Mysteriet på Globen

jag satte mej på stolen och väntade. Snart skulle första övningen börja, och jag var redan dödstrött! Det var verkligen konstigt! Jag heter förresten Melitta, och jag är 11 år. Jag ska vara med i konserten Sånger för livet, och nu är jag i globen för att öva. Malin, en vuxen tjej som jag känner, satt bredvid mej.
- Kommer han inte snart? mumlade hon för sej själv.
- Vem då? undrade jag.
- Min man har lovat att komma hit med en vattenflaska. Men han har inte kommit än! hon suckade uppgivet.
- Jag kan leta rätt på honom! erbjöd jag.
- Ja, det vore hemskt snällt! Men övningen börjar ju snart!
- Äsch! Jag kan redan den där Brureslått utan och innan! sa jag och störtade ut genom dörren till etage 4, sektion 44. Nåra eftersläntare skyndade förbi mej. Jag ville inte missa så mycket, så jag småsprang. Plötsligt snubblade jag på något- jag vet inte vad det var- och föll handlöst mot väggen.
- Åh, nej! hann jag tänka, innan allt blev svart för någon sekund. jag öppnade ögonen, och såg att jag befann mej i ett rum, som jag inte kände till. Det var definitift inte härinne jag snubblade. Väggarna i rummet var knallröda, och en röd heltäckningsmatta gjorde att rummet såg ut som ett enda stort, rött hål. En förunderlig känsla av att vara fullkomligt borttappad slog emot mej, och jag kände hur jag blev svagt illamående.
Det kändes som om jag varit i det röda rummet i en evighet. jag hade slängt mej mot väggen och ropat på hjälp, men ingenting hade hänt. Rummet verkade vara ljudisolerat på något sätt, så ingen skulle förmodligen hitta mej på ett bra tag. Mina ögonlock blev tunga, och hur det än var så måste jag sova. Jag lade mej ner i ett hörn, och somnade.
Jag vaknade av ett ljud. Var befann jag mej? Efter en stunds grubblande kom jag ihåg fallet. Men varifrån kom ljudet som hade väckt mej? Jag såg mej omkring, och fick syn på en dörr. Tacksamt tog jag tag i handtaget, och dörrenh öppnades sakta med ett synnerligen obehagligt gnissel. Jag kom ut i korridoren, och bestämde mej för att gå tillbaka till min plats. Men korridoren kändes annorlunda på nåt konstigt sätt. Jag började gå mot dörren till sektion 44, men jag hade en konstig känsla av att vara iakttagen. Jag vände mej om, och fick se en man. Han skyndade igenom korridoren, och tittade inte ens åt mitt håll.
- Vissa har verkligen bråttom! tänkte jag och skyndade mej. Men som om en konstig, osynlig hand puttat mej, missade jag dörren till min sittplats. Istället gick jag ner för rampen, förbi Meeting Point och vidare till annexet. Därinne stod två män. Den ena hade jag sett förut! Det var mannen som passerat mej i korridoren!
- Lennart Blom! sa han till den andra mannen. Jag kan inte acceptera att du aldrig betalar dina skulder till mej!
- Men Håkan, jag... försökte den där Lennart.
- Många gånger har du kommit undan, men nu ska du inte göra det igen! Aldrig... mannen som tydligen hette Håkan fumlade lite innanför kostymen, och tog i nästa stund fram ett metallföremål som var ruskigt likt en...pistol! Jag flämtade till. Han tänkte mörda den andre! Jag kunde inte tänka klart.
- Tre...Två...Ett... Jag tappade kontrollen.
- Låt bli!!! skrek jag och kastade mej fram mot Håkan. Isamma stund som skottet brann av träffade jag honom med hela mej. Jag kände hur det sved till i armen, och sen förlorade jag medvetandet. Jag tror att vi blev liggande i en hög på golvet. Plötsligt var det någon som ruskade om mej, och jag slog upp ögonen. Lennarts ansikte framträdde svagt, men det var en dimma som gjorde det dunkelt.
- Tack! mumlade han. Du räddade mej. Nu kan jag få ro! Han tystnade. Sen vittrade han sakta men säkert bort, och tillslut försvann han helt. Jag reste mej upp och gick på darrande ben ut ur annexet. Det jag fått uppleva var så overkligt, och det känndes som om det bara var nåt jag läst. 'Nu kan jag få ro', dom orden bar på en hemlighet, som jag aldrig skulle kunna ta reda på.

- Hittade du honom? undrade Malin.
- Nej. sa jag kort och satte mej ner. Det jag varit med om skulle få vara en hemlighet. För alltid...

Skriven av: Lemlan