När jag skrämde ångesten i Moskva

Det sticker till i medvetandet när jag överraskas av tanken: Var och en är sitt eget förstånds största fara
Ingrid bjuder mig att sitta. Julia tittar på mig med sin vanliga nonchalanta blick, och, enligt manus, tänder en cigarett. I Ingrids kök är man så långt från havet som geografi och stämning med förenade krafter kan bringa en. Däremot känner jag mig ganska nära mitt hem. I Ingrids kök dominerar värme, men Ensamhet och Ångest ligger på lur, och gömmer sig dåligt. Ensamheten har jag känt sen jag kom in i köket. Den sitter bakom den stora, autentiska japanska rislampan som sprider ett varmt sken. Där sitter Ensamheten.
Ångesten kryper. När jag inte koncentrerar mig på konversationen kan jag följa Ångesten där den krälar under spisen, vänder vid väggen där kackerlackorna ligger i högar. Den vänder sedan upp och kryper över kanten till den stora grytan med övergivna pannbiffar som Ingrid hade lagat till festen. Där ligger den en lång stund.
Jag vänder min uppmärksamhet från Ångesten i grytan till Julias hackigt uttalade ord, som binds samman framför våra ögon till ett dåligt förtäckt rop på hjälp ut ur ett hopplöst liv. Ingrid erbjuder Julia att komma till henne närhelst hon vill, och bara ligga på hennes säng. Utan att prata.
Ingrids vackra panna blänker av kallsvett när Ångesten krälar in under hennes vita t-tröja, upp längs ryggraden. Julia, en av de få elever hon någonsin tyckte om på riktigt, har ett par första klassens jävlar till föräldrar. Hennes blå ögon glänser, och jag tänker på hur stark och svag en ung människa kan vara.
I hörnet sitter Sveta. Klassiskt vacker. Sammetsklädd och rött hår. Samvetssvedd i unga år. Hon säger inte mycket, men ser ändå skrämmande självklar och säker ut.
Ångesten klättrar vidare från Ingrids nacke, hoppar via min hjässa till en klängväxt på den vita väggen. Den svingar sig upp längs en av grenarna, som nästan går av, för Ångesten väger tungt. Om grenen hade gått av hade Ångesten istället flugit upp. Den behöver inget världsligt stöd. Inte i det här rummet. Den kan sätta sig fast på vem som helst av oss fyra i rummet. Den halvflyger längs taket och sätter sig avvaktande i hörnet vid spisen. Jag kliar mig på hjässan.
Sveta och Julia ler mot varandra då Ingrid börjar berätta ett av avsnitten ur sitt livs historia. (I början av sina studier hade hon blivit så fascinerad av ryska språket att hon förmådde föreståndaren till vandrarhemmet på Hanö att öppna upp för henne mitt i vintern. Hon isolerade sig där med sin hund och sina ryskböcker i en vecka.)
Ensamheten har inte visat sig bakom sin rislampa. När jag hör berättelsen om Hanö förstår jag att här finns inte utrymme för någon ensamhet.
Sveta glänser och blänker i hörnet. Julia brusar upp på klassiskt ryskt maner när jag och Ingrid råkar kliva för nära någon helig rysk ko. Jag förundras alltid över människor som automatiskt försvarar sig så styvnackat att diskussionsglädjen rinner bort som fin, fin sand.
Sveta går bort till spisen för att värma mer tevatten. (Skälen till att vi dricker mer te är olika; artighet, kultur, förebyggande av bakfylla. Just nu är det ingen som reflekterar.) Julia och Ingrid diskuterar huruvida Ingrid är en bra lärarinna eller ej.
Jag sneglar på Sveta när hon går mot spisen. Hon tvekar halvvägs. Vänder sig. Våra blickar möts under hennes flottiga, raka lugg. Sedan vänder hon igen. Jag hade sett att hon tittade upp i taket innan hon tog mod till sig och klev framåt. Hon kliar sig på handen och rättar till håret. Jag observerar Ångesten smita ut ur köket med sin treuddade svans mellan de starka benen. Sveta ler mot mig och Julia sover över min stolskarm.
Ingrid pratar fortfarande.
När vattnet är kokt ska teet dra. När teet har dragit ska det hällas upp i muggar. När teet hälls upp i muggar har också Ingrid somnat. Vi kysser Julia och Ingrid genom luften, och smyger ut. Vakten i foajén nickar sömnigt mot oss, och Sveta nickar tillbaka. Jag ser på henne. Vi har fortfarande inte sagt ett enda ord till varandra. När vi kommer ut på Bolsjaja Ordynka och börjar gå mot floden frågar jag upphetsat; Såg du? Såg du hur vi jagade ut Ångesten ur Ingrids kök? åtminstone för en tid!
Sveta nickar och ler, och det känns som om gatan är upplyst av gula gatlyktor, och snön faller tungt och långsamt under dem, endast för vår skull.
Och sekvenser och drömmar, och möten och konsekvenser, och sammanträffanden i mitt liv samlas återigen till en boll i mitt bröst, och bollen börjar studsa mjukt fram och tillbaka.
O, vi såg säkert flera mil in i varandras ögon den natten. Men inga ord. När Svetas grepp om mina fingrar släpper, och jag ser att hon har slutit ögonen, lämnar jag henne sovande och går hem på svaga ben. Jag går hem på svaga ben, genom världens tystaste storstad.

Skriven av: Thomas P