Publicerat
Kategori: Novell

När du lämnar

Det var ett misstag att se ner. Han stod vid klippans kant.
Platsen han var på tillhörde ett av hans livs lyckligaste ögonblick. Det var här han hade kysst henne för första gången. Det var här han hade insett att hans själ var ämnad för henne; att han avgudade marken hon stod på, var avundsjuk på allt hennes blick berörde, vartenda leende som inte var riktat mot honom.
Han var ensam, inte en enda själ fanns i närheten.
Det var ett stup direkt efter kanten. Han hade aldrig stått så nära förut; hade varit rädd för att tappa balansen. Hon brukade skratta åt det. Han snubblade och föll jämt och ständigt, medan hon hade världens bästa balans. Hon hade försäkrat honom om att hon fanns där för att ta emot honom. Men det hade inte hindrat honom ifrån att vara ängslig. Han hade alltid varit övertygad om att han skulle dra med henne i fallet om han utmanade ödet.
Men han var inte rädd nu. Livet hade förlorat sitt värde.
Det var rätt åt honom. Hon hade varnat honom, sagt att hon tänkte lämna honom om han inte slutade upp med sitt förändrande. Han hade varit medveten om att hon var olycklig, men hade ändå envisats med att vara blind och säga till sig själv: vilka fel? Jag gör inga fel…
Först nu, när det var försent – då han förlorat henne – och mist sitt syfte med att leva såg han dem. Varningstecknen.
Det var hans fel. Allting var hans fel. Han beskyllde sig själv fullständigt. Han kunde inte minnas en tid där hon inte fanns. Det hade alltid varit de två, skulle ha förblivit de två. För alltid. Han kunde inte leva utan henne, ville inte leva utan henne.
Hon hade sagt att hon existerade och andades för honom, men att hon inte tänkte utsätta sig för den smärta han på senaste tiden gett henne. Han hade ignorerat henne, slutat lyssna, börjat argumentera emot henne och många gånger hade han sett sorgen stå skriven i hennes ögon. Han hade varit ute efter att göra henne ledsen, hade bevisat att han kunde vara självständig.
Under den senaste tiden hade allt vilat på en bristande tråd. Hon hade gråtit, skrikit efter honom. Han hade lämnat henne sådan den gången, helt förstörd av hans grymma ord. Han skadade henne trots att han hela tiden sökte hennes närhet, gjorde henne arg i syftet att bryta tystnaden mellan dem.
Hade hon inte vetat om det? Inte sett igenom hans usla försök att försöka bevisa att han kunde leva utan henne? Han kunde ju inte leva utan henne, han kunde inte ens föreställa sig det.
Det var hans fel. Han ville skrika det, ville leva resten av sitt liv med att försöka bli förlåten. Skulle aldrig kunna bli fri från henne. Hon fanns överallt; i hans minne, tankar, hjärta, själ och omgivning. Hans liv var format av henne och han älskade henne, älskade henne så mycket att han varit övertygad om att inte ens döden skulle ha en chans att skilja dem åt.
Han hade haft fel. Döden skulle för alltid skilja dem åt. Det var den skräckinjagande sanningen. Allting var hans fel.
Han såg ner igen. Chocken höll på att kväva honom.
Ja, allting var hans fel, och han skulle leva resten av sitt liv i sökandet efter förlåtelse han aldrig skulle finna.
Där nere låg hon – livlös, lungorna skulle aldrig mer begära luft igen och hjärtat hade slutat slå – med håret som täckte hennes ansikte. Hon hade lämnat honom.

Skriven av: Madeleine

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren