När mörker blir ljus.


När världen inte ser ut som du vill att den ska se ut, när allt du kämpat för, slås igenom på några sekunder.
Jag såg mörker, jag såg livet slå igenom på några sekunder, när mörkret faller och ljuset kommer fram.
Jag reste mig upp ifrån den hårda asfalten och hörde tårarna träffa marken, hur vätskan flyter iväg,
som livet i ens egna ögon.

Jag ställde mig upp på mina egna ben och tittade mig omkring. Jag såg ingenting.
Livet som tog en ställning emot mig och jag såg ljuset lysa ner på mig, jag hörde skratt och gråt ifrån barnen runt omkring. Bollar som studsade emot marken och ljudet av kroppar som träffade marken.

“Linus!” Hörde jag bakom mig, jag vände mig för att se knogar träffa min kompis kinder.
Hans kropp föll och träffade den hårda marken, blod kom rinnande från hans mun och han reste sig upp igen.

“Vart är mina pengar?” Sa han, medan han tog tag i min tröja och tröck upp mig emot väggen.
“Jag.. Jag har inte dina pengar sa jag.” Jag kände hur han använde all sin kraft och slängde ner mig på marken, men jag ställde mig upp på mina ben igen.

När jag går, påväg hem, så hör jag min mamma skrika igenom husväggen.
Jag springer för mitt liv för att se vad som har hänt, och genom fönsterpersiennerna ser jag min pappa lyfta sin arm och hans knoge träffa min mammas vackra ansikte.
Pappa stormade ut igenom dörren och puttade ner mig i rabatten.
Jag reser mig upp, springer in och hjälper min mamma resa sig upp, hämtar pappershanddukar och torkar bort all röd vätska ifrån hennes ansikte och får fram det vackra ansiktet jag alltid velat se.

Jag kände hur en sten släpptes i min mage, jag såg hennes ansikte igen.. och ett leende.
“Hur mår du?” frågade jag, men jag fick inget svar. Utan hon böt samtalsämne.
“Hur var träningen idag då, älskling?” Frågade hon, medan hon spottade blod i diskhon.
Jag svarade inte, jag reste mig upp ifrån köksgolvet och gick därifrån.

Livet går inte alltid som planerat, folk ändras, saker går åt helvete, men vad ska man göra åt det?
Jag planerade aldrig någonting, jag såg livet för dagen som gick, och hur många knogar som träffade mig, eller hur många ord som flög igenom luften och träffade mig, så visste jag alltid att jag inte kan göra något än att acceptera det.

Jag tittade mig själv i spegeln, och såg ingenting förutom ett misslyckande med en blodig pappershandduk. Jag såg en person som svävat iväg med sandkornen, som inte längre låg kvar på stranden, utan låg på gräset.

Man ser ärren igenom sig, det ser inte ut som att de någonsin kommer ändras.
Hur de alltid kommer finnas inom dig och ingen annan kommer kunna se de, förutom du.
De försvinner inte med tiden, för när du tänker till, så kommer de alltid finnas där inom dig.
Så länge du tittar i spegeln så kommer du se personen du har byggt upp, inte den du vill ha byggt.

Jag lägger mig i sängen och hör min pappas fotsteg nudda hallen, jag springer upp för att stänga igen min sovrumsdörr. Jag hoppar ner i sängen och trycker ner huvudet i min kudde.
Jag orkar inte längre.

Jag vaknar upp med en blöt kudde som fastnat i mitt ansikte, jag slet bort den och satte mig upp.
Jag tittade på tavlan på min vägg, det bästa citatet jag någonsin sett, eller fått veta om.
“People change, things go wrong, shit happens, but life goes on..”
Jag levde vid detta citat, och inget kan stoppa mig ifrån det.

Jag reste mig upp ifrån sängen, och öppnade upp mina gardiner, och såg livet lysa ner igenom fönstret och försökte visa att jag betyder någonting. Men jag ser det inte.
Solen lös i en riktning emot min spegel, så jag gick dit, men vad såg jag?
Ingenting, jag såg en person som misslyckats med det han ville och inte vet vad framtiden har planerat.

Mitt liv rasade steg efter steg, jag var rädd. Jag har inget självförtroende, jag har inget mod, jag har ingenting längre. Mitt liv rasade samman för varje dag jag levde. Mitt hopp för framtiden tar slut, livet jag lever, allting som händer mig varenda dag. Jag kan inte längre tänka positivt för allting är negativt. Utan hopp hade jag inte ens kommit såhär långt, med mitt hopp är detta nu också slutet.

Nästa dag såg jag mig själv igen med fotsteg på planen, jag hörde bollarna och barnen igen, hur de ramlade, och hur det skrattade. Jag såg på barnen hur de hade ett leende på deras läppar, som jag aldrig haft.

Jag känner hur bollarna kommer flygandes emot mig, och hur mina händer greppar tag om bollen och mina ben röra sig över planen. Min kropp skyddar mig ifrån människorna, och mina knän låter mig hoppa och släppa bollen i korgen, men jag misslyckas.
Det finns hopp, hade jag alltid sagt åt mig själv, nu börjar jag tro att den tanken var fel.
Allting jag gjorde fick mig att inse hur lite jag hade forstått.

Jag kände hur mina fötter träffade marken och sakta men säkert tappade greppet av marken.
Jag föll. Jag kände mitt ansikte träffa marken och hörde bollen studsa iväg med fotsteg springandes efter den.

Jag ställde mig upp igen och ryckte upp mig, det var ingenting tänkte jag.
Med steg som jag inte ville ta, gick jag emot läktaren för att sätta mig.
Jag tog av mig min lagtröja och la den på läktaren. “L. PETTERSSON, 31” stod det på baksidan.
Jag sträcker mig efter min vattenflaska och släpper ut vattnet i min hals. Hur det torra blev vått.

Jag såg hur mina vänner och släkt blev ledsna, hur deras ögon sänktes ifrån större till mindre.
Om jag inser vad jag kan, och hur jag kan göra det. Så klarar jag det här.
Mina ben springer, mina lungor ventilerar luften, mina händer rör bollen, och mina ögon har bara ett mål.
Korgen.
Fötterna släpper marken och allting känns bättre, händerna rör vid kanten av korgen och jag känner hur bollen släpps och faller igenom.

Jag gjorde ett mål.
Jag dunkade.

Lyckan som jag aldrig kännt flög igenom min kropp, och jag kände att jag hade uppnått någonting.
Hur jag uppnått något som jag aldrig haft. Jag fick ett leende på mitt ansikte.
Jag visste aldrig hur det kändes att vara glad, förrens nu.
Människor ville röra mig, människor ville prata med mig, människor tyckte om att jag var där..
Igenom mörka vägar går jag, bryter mig igenom mörka vägar och allting ledde till någonting, men inte alltid något jag kan ha användning för.

Livet har sina egna vägar att visa lycka, kärlek eller sorg.
Men det är bara du som kan se hur ditt liv visar de..

Författare:

Publicerat

Dela: