Namn i sten

NAMN I STEN



-Om vi så går skilda vägar så kommer jag alltid att älska dig, sa hon och förde sina händer mot hans ansikte, tittade djupt in i hans ögon och gav ifrån sig ett leende som fick Mona Lisas att blekna.
En kärleksfull kyss sedan vände hon sig långsamt bort från honom med håret böljandes i den svaga brisen.
Det var det sista han mindes innan han somnade, hennes gåtfulla leende och hennes silkesmjuka händer som berörde honom, den där vårdagen för fyra år sedan.
Som om hon visste.

Det hade blivit en orolig natt med bara ett par timmars sömn, precis som de senaste fyra årens nätter på denna dag, tänkte han när han klev upp ur sängen och sträckte på kroppen.Han drog upp rullgardinen och möttes av solens starka ljus som ihärdigt lyste från skyn, såg småfåglarna i buskarna nedanför och gäspade och kände sig alldeles torr i munnen.
Han försökte minnas drömmen han haft medans han gick ut i köket.Hur hon med en vit, nästan, genomskinlig klänning hade svävat ovanför hans huvud, tagit hans hand och tillsammans fortsatte de svävande på en resa genom den klarblå himlen.
Hon sa inget.
Ingenting.
Hon bara log mot honom och någon gång ibland berördes han av hennes lena händer.
Märkligt det här med drömmar, tänkte han och fyllde kaffebryggaren med iskallt vatten.Att samma dröm kan uppenbara sig så många gånger, hela tiden samma sak och alltid bara på denna dag.Och varför säger hon aldrig någonting, frågade han sig.Utan hon bara ler med sitt gåtfulla leende.
Han tryckte igång kaffebryggaren och satte sig ner vid köksbordet.Den tomma känslan inom honom stegrade, hur tomheten liksom kramade livet ur honom för varje gång hon uppenbarade sig i hans medvetande.
Som om hon visste.
Han suckade tungt och bara stirrade rakt in i väggen.
-Pappa!
Han harklade till.
-Ja, vad är det gumman, svarade han och sökte med blicken mot sin dotters rum.
-Det är i dag…i dag vi ska gå, sa hon frågande.
-Mmm, ja det är i dag gumman.Det är idag vi ska promenera.
Han satte händerna mot ansiktet och gnuggade sina ögon och med en lång gäspning reste han sig från stolen.
Kroppen kändes tung när han klev in i hennes rum, satte sig ner på sängen och tittade in i hennes melerade färgade ögon.
-Hur är det med min favoritflicka, sa han och strök med handen över hennes långa hår.
-Mmm, bra.
-Har du sovit gott?
Hon nickade.
Han gav henne en puss och tyckte sig få ett gåtfullt leende tillbaka.
-Du är precis lika söt som din mamma, viskade han.
-Ja, mmm, det är jag, svarade hon stolt.
Dessa leenden, tänkte han.
Sedan lyfte han upp henne från sängen omfamnade och kramade om henne och gick sedan tillsammans ut i köket.

Hon kramade hans hand hårt och promenerade i rask takt på trottoaren, gjorde några jämfotahopp ibland och någon gång sparkade hon försiktigt på stenarna som låg på asfalten.Hon var ivrig över att nå sitt mål och han fick stundom hejda henne.
Då var vi på väg igen då, tänkte han.Vad tiden går fort, ett år sedan sist och nu går vi här igen för fjärde gången.
Och han tänkte på hennes leende, hur han med ens hon log fick den mystiska känslan i kroppen och som endast några timmar senare skulle besannas när han så nåddes av beskedet.
Som om hon visste.
-Hur är det gumman, frågade han henne när det återstod knappt fem minuters promenerande.
-Bra, svarade hon kort och släppte hans hand och hoppade framåt.
Jo, det är väl inte så lätt för en sexåring att förstå kanske, tänkte han.
Och han mindes första gången han tog med henne på promenaden, en två år gammal flicka, hans dotter.Hennes oförstående blick när han förklarade hur det låg till och i samma ögonblick tänkte han framåt, hur det kommer att bli lättare för henne senare i livet, hur hon så småningom kommer att förstå.
-Nu är vi snart framme, sa han när de gick in i allén.
Hon kände en rysning och kroppen spändes när hon blickade ut över alla stenar.Alla dessa döda, kala stenar som bara stod där och hon kramade hans hand hårt, tittade upp mot honom med en ledsam blick.
Han mötte blicken men sa inget.
Han visste inte vad han i denna stund skulle säga henne så han förblev tyst.
En vindpust svepte över dom och fick löven på träden att prassla när de satte sig på knä framför stenen.
Sedan lade sig tystnaden över dom, han tänkte på hennes leende, på den svävande drömmen och på hennes böljande långa hår och hans ögon blev blanka, hon betraktade stenen, tittade på honom och tänkte på sin mamma.
Han lade långsamt ner blomsterbuketten på gräset framför där de satt och kramade om henne, kände hur hon började skaka och kramade ännu hårdare.
-Grattis på födelsedagen mamma, sa hon viskande och bröt tystnaden.
Han svalde och svalde om vartannat, blundade och försökte förhindra de salta tårarna att flöda från hans ögon.
-Ha den äran…på trettiosex års dagen…min älskade, sa han tyst och tittade med suddig blick på den ingraverade texten.
Hon lade huvudet på sned, panorerade med blicken över den nakna gravstenen och bokstaverade tyst för sig själv texten.Och det var då hon förstod, det var i denna stund hon insåg att hennes mamma bara var ett tomt och kallt namn ingraverat i en lika kall sten ståendes på en kyrkogård.
-Pappa.Pappa, jag är ledsen.
-Mmm, det är jag med gumman.
Han lyfte upp henne och satt henne i sitt knä och där satt de sedan tysta och bara betraktade och kramades.
Och han kunde inte sluta tänka på hennes gåtfulla leende.

Som om hon visste.
Som om hon visste att hon skulle omkomma där i bilen en vårdag för fyra år sedan.


Författare:

Publicerat

Dela: