När de kommer

När rädslan har blivit till en del av vardagen och man vänder sig om vid vartannat steg för att se om någon är där, så är undergången nära. När man inte längre kan känna sig säker bakom en låst dörr och hjärtat bultar konstant hårt, då är undergången nära. När man vet att de kan ta sig in vart de vill och när man hör dem komma smygande, då är undergången här...

Vi springer på en blöt grusväg som inte är mycket mer än ankeldjupt vatten och lera. Andningen stockar sig i mitt bröst, och det känns som om jag ska kräkas. Men att stanna är otänkbart. Om vi stannar är det slut med oss.
Fötterna halkar hit och dit i för stora kängor, men det spelar ingen roll - jag får inte ramla vad som än händer.
Natten är svart, molnen hänger täta över oss och ingen måne eller stjärnor lyser upp vår väg. Det är svårt att avgöra om vi befinner oss på den slingriga grusvägen fortfarande eller om vi nu springer över något av fälten som omger båda sidor av oss. Marken är mjuk och lerig, och det går tungt att springa.
- Vi är snart framme, flämtar han en bit framför mig. Fortsätt springa.
Mycket riktigt, snart når vi fram till skogsbrynet där offroadmotorcyklarna står lutade mot ett bastant träd, halvt dolda bakom tjocka tjok av granris. Jag tar den mindre av dem, men den är fortfarande så hög att det är med endast nöd och näppe jag når ner med tårna i marken. Snabbt kickar vi igång de knattrande, ilsket låtande maskinerna och gasar iväg längs med skogen. Det slirar ordentligt under däcken, men nu när vi har lysen ser vi i alla fall på ett ungefär vart vi är på väg.
Med den här höga hastigheten invaggas man i en sorts känsla av att man är i säkerhet. Jag känner tröttheten komma över armar och ben, och det är otroligt jobbigt att fortsätta försöka hålla balansen när motorcykeln är alldeles för hög. Jag saktar ner, puttar i en lägre växel. Bröstet höjer sig och sänker sig fortfarande väldigt fort, och svetten lackar i pannan. Ett längre och längre avstånd byggs upp mellan Stevens rygg och mig - tills han vänder sig om och ser efter. Han vinkade otåligt med armen att jag ska sätta fart. Jag drar på lite mer gas och lägger i högsta växeln igen. Men det är knappt att jag orkar hålla motorcykeln längre, trots att köra motorcykel är det jag är bäst på av de få saker jag kan.
Steven saktar in där framme, och snart är jag ifatt honom. Han ser på mig från sidan och skakar på huvudet, säger något som inte hörs över motorernas oljud och fartvindens sus i öronen.

Den natten var den hemskade jag någonsin varit med om. Vi kunde känna deras närvaro bakom oss hela vägen fram till motorcyklarna, hela tiden medan vi sprang. När vi äntligen kom fram till vårt gömställe, den lilla faluröda sommarstugan mitt ute i skogen, var jag så utmattad av skräcken att jag snyftande stapplade in och lade mig i soffan med en filt över huvudet. Steven kom in en stund efteråt. Antagligen hade han sett till motorcyklarna, ställt upp dem i skjulet och stängt av bensinkranarna. Han satte sig bredvid mig och drog ett djupt andetag.
- Jag trodde verkligen inte att de skulle komma... mumlade han sen. De har ju aldrig varit så här långt ut förut.
- Men det gjorde dom...! snörvlade jag och slog handen i armstödet. Och nu har vi ingenting!
Det vi skulle ha åstadkommit denna kväll var att hämta mat, vatten och vapen i den lilla byn. Men så kom dom. Och nu hade vi inte ens vatten så det skulle räcka i ett par dagar.
- Det är inte det största problemet. Vi måste på nåt sätt kontakta mamma och alla de andra, så de vet att de är här nu. Så ingen råkar illa ut.
- Men ring då, sa jag trots att jag visste att det var lönlöst eftersom de flesta ledningar var kapade, telefonledningar och elledningar.
Det som fortfarande var brukbart var mobilnätet, men det funkade knappast felfritt det heller. Och man sparade på batterierna så mycket man kunde, eftersom det inte fanns mycket möjligheter att ladda dem.
- Sluta, muttrade Steven. Du är så självisk jämt. Tänker du inte på din bror och hans barn ens en gång? De bor ju också där...!
- Joo, det gör jag hela tiden, Steven! tjöt jag och drog av filten från huvudet. Men vi kan inte göra något alls för dom såvida vi inte åker dit igen! Och det tänker jag inte göra, jag ger mig inte ut mer i natt!
Han kastade en blick på mitt ansikte och slog snabbt ner blicken.
- Lugna dig, mumlade han. Klart vi inte åker ut mer i natt.


Fortsättning följer om någon tycker om denna och bemödar sig att skicka lite respons, det vore trevligt

Författare:

Publicerat

Dela: