Något riktigt stort

Snart skulle vintern komma. Ingen större förändring, allt skulle fortsätta som förut som det alltid brukade göra. Visst, det behövde inte betyda att det skulle vara så den här gången. Den här gången kunde vara annorlunda. En början på något nytt kanske till och med. Vem visste? Den här gången, tänkte han, kunde vara något riktigt. Det var dags för en förändring, det kunde han inte förneka. Ju mer han tänkte på det desto mer spännande blev det. Nästa år skulle vara stort, häftigt rent utav. Jävligt häftigt. Vem visste vad som kunde hända? Nästa år skulle allting hända, sade han till sig själv. Han kunde kanske till och med ändra på sig lite, och vem visste, kanske till och med till det bättre. Ja vem visste egentligen?

Kanske skulle han möta någon. Det skulle vara stort. Träffa någon vacker tjej. Ja, så skulle det bli. Smart och intellektuell. Någon man kunde prata med och som förstod, någon att söka stöd hos när det var svårt. Hon skulle älska honom och han skulle älska henne. Det kunde bli riktigt vackert. De skulle vara lyckliga. Ha ett stort bröllop och bjuda in alla de någonsin hade känt. På hösten skulle det vara, då är det som vackrast skulle hon säga. Om något år eller två kanske de till och med hade byggt ett fint hus. Eller, tänkte han upphetsat, så var huset ett gammalt ruckel som han skulle rusta upp. Ja, så skulle det vara. Han skulle renovera det alldeles själv. Hon skulle vänta barn så han skulle få skynda sig så att det blev klart innan vintern, den skulle dem ägna åt att inreda barnkammaren. Lagom till våren så skulle barnet födas. En pojke, eller nej… en liten flicka. Ja, en liten flicka. Om några år så skulle hon skrattandes springa runt lekandes i trädgården. Deras stora trädgård. En sån där jättestor som mer liknar en park än en trädgård. Ett enda stort äventyr för barnet. Jättebra. Huset skulle ligga i ett fint villaområde, ett sånt där som hade en stark grannsämja. Alltid fint väder och de få gångerna då det regnade skulle de mysa inomhus, spela brädspel och se på film. Snart kanske de skulle få ännu ett barn, en pojke den här gången, som skulle växa upp och följa med ut på fisketurer med honom. Han skulle troligen bli skolans baseballstjärna.

Så skulle de leva tills barnen blev stora och självständiga. De skulle börja på universitet, men fortfarande komma hem vid helger och högtider. Själv skulle han kanske börja fila lite på den där romanen han hade tänkt skriva så länge nu. Själv skulle han förstås tycka att den var rena skiten och slänga den i papperskorgen, men hans fru skulle hitta den när hon städade. Hon skulle bli hänförd då hon läste den och tvinga honom att skicka in den till något förlag. Han skulle göra det, mest som ett skämt. Förlaget skulle bli alldeles till sig över den och trycka den i hundratals upplagor, den skulle bli en bestseller. Han skulle skriva ännu en, den (minst lika framgångsrik som den första) skulle befria honom från alla oroliga tankar om pensionen. Han skulle inte behöva jobba mer och så fort som möjligt skulle han lämna in en avskedsansökan till sin chef (han skulle säkert jobba som tja… varför inte lärare?). De skulle självklart förtvivlat be honom att stanna kvar, men han skulle bestämt säga nej. Nåja, det har varit ett nöje att jobba med dig den tid vi har fått, skulle de säga och ge honom en avskedspresent (en guldklocka eller något liknande).

Sedan skulle han ägna resten av livet till att skriva, då han och hans fru inte var ute och reste över hela vida världen. De skulle ha en mängd exotiska souvenirer hemma, en skum mask ifrån Afrika på väggen och liknande. Riktigt kulturella skulle de vara också, gå på teater eller bio minst en gång i månaden. Alltid den senaste pjäsen ifrån han den där regissören vad han nu hette. Läsa mycket böcker skulle de göra, vara med i en bokcirkel kanske. På fredagskvällarna skulle de träffa sin kulturella vänner och spela frågespel (som de skulle vinna varje gång), då de inte hade debatter om viktiga politiska frågor. Hänga med i nutiden var viktigt.

Barnen skulle bli äldre, få jobb och möta någon att dela sina liv med, skaffa barn och allt det andra. Han och hans fru skulle vara barnvakt så fort det behövdes, leka och ha kul med barn-barnen tills dem skulle hem. Sedan så skulle de trötta lägga sig och tänka tillbaka på när deras egna barn var små, på hur stolt sonen hade varit när de vunnit skolcupen eller när dottern hade lagt sig på golvet och skrikit tills de låtit henne behålla den herrelösa hunden som hon dragit in ifrån gatan. På när de hade köpt det gamla huset och hon gråtandes hade sagt att det aldrig skulle bli färdigt, men han hade bara klappat henne lugnande på axeln och idogt jobbat vidare (och hade inte huset blivit alldeles underbart tills slut, så säg?). De skulle ha det riktigt bra.

Ja, varför inte? Det skulle bli perfekt. Nästa år skulle vara början på något riktigt stort, det kände han. Det skulle vara stort, riktigt häftigt. Riktigt stort. Swimmingpool skulle de ha också.

Författare:

Publicerat

Dela: