När elden slocknar

För att inte somna satte han sig upp. Han stirrade en lång stund in i den intensiva elden som han startat för någon timme sedan. En bit bort låg hans kompanjon, hans vän. Inte ens skogens ihärdiga oljud kunde väcka honom ur den sömn han var försjunken i. Han undrade över hur länge det skulle ta innan han själv kunde somna in likt hans trogne kamrat.

Fantiserandet om känslan av att fira jul hemma i Minnesota avled honom från att höra de närmande ljuden av fotsteg som rasslade i lövskogen. En trygghet, om än falsk, ingavs i hans numera lugna sinne. Tankarna flög runt likt de kolsvarta korparna vid sjön i hemstaden. Cirklande, spanande, trånande.

Elden flammade till och avböjde från dess ordinära rytm. Livfull som ett femårigt barn, tänkte han. Aktiviten förde hans tankar vidare till det lilla knytet hemma i tryggheten, och till dess mor, hans fru sedan 4 år. Han fiskade upp ett foto ur fickan. Det var svartvitt och föreställde en vacker kvinna i trettioårsåldern. Leendet sken upp den gråskaliga bilden och hans ansikte formades även det till ett stort leende.

Fotstegen beblandade sig med de genomträngande skriken som nu började ljuda i skogens dunkel. Han visste vad de sa. Och vad de ville. Kursen i tyska på universitet var alltså inte helt förgäves, tänkte han skämtsamt.

Stirrandes i elden tyckte han sig se ett ansikte formas. Det hånlog. Brasans värme och trygghet hade gjort honom sårbar, det hade lurat honom. Ett skott ven genom luften. Sen ännu ett. Ett tredje också.

Lättnaden och lugnet spred sig genom hans kropp. Han kände tröttheten sprida sig medan han lade sig ned. Dags att sova, tänkte han. Äntligen. Sen föll ögonlocken.

Författare:

Publicerat

Dela: