När det inte är på tv


Leo
Diskret kikade han bortåt det sista köket och försökte dölja hur mycket han önskade att det där skrattet orsakats av honom. Martin hade hamnat i grupp med Linnea två gånger i rad nu och Leo undrade när det egentligen skulle bli hans tur. Leo trodde inte att Martin visste om att han gillade henne, han borde åtminstone inte det, inte om Leo inte var sämre än han trodde på att dölja det. Men så som Martin höll på med henne kunde man nästan tro att han visste, att han betedde sig sådär bara för att jävlas med Leo. Eller också var han lite förtjust i henne själv, vilket varit Leos första tanke efter förra lektionen. Men sen hade han kommit på hur Martin alltid tjatade om Nina, och han fick väl hålla sig till en tjej. Det kanske faktiskt fanns andra killar som någon gång ville ha en chans. Leo flyttade sig undan där han stod med disken för Filip som skulle in till papperskorgen, Filip var väl okej men han hade ju tusen gånger hellre hamnat med Linnea. Plötsligt dök deras lärare upp vid spisen med en påse fylld av plast och Leo visste precis vad det betydde, att det var hans tur att pallra sig bort med det till återvinningen. Leo tog emot påsen och gav sig ut ur salen, de hade lagat stroganoff och skulle äta när han var tillbaka och alla grupper förhoppningsvis var klara. Han och Filip hade varit snabba idag och förmodligen hade deras lärare tyckt att Leo behövde sig ännu en sysselsättning. Sina egna steg var det enda Leo hörde när han gick genom den tysta korridoren bort mot småbarnens avdelning där återvinningen fanns placerad. Han var framme fort och efter att han lämnat av sig plasten vände han tillbaka. Röster från fruktstunder och samlingar hördes bakom dörrarna han passerade, fniss och sedan en tung dörr som någonstans slog igen. Tystnaden blev allt mer påtaglig ju närmare han kom hemkunskapssalen, det var som att han var ensam i hela skolan. Suset i väggarna blandade sig med barnens låga röster långt bort, men på något sätt kändes de så avlägsna. Skjutdörren som avskiljde de smås avdelning från korridoren mot de äldres behövde han när han kom fram inte öppna, den var redan öppen. I samma ögonblick som han lämnade lågstadiet bakom sig avbröts tystnaden av ett ljud, den här gången var smällen mycket högre men den var av samma typ som den han hört förut av dörren som åkt igen. Eller det han trott kommit från en dörr, nu hörde han tydligt att det var ett skott. Hjärtat började dunka hårt i bröstet, men först stod det still. Flera skott. Luften som gick ur fick honom att dra djupt efter andan, tankarna snurrade och den första sa åt honom att vända och springa åt andra hållet. Närmaste utgången härifrån låg just åt andra hållet, bland småbarnen där han precis hade varit. Han skulle snabbt kunna fly den vägen. Men det var också närmaste ingången. Vem personen än var som sköt borde hen kommit in där, skottet hade låtit som att det skjutits precis i närheten. Eller också hade personen tagit sig ner hit, men varför hade han isåfall väntat med att skjuta tills han kom ända ner i byggnaden? Grejen var i alla fall att Leo inte hade en aning om hur många de var och om fler var på ingång. Kanske stod några och vaktade utanför. Han skulle bli tvungen att gömma sig härinne. Just nu stod han upptryckt vid dörren, vilket han gjort automatiskt när han hörde skottet. Men han kunde inte stanna där, så mycket förstod han. Men så såg han något. Bara ett tjugotal meter bort i korridoren, utanför hemkunskapssalen, rörde sig en man. Leo hann se att han var iklädd svart, men sedan var han borta. Leo samlade sig så gott han kunde och gick längst väggen framåt i korridoren. Han var tvungen att ta sig någonstans, där han befann sig nu var han en öppen måltavla ifall någon skulle dyka upp. Dörren till salen var igenputtad men genom glaset såg han genast att något var fel. Den var tommare på folk än vad den borde och på golvet var det flera av hans klasskompisar som låg ner. Leo öppnade och gick in, förstod fortfarande inte riktigt vad det var han såg. Blodskvätt fanns mellan kropparna och några hörde han gråtandes innefrån skafferiet. Sådant här hade han sett på tv och mammans ord ekade i huvudet. Orden som sa att det enda man kunde göra i en sådan här situtation var att spela död. Leo grimaserade och försökte hålla igen tårarna när han lyfte på en arm och drog kroppen tillsammans med en annan över sig.
Ida
När Ida med väskan slängd över axeln kom springandes in i det folktomma kapprummet kopplade hon genast att hon måste tagit fel på dag. Helvete, hon hade hela tiden haft för sig att det skulle vara imorgon de hade sovmorgon. Uppenbarligen var det inte så, ett gäng sjuor som plockade ut material från skåpen men inga nior syntes till. Niondeklassarna hade en kväll närvarat vid någon tillställning i samband med bildämnet och skulle för det vid något tillfälle få kompensation på två timmar. Ida hade ingen aning om varför hon trott det skulle vara på torsdag, hon hade till och med skrivit upp det i sin kalender. Det skulle inte vara någon ide att åka hemnu heller, bara bussturen tog femton minuter och nästa skulle inte komma förrän om en halvtimme. Första lektionen var i alla fall svenska, hon kunde lika gärna sätta sig och läsa eller något medan hon väntade. Egentligen hade hon väl några uppsatser som behövde bli klara också men hon orkade inte med det just nu. Ida öppnade sitt skåp för att hänga av sig samt ta fram bok och svenskamapp, och slog sig sedan ner vid ett av borden. Hon satt kanske i tjugo minter innan hon kände att hon blev toanödig. Motvilligt slog hon igen boken när sidan var genomläst och reste sig, sina grejer kunde hon lämna kvar. Det var inte så värst hög aktivitet här just nu och dessutom begrep hon inte vad någon skulle vilja ha hennes saker till. Närmaste toan låg nära och när hon låst dörren om sig satte hon sig och lyssnade till tystnaden. Hon blev sittandes kvar längre än till när hon var klar och hon var precis på väg till att dra upp byxorna när en knall skärde genom hennes trumhinna. Under ett ögonblick frös hon till, hon visste nog hela tiden vad hon hört, hon förstod bara inte hur. Ida drog upp byxorna helt och satte örat mot dörren, lyssnade efter något mer. Ytterligare några liknande dån kom och sedan blev det tyst. Som paralyserad stod hon kvar ett tag innan hon vågade sig på att kika ut. Arbetsrummet var tomt precis som förut men ute i kapprummet gick det någon. En dörr mellan arbetsrummet som hon befann sig i och kapprummet hindrade henne från att helt se vem det var, men hon hade sett så mycket som att det var en man. Ida trodde att han var en av lärarna för sexorna, hon kopplade honom i alla fall till någon hon ofta sett röra sig därborta. Hon bestämde sig för att följa efter, hon behövde få veta vad det var som pågick. Att situationen förmodligen innebar fara hade hon från början haft ganska klart för sig, men någonting med den fick henne ändå att hålla sig lugn. Det var så tyst och stillsamt, smällarna hade inte kommit här uppifrån och det fick henne att känna som att det ännu inte var någon jätterisk att vistas här. Ida smet ut och skymtade mannen försvinna om hörnet borta vid matsalen, han gick heller inte så fort och det betydde väl också att det än var lugnt. Kroppsspråket sade henne i alla fall att han inte var livrädd eller hade någon panik. Lugnt gick hon efter, snabbade omedvetet på stegen och tänkte att han förmodligen skulle till lärarrummet. Hon kunde låta honom få komma fram först, sedan kunde hon knacka på. Men när hon tyst öppnade dörren till det arbetsrum som hans lärarrum låg i fick hon istället syn på honom på motsatt sida. Mannen verkade vara påväg mot något klassrum, Ida såg nämligen hur han saktade in sina steg vid en av dörrarna och hon följde undrande upp bakom.
Maria
Precis som så ofta förekom när hon var ensam inne på lärarrummet kom Maria på sig även den här gången med att gå runt och sjunga för sig själv. Det hände utan att hon tänkte på det, automatiskt var det bara något hon började med när hon blev lämnad ensam. Hennes kollegor hade alla lektioner nu och Marias första lektion för dagen skulle börja först om fyrtio minuter. Dock hade hon en del prov att rätta och det var därför hon kommit hit tidigare, hon föredrog nämligen att utföra jobbrelaterade uppgifter just på jobbet. Visst var det skönt att hon tillhörde ett yrke som ofta också hade möjlighet att arbeta hemifrån, men enligt Marias egna erfarenheter blev mer saker gjorde på arbetsplatsen. Där hade man sitt lilla skrivbord fyllt av uppsatser och annat, man hade liksom inget annat för sig än att ägna sig åt de materialen. Hemma å andra sidan fanns gott om störande moment, råkade inte telefonen plinga var det lätt hänt ändå att man började fippla på den. Rättningen flöt på ovanligt smidigt utan att hennes fokus upptogs av andra saker, och hon hade rättat mer än hon först tänkt sig när det började dra ihop sig för att plocka fram till lektionen. Men plötsligt var det något som fick Marias hjärta att hoppa över ett slag för att sedan åka upp i halsgropen. Ljudet var avlägset men det gick inte att ta fel på att det varit skott ifrån någon form av skjutvapen. Maria tänkte att det säkert kom ifrån den nedre delen av skolan, man hörde att det avlossats inne i byggnaden men så nära henne kunde det inte varit. Utan att fundera kastade hon sig ut ur lärarrummet, Marias första tanke var att varna alla hon såg och inte förrän hon var ute kom hon på att hon kanske först borde ringt polisen. Men hon var ju inte den enda här som måste hört skottet, säkert tog någon annan på sig den uppgiften. Eftersom skottet kommit nerifrån började hon, efter att hon knackat på de klassrum som användes i kapprummet och fått bekräftat att en att han skulle larma, att ge sig uppåt. Maria gick med snabba steg och nästa skott som den här gången avfyrades mycket nära fick henne tvärt att stanna. Smällen hade varit öronbedövande och hon kunde inte alls avgöra varifrån den kommit. Om skottet kommit bakom henne eller om det skulle vara farligt att fortsätta framåt. Men ett gällt skrik i den riktning hon varit på väg sa henne att skottet kommit därifrån, men något hindrade henne från att fly andra hållet. Trots att Maria själv förstod att hon inte var riktigt klok, att det här var galenskap, fortsatte hon tyst mot skriket. En dörr stod öppen till ett klassrum som låg runt nästa hörn hon rundade, det låg långt åt sidan och hon hade nästan full uppsikt utan att någon kunde se henne själv. Men någon låg på golvet, och över personen klampade ett par stora kängor som tillhörde en ganska spinkig man. Men även om Maria inte uppfattade han i sig som ett hot var det föremålet han höll i handen som gjorde honom skrämmande. Mannen försvann utom synhåll och Maria passade på att närma sig ytterligare, hon visste att om hon flydde nu skulle det bara vara sig själv hon lyckades rädda. Men Maria visste också att hon var smart, att hon möjligtvis kunde klara det bara hon snabbt tänkte ut någon slags plan. Mannen befann sig i vänstra delen av rummet om dörren, Maria skulle alltså kunna ta sig fram dit härifrån utan att bli sedd. Och det var precis det hon gjorde, hon skyndade sig, hon hade ingen aning om hur lång tid hon hade på sig och vad hon skulle göra sedan hade hon heller ingen aning om. Så mycket som att hon behövde något slags vapen hade hon i alla fall listat ut, och det fick bli det första bästa som dök upp i hennes synfält. Med brandsläckaren smög Maria sig närmare dörröppningen, kanske inte med det bästa vapnet utan snarare jävligt stort och klumpigt. Mannen stod med ryggen mot henne, hade fullt upp med att sikta mot ett gäng livrädda elever som klumpat ihop sig och väsa till dem att hålla käften. Medan Maria tassade så tyst hon kunde hann hon tänka att denna man ändå måste ha ett hjärta av något slag. Man hörde på rösten att han inte var så iskall som hans handling gjorde honom, isåfall hade han tveklöst skjutit skallen av dem alla direkt. Maria hade bara någon meter kvar till honom nu, hon hade hela vägen in i rummet ansträngt sig för att hålla sitt fokus vid honom och inte låta sig titta på de blödande kroppar som hon sneglade i ögonvrån. Mannen måste ha känt att någon stod intill honom för han vred sig i samma ögonblick som Maria höjde sitt vapen och slog. Mannen tappade sin pistol och svimmade av vid hennes fötter. Sakta gled hon ner bredvid honom på golvet och sträckte sig efter pistolen. Maria försökte lugna ner sig själv genom att andas djupt, och det var nästan hon trodde att hon drömmde när hon tittade upp och såg en kopia av mannen hon nyss slagit ner i dörröppningen. Det var en annan person förstås, mycket större men dock med samma svarta kläder och skräckinjagande vapen. I slow motion såg Maria hur han höjde det, och hon såg också hur hennes egen hand gjorde detsamma. Med fingret på avtryckaren såg Maria bakom mannen hur ett ansikte tillhörande en tjej dök upp, ett som hon trodde tillhörde någon i nian. Flickan stod precis bakom mannen, skulle lika gärna kunna bli träffad av skottet om Maria bara siktade något fel. Men Maria tryckte av skottet och hade i ögonblicket då hon hörde det ingen aning om det kom från mannens pistol eller från det vapen hon själv höll i handen.

Författare:

Publicerat

Dela: