När allt det vita blev rött

Just som jag trodde att hoppet var ute så kom du. Trängde in i mitt vita rum och målade det rött. Jag glömmer aldrig den dan, glömmer aldrig dig. Jag hade levt länge i vithet, renhet och trivdes så, men så började det vita gulna och stjärnorna i taket började falla ned. Sagorna började lossna från mina väggar och burkarna med stjärnstoft och månglans började mögla. Drömmarna på golvet började bli nedtrampade, allt det vackra började bli fult. Längtan hade växt sig för stor och tog över och smutsade ned allt. Visst hade jag fortfarande de gömda världarna mellan mina lakan men de började bli utslitna, uttjatade. Jag behövde någon att dela dem med, någon att ge dem nytt liv.
Jag höll som bäst på att klistra nya sagor på mina väggar när du kom. Du knackade inte ens på dörren, frågade inte om du fick komma in, bara trängde dig på. Du såg på mig med de där ögonen, de glödande, glittrande och tog mig om mina tunna axlar. Så tog du mina läppars oskuld med en kyss och världen snurrade till. Jag hade velat låta det stanna så, velat att du skulle gå, där, då. Men du var starkare än mig, så mycket starkare och jag böjde mig efter din vilja, böjde mig efter din längtan, gjorde den till min.
Du rörde så lätt vid min hud, min vita, vita hud och blodet började pumpa och jag som trodde jag hade levt alla de där åren hade egentligen bara existerat. Det var dina fjärilslätta beröringar som väckte liv i mig, som tände lågan inom mig, fick mig att flamma upp. Det var dina fladdrande fingrar, spelandes på mig som om jag var ett instrument. Det var dina vackra ord, din vackra, vackra, viskande, mumlande, längtanssuckande ord och dina smekningar och dina glödande ögon och min längtan och allting bara vändes uppochner.
Du såg på mig som om jag var ett konstverk, en målning eller en vacker staty kanske, av en gudinna. Jag var en gudinna för dig, en ängel, ett sagoväsen, en prinsessa, och du var min prins som äntligen äntligen efter evighetslång väntan kom farande på din vita springare för att rädda mig från mitt torn. Du lade mig ner på min säng av vitt siden och dun och rörde vid mig sådär igen och fyllde upp mig och kvidanden blev till skrik, mumlanden blev till högljudda stönanden och hela universum exploderade. Himlens alla stjärnor föll ned över oss och mina burkar med stjärnstoft och månglans sprängdes och sprutade ut över hela rummet och över oss. Allting skimrade.
Väggarna vibrerade av lust och alla sagor på väggarna blev till filmer, drömmarna på golvet fick liv och började dansa framför oss, kaskader av kärlek strömmade ut från våra kroppar och målade väggarna och golvet röda, röda. Och så en sista explosion och hela universum fäste i mitt sovrumstak.
Så blev allt lugnt igen och min säng blev ett hav att stillsamt bölja fram på. Du log mot mig, utmattad, och jag log tillbaka, hel och lycklig. Så föll du ur mig och gömde dig mellan mina lakan för en stund. Du verkade leta efter något och fann det också ganska snart för du stack fram ditt huvud igen och nästan sprudlade av skratt och drog mig med under. Och där, där under täcket, bland mina egna gömda världar(som du nu gett nytt liv), lekte vi oss igenom dagar och nätter och allt allt allt var kärlek, lycka och fjärilslätta beröringar

Skriven av: Sandra