och hans egen röst förvandlas till en annan. Någon han inte ser eller känner ordet av, men den talar genom honom, som luften rör hans strupe och vibrerar hans hela kropp.
Omedvetet härmar han ljudet av en apa som sover
och klär sig som en fågel i det innersta djupet av en öken. Söndag fortfarande, men full av liv, som gamarna avvaktar den och väntar på den att dö
när flumrande floriner maktlöst kastar harpan åt sidan. Så grönt, allting är grönt, skiftande bara i olika färger.


V


Kan man stjäla ett andetag, en luftficka i en kanelbulle om hålet var tomt. Kan man stjäla ett hål?


Madrassen är för mjuk, för hård och knölig.
Jag rör mig oroligt i sömnen. Sträcker ut en arm och famnar täcket på andra sidan.

Mannen i bilden, som är objektet för min konst har inget namn. Han är på väg
och börjar närma sig slutet,
viker av från gatan, tar till vänster. Stannar till, lyssnar ibland, som efter steg. Jag vet inte om han hör mig. Jag ser honom i alla fall väldigt tydligt.
Hans anletsdrag är svaga och lyses upp av minnet av en liten pojke, av en ung man, som har blivit gammal och tappat lite hår.
Försjunken i skönhetens tankar. Han beundrar det vackra men åtrår det egenkära i en trasig gammal skottkärra lämnad i fettisdagens lättja. Han kan inte finna något mer underbart än den kvinna som står framför honom och gör narr av sin kropp. Han smeker hennes lår. Hennes ljusa hy, som straffad av blodomloppet har gett den vingar och blåa vinylknappar att trycka på.
Den är vacker den som levt för en krossad diamant är ändå bara spillror av glas.

Som kanske inte,
i alla fall, men kanske ändå,
förvandlas av, förverkligas av, de saligas under. De sover under samma täcke. Blodet levrar sig i kaleidioskopiska sammandragningar av mönster som står ut som en stigmatisering av verkligheten.


En spindel springer upp bakom gardinen, springer upp, springer ner.
Jag ser den tydligt. Den svarta konturen mot den vita tapeten, först endast som en skugga, men jag vet att den finns där.
Den rör på sig och vips
är den borta.
Det börjar krypa på benet, i huvudet, i örat. Små tentakler som sprider gift i mina ådror, konkurrerar ut mina lungor och hela mitt immunförsvar. Jag kan inte andas längre. Någon har satt en propp i mina blodrör.
Morgonrodnadens första skimmer, färgar rummets väggar röda och så ser jag den igen, spindeln, hur den kryper ut från tavlan in i bilden.
Krälande stoft, kommer närmare nu, allt närmare. Jag ska kalla honom Oberon, efter skogens och mörkrets väktare.
Oberon kommer nu. Oberon...
...är död.
Tar en klunk vatten, låter det cirkulera i min mun. Det har stått orört i några dagar och smakar ljummet
lite svagt av klorin.
Hämnden är inte ljuv, bara ärefylld.



VI


Som en modell, studerar jag min kropp utan att blinka. Modellen är ingen lera man kan forma till en vas.
Bort, bort, mina ögon brinner. I ett tusenansikte ser jag mig själv förändras,
varje sekund bli någon annan med samma namn och utstuderade drag.
Klädd i bara intenheten. Naken,
beskådar jag mig själv. Spegelbilden där borta i hörnet, är inte gjord åt henne, den är min. Blanka reflektionerna av ett svart hål utan all dess stjärnglans strålar ut i mörkret. Det är natt. Det är aprilväder och ett rödglödgat hornfensöga stirrar och bedarrar till en sång. Sången är en sång om en Rosa. Han kysser hennes hand in i döden,
biter av hennes tunga och slickar hennes sköte som fortfarande är varmt och fuktigt.
Hon såg på honom och stannade till, liksom förväntansfull, väntande. Hennes hy var rösenröd och färgad av solens strålar.


Svarta får dansar nakna omkring liksom dimmor i någon annans gestalt. Freonet i kylens diskar biter sig fast i deras ögon,
blir till hål som släpper in för mycket ljus. De blundar, kan inte se. Gräset är inte grönt, utan gult, blir till hö i spiltan. Blacken går, grisen matar silver, kossan jamar, katten skäller. Precis i det ögonblicket föds ett barn som är grönt.

Tungan löper över hela hennes kropp, faschineras av den mjuka huden mellan benen. Väntande, frustrerande. Han kan inte tro det är sant.


Älvorna dansar så nära din kära,
Så flygande lätt och näpet på tå.
Ja, de dansar i skymning när solen just dalat,
Så nära, så nära
De skrattar och ler.



Djävulen dansar i mitt huvud, dansar inte jag
med honom, dansar han med mig. Galningen i mig syns bara i reflektionerna från det stilla vattnet. Jag ligger på bryggan och tittar ner, tittar upp, tittar ner igen.
Endast en fallgrop bort.



Månskiran står högt över tall,
Över granar
Och bäddar in ljuset i den forsande älv
Näcken han spelar så trolskt
För din kära
små toner av moll,
ja, de seglar förbi



Så är han så stark att de dödliga må ej undanbedja, tacka nej till dansen.
Det går icke. Du kan bara nicka stumt
om en iskall hand, frostbiten och hungrigt biter sig fast, äter dig levande. Ännu är du inte död. Spelande dosor med dansande ballerinor
dansar till Mozarts dödssymfoni, det som blev hans sista. Den som för dem närmare slutet,
alienerar dem från verkligheten.
Herren ger och herren tar. Han har pekat ut sitt nästa offer.



Över bergen det reser sig en mäktig blomma
Som kastar ut ljuset och döljer ens själ.
Gryningen kommer och suddar ut spåren
Av den flicka du levt och hållit så kär.



Å låt er inte förblindas av mina ord. Min gröna kapa föresvävar mig hamna i glömska. Den är viktig för ändamålet.



VII


Jag har kämpat och slitit mitt hår. Jag andas inte längre luft,
men kallstruken olja, eller var det blod.
Blanda inte samman. Jag kräks om mitt samvete en gång bliva rent. Jag kräks, så mycket galla som jag har sparat.
Tripp, tripp på tå. Jag smyger ännu en gång, upp.
Nätterna är alltid värst när jag inte kan sova.


Hon stryker sitt hår tillbaka, vänder med en suck sig om, blånekade,
- Å nej. Lilla flicka, var inte rädd. Spring inte i från mig mer. Vad har du sagt?
Dina gyllengula lockar och solskens leende kan inte lura mig längre.
Ropa inte efter din moder mer.
Hon är borta Så ja, så ja, gråt inte.
Jag kysser inte dina tårar.
SLUTA. Jag står inte ut.
gråt inte, snälla, snälla, gråt inte. Mina öron är känsliga.
Se så, så lent är ditt hår. Jag har aldrig känt något liknande.
Det är en ängel.
Nej, nej, fråga inte.
Hon gick till himlen en dag, så kommer också du.
Ser du stjärnan där uppe? Ser du hur mitt finger pekar mot den,
den lyser mot dig och undrar.
Ser du inte hur den ler.
Se så, vinka tillbaka nu. Den vinkar ju till dig.
Kom nu,
det är dags att gå.


Spring alla galna kossor, spring. Spring min lilla flicka. Det röda tyllbandet i ditt hår dansar fritt i vinden, trotsar trojkans fästmö med ditt liv.


Tvistad är min kropp av skulden fri. Så bekommer den mig inte. Fråga mig inte mer. Min tunga tystnar vid orden.


Så vet jag inte när tiden väntar sina offer, när jag kommer att bli den nästa.
Gömd bakom en grön fasad,
silkeslena fingrar bäddar min kropp med kroppsvätskor som svävat och kommit från din moder.
Nattvandrare,
nattvandrare så kommer vi man ur huse. Snubblar över våra trösklar en gång till för att komma fram. Bäddar du ner mig när mina knän är tunga, kommer du inte sen också plantera en ros i mitt bröst, lägga den vid skuldrorna. Så kommer den också att gro.


Sanningen är inget ont ting, den är nödvändig.


Vandrar jag igen, så jag vandrar om natten. Stöter till en coca- cola burk så den far all världens väg in ett buskage,
så ser jag inte längre mina steg.
Det är mörkt och vägen har smalnat av in till intet. Mörkgröna träd blir svarta och skjuter hägg när skymningen kommer,
lämnar ett rosa färgat skimmer att glänsa över de som lever och ser mina fötter växa, svävar högre över marken, högre och högre. Så flyger jag.
Mina ben och armar och tyngdkraften lättar, fångar ett krustat löv som har landat på min tunga.


VIII

Framåt morgontimmarna,
som min ande sett, tassar över golvet, hör jag steg.
Cinderellan jagar myter och sätter dem på en vägg. Hon klistrar blommor som hon saknat då någon stal hennes trädgård. Där på väggarna ser hon långt bort, skådar framtiden och det ljusa hål som väntar, ja det väntar, som rosorna.
Jag älskar rosorna, i trädgårdarna där växer rosorna. Den ena större och vackrare än den andre, så doftar de.

Min älskade fann en famn att älska. Det var första gången. Han kysste henne mjukt. Bad att få träffa henne igen.



Fort, fortare. Han skriker, hon dansar, kommer hon till honom över ängarna. Karusellen går fortare, svindlar alla färger i en ring.


Svårigheter kräver inte mer än de brott mänskligheten försörjer vid inblandning av flottan. Han kände agg mot överheten som la honom att kapitulera.
Renässansens tid är ännu inte förbi. Bitter för kritikernas tystnad har han läst spaltmeter efter spaltmeter på tidningarnas sida tre. Som strävar han mot anarkin i ett rotlöst samhälle där lömska ormar beblanda sig med sociteten.
Förändringarnas tid är knapp, är liten, obetydlig, hjärtskrämmande, förfasande nära.
Han är inte rädd att dö. Han tror att han kan flyga.


De klär sig i fruktans tankar, samlar kött, samlar blod, komna av samma tanke, födda och uppvuxna att tro att världen är god.


Mina ögon, nej, de öppna sig inte, ändå sova de ej, nej. Knutar i himlen brista och öppnar sig för sanningen. Plötsligt stormar det.
Ett dunder och så ett brak. Tider passerar. En höst blir till vinter, blir till vår och sommar. Åren går. Ärren bleknar men så i går, ramlade vi på det sista trappsteget. Vi upplever ändlösheten när vi faller, hur vi faller, så landar vi aldrig, om inte evigheten stoppar oss. Och rädslan infinner sig inte förrän då, när kraften slagit och vi blåslagna ligger och skakar skägg. Rädslan ja. En rädsla är att frukta. Fruktans törst är svår. Vi fruktar alla,
Stundom om inte
alltid.

IX


Tiden hittar alltid sina vägar att förstå allting. Fast morgondagen inte finns där ännu stundar vi allting i klagan och längtan likväl som den fanns i vårt minne, fastbränt för alltid.


Skratta ni bara. Jag ser er ibland när jag står gömd bakom gardinerna i mitt sovrum. Ni tror att jag är galen. Så låt er luras. Jag vet vad sanningen är.
Jag vet vad ni tänker, varje sekund när ni tänker dem, handlar jag tankar från er.
Det är bara att köpa.
Pengar betyder ingenting för ändamålet. Kraften att älska är så mycket större,
ändå fryser jag till is.
Varje morgon, varje kväll, blir till en stenstod av mitt förgångna.
Lukta, känn de smaker jag smakat varje dag i lusten av ditt kött och blod som jag saknar. Låt inte gyttjans vedmod,
min egen försakelse för min person och vad jag står för komma emellan.
Livet kysser min panna innan det säger hej, det är dags att gå.
Barbiedockan krympte i min hand och dess vackra fägring säger nej.


X


Det är inte din sammetslena röst, den som kan smälta alla hjärtan, det är inte det som gör dig så underbar sa han. De är bara en biprodukt.
- Jag älskar dig, varje liten del av dig och resten av dina fötter som krusar sig under täcket när du fryser.
Jag älskar din klumpighet, din ton, din styrka och din själ.
Varje dag vill jag känna dig, jag vill värma dig.
Kom, låt mig få värma dig.
Innan det är försent.


Bilden försvann när de tänkte de på de orden. Det började bli sent. Hon huttrade till lite, och blåste liv i sina fingrar. De var ilsket röda, svagt lila färgade.
Kom sa hon. Jag vill att du följer mig hem.

XI

Lidelsens börda är hård, hårdare än någon annan.
Frammanar vi den med vår tanke- nej,
lever vi med den, saknar vi den när den går.
Manar vår tanke mörkret att fly när dagen kommer, när benen tvistat runt täcket vaknar upp våta av svett. Lindrar tårarna vårt lidande som kastat av främlingarna, de jagande andarna. De dyker upp i mörkret när vi minst anar det.

Du är betraktaren. Du gillar att betrakta. Vem är du som synar min själ, tränger du in i det svarta, försöker gömma sig för mig. Ibland när jag tittar är du borta, som en tidlös gestalt. Den ständigt betraktaren.
Kan jag med ett ord beskriva dig är ordet skräck. Ja, du skrämmer mig för jag vet inte var du finns, bara att du finns.
Finns det en själ jag undrar, och varför flyr den i såfall när längtan faller.

Fly inte bort som världen gjort bakom rosa tyllgardiner. Landa naken framför spegeln och syna det du aldrig vågat se.

XII

Kvantitativa tankar följer inte riktningen av våra abstrakta beteendemönster, utan flyr från allting som kan dö.
Är vi fortfarande bara parasiter?


Så sög han bort färgen från hennes läppar och blodet som flöt fritt.
Han lade hennes sedan där att flyta. Hon flöt som om livet var på riktigt. Hennes hår kransades likt en nyponkrona och vandrade neråt.
Ljust, blänkande. Han band upp det i en trädrot och vände sig sedan om.
Hennes vita klänning var som en naken hud, lyste den genomskinlig, klar, runt henne unga kropp. Hennes vackra gestalt, knöt den samman. Han drog efter andan.
Säg, vad kom allt det röda från. Det som tycktes växa upp från en inneboende källa och bubbla upp från ingenstans för att bejaka någonting, ett jag.
Tungan slant och kniven han hade hållit i sin hand sköljdes ur och landade på botten av det trösterika.
Hon var så vacker, så , så vacker.
Men hon kunde inte få leva.
Inte kunde hon.
Hans ansikte färgades av det röda blodet. Spegelbilden i vattnet syntes inte längre klar. Hans tårar sköljde över honom, det ensamma barnet.

Nyponrosor bedra mig inte sa han.
Nyponrosor vara mig trogen.
Det är dödsstöten, du kastar den i mitt ansikte.

Han slöt en sista kyss på hennes läppar, på hennes panna, andades in hennes doft. En doft av försakelse och vemod. Dig ska jag alltid älska sa han. Dig ska jag alltid tro.

Han landade med en doft av silver, stoppade handen i fickan av grönt sammet och hittade ett hål som han gömt, det är borta.


XIII


Aldrig vill jag vakna i det ljus som skrämmer mig.
Aldrig vill jag vakna och se natten kasta sina liktornar över en sönderluggen madrass som bunden av de dödas förgänglighet håller hov.
Mannen som står framför,
hänger över mig,
talar bakom gömda tungor, är skymd
bortom intenheten i skuggan av en grön kapuschong,
lägger han en iskall hand som toppas av glaciärernas furstlighet, på min panna.
Det bränner hål på mitt manuskript
och släpper mig fri.
Nattvandrare, nattvandrare äntligen kommer du.
Jag är redo,
att stiga till min grav, aldrig vill jag trilskas med de galna tunnorna.

Inte oförmoderligt kallar vi det fåfänga, men det är bara solen som går ner.

Författare:

Publicerat

Dela: