Publicerat
Kategori: Novell

När Du Sover

NÄR DU SOVER

Det skrämde honom att hon andades så tyst. Som fanns där inget liv inuti henne.
Han höll handflatan utsträckt framför hennes öppna mun, lät hennes andedräkt ge honom en varm smekning. En bekräftelse på att hon fortfarande var vid liv.
Ännu tillät ögonlocken inget ljus att nå pupillerna. Fortfarande var hon nattens drottning. Svävandes fri bland röriga sinnesintryck och oroliga röster, ännu omedveten om det liv som fanns i världen utanför sömnen.
Utan att röra vid henne, låg han stilla och försökte tränga in i hennes tankar. Vem var hon? Den kvinna han sade sig älska, men som aldrig velat avslöja något om sitt inre. Kanske var hon bara en overklig kärlek han inbillat sig var verklig?
På hennes kudde hade en våt fläck bildats av nattens utsöndrade saliv. Drömmarna hade jagat henne våldsamt. Han kunde aldrig sova när hon drömde. Varenda muskel i hennes kropp spändes då hon tycktes föra strid mot en osynlig fara. Han kände rörelserna bättre än han kände henne.
Om två timmar skulle hon sitta trött och fundersam vid frukostbordet, nervöst bläddrandes igenom morgontidningen, utan att läsa. Det var en rutin hon klamrade sig fast vid. Han visste att hon egentligen inte tyckte om att läsa om det som hänt, allt elände fick henne att tvivla på livet.
Han önskade att han kunnat förstå hur hon tänkte, och varför hon envisades med att tänka så mycket? Allt hon såg och upplevde vandrade igenom otaliga tankegångar, där de bearbetades in i minsta detalj tills där inget annat fanns kvar än sotiga rester av något som från början inte alls varit så komplicerat.
Fingrarnas grepp om täcket hårdnade, hon knep ihop ögonen, drog ett djupt andetag och rullade runt, så att hon låg med ryggen vänd mot honom. Det mörka håret flöt ut över den våta kudden som ett glänsande silkestäcke. Örat var rött, hon sov alltid med ansiktet vänt mot mitten, det var först då morgonen smög sig närmare inpå, som hon vände sig mot fönstret. Precis som med allt annat, var också det beteendet ett mysterium för honom.
Hon gnydde, som vore ljuset smärtsamt. Han visste att hon var en mörkrets människa. Hade alltid tyckt bäst om vintern, då ljuset sällan gavs mer utrymme än mitt på dagen. Med benen uppdragna under sig i tv-soffan, plöjde hon igenom sina böcker och skissade på de porträtt hon sade sig aldrig bli riktigt nöjd med. Endast i läslampans sken, eller ibland bara med ett stearinljus brinnandes på bordet framför sig. De gånger han undrat om det inte var bättre med ordentligt ljus då hon tecknade, hade hon avfärdat det med ett gåtfullt leende.
Mörkret var hennes vän.
Under täcket skymtade han hennes nakna rygg. De mjuka linjerna, den lena huden. Han kunde inte motstå det. Försiktigt, utan att väcka henne, lät han läpparna vandra från hennes nacke ner till svanken. Hon rörde på sig, snabbt kröp han tillbaka till sin sida, lyssnade utan att våga andas. Med en trött suck drog hon täcket upp till hakan, dolde sin nakna kropp. Som visste hon att han låg där och iakttog henne. Ett ljudlöst straff, han visste vad han fick och inte fick göra. Hans ovälkomna beröring straffade sig alltid.
Sömnen ville inte släppa taget om henne ännu.
Han slöt ögonen, kvävde sin längtan efter att få känna hennes kropp mot sin. Visste sedan tidigare att det inte var någon idé att försöka. Hon behövde sova, det hjärta som slog i hennes bröst, fungerade inte om kroppen inte gavs minst åtta timmars vila varje natt. Ensamheten på morgnarna var något han tvingats vänja sig vid. Tappert väntade han på den dagen då hon skulle belöna hans tålamod.
Syret i sovrummet var tungt och bar på starka dofter. Svett blandat med gårdagens parfym. Han tyckte om när hon luktade mänskligt, hellre svett än den där tvållukten hon alltid bar då hon var nyduschad. I den doften kunde han inte spåra hennes väsen, svettlukten avslöjade att även hon var av kött och blod. En människa full av brister, precis som han.
Ibland luktade hon inget alls, då tvivlade han, liksom nu då andetagen knappt hördes, på att hon verkligen var vid liv.
Kvinnan bredvid honom, var en främling.
Han älskade henne, så som han alltid gjort, mycket mer var det egentligen inte. Kärleken fanns där, liggandes i luften som en outtalad spådom. Ända sedan han mött henne, hade hon fyllt honom med en skrämmande kraft. Hon var den naturligaste delen av honom. Den han aldrig kunde förneka fanns där, så som han ofta förnekade sin egen själ.
Alla de nätter då han legat sömnlös och undrat vem hon var och varför han älskade henne, aldrig fick han några svar. Hon slingrade sig undan hans frågor, maskerade sig med glädje och gav honom kyssar som tvingade honom att lägga undan sina tvivel för stunden. Kyssarna hade gjort honom beroende.
Han var beroende av hennes kärlek. En kärlek han inte visste om den existerade?
Jag älskar dig, Lea. Du är min ängel. Vakna nu, ge mig svaren. Du vet ju att jag måste få veta snart. Vem är du? Finns du?
Hon ryckte till, kroppen föll nedför ett osynligt stup, tvingade henne att överge drömmarna. Snart skulle hon vakna.
Full av längtan, lutade han huvudet mot sänggaveln, bad om hennes tröst. Fruktade samtidigt hennes uppvaknande, då makten föll ur hans händer. I det vakna tillståndet var hon den som styrde hans tankar, alltid steget före.
Förtvivlad tog han sig för huvudet, kände sig plötsligt så vanmäktig. Som om livet gått honom förlorat och aldrig mer skulle återställas i dess rätta balans. Han kunde inte ge upp henne, även om ett liv med henne innebar evig smärta.
Hon älskar inte mig. Lea älskar inte mig, vem är det hon älskar? Finns jag i hennes tankar? Leker vi, eller är det på allvar? När hon kysser mig, vem är det hon tänker på då? Jag måste få veta! VAKNA! För guds skull, vakna Lea!
Så skör, så ensam. Sårbar och ömtålig. En ensam kvinna, nej, en ensam flicka, på väg bort från den värld som gav henne trygghet. På väg bort från hans hjärta.
Han kunde inte sluta älska henne, inte ens om han försökte. Hon var en del av honom, han kunde inte leva utan henne i sig. Ett osynligt hot låg hela tiden över dem. Hon visste saker om dem och deras förhållande han aldrig vågat spekulera i. Allt som var mörkt och tungt, lät hon ta plats i deras tillvaro. Aldrig gavs där något utrymme för ljuset.
En tung sorg klibbade sig fast i väggarna de gånger han kände av hennes dysterhet, han såg henne aldrig gråta, men visste att hennes själ var fylld av tårar. Trötta ögon såg på honom och bad om lättnad de gånger hon inte längre orkade möta hans frågor med sina nonchalanta axelryckningar. Mysteriet var Lea, och hans livsuppgift var att finna svaren. Svar han visste skulle dröja en evighet. Hans blod var förgiftat av hennes. Han var döende, där fanns ingen räddning. För var ny dag med henne vid sin sida, dog ännu en del av hans inre. Desto djupare in i hennes själ han grävde, desto mer vidgades sprickan i hans eget hjärta.
Hon sträckte armarna över huvudet, gäspade och vände sig om mot honom. De där ögonen, han var alltid så rädd för de där ögonen. Så skarpa och genomskådande. Alltid på sin vakt.
Den här morgonen log hon. Det var ett tillfredsställt leende.
”God morgon”, viskade hon med sin hesa morgonstämma. ”Solen skiner idag.”
När hon var vaken, kunde han inte oroa sig, hennes styrka tog över.
Den sårbara Lea existerade bara då sömnen lät honom iaktta henne. Aldrig annars.
Bara då, när hon inte kunde ana hans blickar, tillät han sig att undra över henne.
”God morgon, Lea. Ja, idag skiner solen.”








Skriven av: Jenny Morén

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren