När Lyckodrottningen Somnat.

Hon hann med att kontrollera tangentlåset innan mobilen fångades upp av min väska. Vi kvävde det svaga ljusskenet från de små knapparna med två stora polotröjor och svepte varsin äggkopp Skåne. Ingen kunde sett bättre i mina solglasögon.

Någon timma senare dansade vi bland människor som älskade andra. Ibland var vi framför och mitt i och sedan flög vi över golvet och samlade blickar som i ett tevespel. En tröja åkte av och vi var högst upp av alla då vi gick ut för att röka cigaretterna vi inte hade. Fast hon fick en blomkruka över sig kunde hon skratta mot andra och de log lyckligt tillbaka. Sedan kunde hon lika gärna ha fallit ner för balkongen. Så platt låg hon där nere på marken. Det behövs en applåd i tidningen för att tacka taxichauffören. Han med sex barn som förstod hur en jobbig kväll kändes. Han som själv haft en i förra veckan. Enda fram till dörren följde han oss och för det ska ha en applåd. Men inte på en veckodag för då är det ändå ingen som hinner läsa dem. Nej, han ska applåderas på en lördag.

Hon ville sova men det tog lång tid innan jag kunde leda henne ut från toaletten. Sedan låg jag bredvid henne och lyssnade på andningen som nästan inte fanns. Två gånger fick jag lov att sträcka fram handen för att känna efter luften som passerade genom näsborrarna. Den fanns där och hon sov fortfarande då jag smög mig ut ur huset vid sextiden morgonen därpå. Fortfarande vacker i mina solglasögon.

Jag oroar mig för lyckodrottningen. Hon som brukar hoppa klarar inte gå. Kanske skulle jag stannat hos henne. Skickar jag meddelanden piper det i min väska och ringer jag väcker jag henne. Alltså sitter jag alldeles, alldeles stilla och oroar mig i stället. Varför kan jag inte sluta tänka på Jimi Hendrix?

Skriven av: lisa