Nada (Som i en film 2)

Solen skiner på gatorna. Uppe på himlen seglar moln förbi. Nere på marken har en gammal kvinna och en punkare fullt upp med att plocka upp saker från punkarens trasiga väska. En man från en livsmedelsbutik sticker ut näsan och tittar på en liten pojke som springer gatan fram med en portmonnä och hans mamma som skrattande försöker komma ifatt honom. Vid busshållplatsen står en rödklädd kvinna och stirrar framför sig. Hennes hand sluter sig om stolpens stål. Hon vänder bort ansiktet så att mannen bredvid henne inte ska se vad hon gör. Men han vrider ändå på huvudet när hon vänder sig bort. Han är klädd i en grårandig tröja och jeans. Men han sitter kvar där han sitter på bänken och trummar med fingrarna i väntan på bussen. Kvinnan tycks ha fattat ett beslut och går ifrån hållplatsen med beslutsamma steg. Hon släpper ned en stor klocka i handväskan, säkerligen inte hennes. Det är en klocka av den typen som riktiga machomän brukar bära. Hon sätter sig ned på bänken på andra sidan gatan och väntar istället för att ta bussen till stan. Och hon behöver inte vänta länge. En buss svänger elegant in framför henne. Hon stiger på och möter en man med turban och indiskt utseende framför spakarna. Hon dröjer sig kvar nån sekund för att tänka på hur denna turban kan ha byggts upp men kommer sen på att det är oartigt att stå och stirra. Hon sätter sig ganska lånt fram och skjuter upp solglasögonen i pannan samtidigt som hon skakar ur sitt böljande bruna hår från tofsen. Det är inte en människa på bussen som sitter i solen. Det skulle bli för varmt. För en gång skull har staden drabbats av en tropisk värmebölja. Folket antingen klagar, ligger på stranden och anser sig inte ha tid eller sitter på kontor och försöker laga den förbannade fläkten som för tredje året i rad har pajat och som ingen skänker en tanke till på vintern då reparatören frågar om det är något som ska fixas. Då är det värmeisoleringen som gäller. Kvinnan tittar ut genom fönstret. Jag vet inte om hon beundrar synen av parken med barn som skvätter vatten på varandra från en fontän eller om hon sitter i djupare tankar. Plötsligt reser hon sig och går av bussen. Jag får skynda mig av om jag inte ska missa henne. Hon går upp i ett sådant där hus som typ är från 50-talet med ljusockra puts och massiva fönster. Det finns ingen portkod men däremot 300 förbannade trappsteg som denna lilla energiknippe glatt hoppar över medans jag som varit uppe halva natten undrar om hon går på vitaminer eller starkare grejor- Troligtvis vitaminer. Hon ringer på dörren till lägenheten som är den näst högst belägna i hela huset- naturligtvis. När ingen kommer och öppnar får hennes leende tillfällig kortslutning. Men hon böjer sig ned och tar fram en nyckel under dörrmattan. Ska snubben som bor i lägenheten ha besök av rörmokarn eller? Vem som helst kan ta nyckel och länsa huset. Hon låser upp, går in och tar av sig skorna för att hitta en bra plats att lägga klockan så att den syns. Hon bollar lite med den, försiktigt, för den är nog värd en fin peng. Så stelnar hon till. Nån är i lägenheten. Hon går mot vardagsummet och lyssnar. Så rycker hon upp dörren till ett rum. Scenen där inne är inte svår att förstå. Antagligen hennes pojkvän, och bredvid honom en lättklädd tjej med rödfärgat hår. Dom svarta rötterna syns redan vid hårbottnen. En våg av ilska kommer fram i hennes ansikte och hon tar fram klockan och använder den som ett knogjärn när hon med full kraft slår honom över ansiktet. Sen fångar hon snabbt upp hans kläder från golvet och kastar ut dom ur fönstret, det samma med tjejens kläder. Killen ligger bara där med öppen mun och stödjer sig på armbågarna. När kvinnan går ut ur rummet börjar han reagera. ”Alltså….jag…” Men hon ger honom bara en örfil och drämmer till med ”Ditt jävla hormonstinna svin!!!” Så går hon därifrån med ursinniga steg. När hon kommit några steg bort från huset sätter hon sig på en låg mur, böjer ned huvudet och gråter. Gråt du, för det är du värd, till skillnad från din skitstövel till före detta. Tjejen med det röda håret har gått ut från porten nu. Hon plockar upp kläderna på gatan och ser på ditt gråtande ansikte. Hon stryker undan håret från ditt ansikte. Du tittar upp och kramar henne medans mer tårar faller ned från din kind. Kvar i huset ligger killen och stödjer sig fortfarande på sina armbågar.

Skriven av: Emelie Wettervik