När körsbärsträdet blommar

Det stora körsbärsträdet hade funnits så länge jag kunde minnas. Stammen hade med åren vridit sig och blivit mossbelupet. Hårda vindar hade brutit av några stora grenar, sårskadan hade läkts men bildat hårda skrovliga runda märken.

Körsbärsträdet blommade. Jag lade mig i gräset och tittade upp i grenverket. Surrande bin som frenetiskt flög fram och tillbaka bland de rosa blommorna. Ivrigt sökande efter nektar med bakben tunga av gult pollen.

På avstånd hördes biltrafiken som ett svagt susande. Jag blundade och lyssnade efter andra ljud. Fågelsång, en skogsduvas kuttrande och hundskall.

Blå himmel där ett flygplan plöjde fram. Flygplanskroppen glänste och lämnade efter sig två vita ränder som upplöstes och liknade till sist bomullstussar i vatten.

Saknaden efter farmor kändes med ens överväldigande. Hon hade älskat sitt körsbärsträd. Skrek åt skatorna som försökte stjäla hennes mörkröda stenfrukter.
När de mognat kokade farmor spottsoppa. Vi satt ute i den vita trädgårdsmöbeln, åt körsbärssoppa och spottade kärnor på gräset. Tävlade om vem som fick kärnorna att landa längst bort.

När farmor dog ville farfar såga ner körsbärsträdet. Han tyckte det var fult, fallna bär jäste och lockade till sig getingar.
Vi andra protesterade och trädet fick stå kvar. Som en påminnelse över livets förgänglighet.

Några blomblad lossnade och föll ner i mitt hår. Jag lät dem ligga kvar men borstade bort en svartmyra som snabbt kilade över min nakna arm. Den kittlade mig och jag kände ett obehag.
Reste mig och lade handen på körsbärsträdets stam. Hoppades att det skulle bära mycket med stenfrukter. Så det räckte till både mig och skatorna.

När det var dags skulle jag koka spottsoppa. Sitta i den vita trädgårdsmöbeln som var nymålad och spotta kärnor på gräset. Tävla mot mig själv om att spotta riktigt långt.

Författare:

Publicerat

Dela: