När sista droppen av hoppet runnit ut

När sista droppen av hoppet runnit ut...


Daniel staplade upp för trapporna, upp till klassrummet. Den unkna stanken av skolan gav honom en obehaglig rysning… När han kom till den långa korridoren märkte han något han aldrig lagt märke till förut. Fantasin grabbade tag i hans axlar som väldiga klor. Korridorväggarna förvandlades plötsligt till galler, galler som radade upp sig så långt ögat kunde nå. Bakom de gråa, slitna och rostiga gallren var elever instängda, de var fångar. När Daniel iakttagande gick förbi fångarna såg han i deras uttröttade, plågade och tårögda ögon hur de led, han insåg att även om dessa elever skulle släppas här och nu skulle de fortfarande vara lika eländiga, sorgsna och miserabla för innerst inne var de redan instängda, innerst inne hade dessa elever berövats på ett liv fyllt av glädje, kärlek och vänskap. Ett liv som vemsomhelst skulle anse vara ett måste för att det skulle kallas ”normalt”. Men vad är egentligen normalt?


Dessa fångar hade inga vänner. De hade ingen kärlek för att de inte fått något. De sökte tröst men fann inget. Dessa elever ville smaka hämndens sötma, ja de ville helt enkeltlära sina plågoandar ett och annat. Och, de ville vara lyckliga. Men kanske var dette för mycket begärt? Allt detta saknades i deras tomma liv, precis som i Daniels. Men egentligen ville de inget ont, de skulle aldrig göra en fluga förnär, för ingen annan än dessa elever och Daniel kunde ana vilken smärta det var att vara i deras skor, att vara en mobbad elev. Han stannade, tog tag i ett av gallren och stod öga mot öga med en fånge. Fången såg ut att vara i femtonårsåldern som Daniel. Han kunde känna fångens varma andetag mot sitt ansikte. ”Jag hör hemma här med dig, min vän” viskade Daniel lågt. Fången sade inte ett ord, men hans ögon talade klart och tydligt ”Gå vidare, tänk inte så, gå innan det är försent. Gå”. Tårar föll nerför Daniels kind, han sänkte sitt huvud, släppte taget om gallret och gick vidare, helt förstummad.


– ”Daniel? Daniel, mår du bra? Ska du inte gå till lektionen, alla har redan gått till klassrummet. Hörru?”
Daniel ryckte till, insåg att han stod i korridoren och kom på sig själv stirrande på väggen. Hjärnan spelade honom ett spratt, igen.
-”Jo, jag ska väl det”, lyckades han få fram.
Läraren Göran sneglade underligt på Daniel. Han såg tårarna på Daniels kind men kunde inte bry sig mindre. ”Jag ska bara hämta ett par stenciler från lärarrummet, gå till klassrummet, jag kommer alldeles strax.” Göran gick vidare helt oberörd. Daniel torkade tårarna och nästan släpade fram kroppen till klassrummet. Han stod utanför dörren ett tag, tog ett djupt andetag och så gick han in. Hans blick möttes av Simons. Hans rävaktiga ögon glödde av illsugna intriger.


– ”Haha, jävla pluggis! Var har du varit då? Vi har nästan saknat dig ju! Nästan, haha!” Simon kastade en beordrande blick på att övriga i klassen skulle börja skratta. Hans gälla skratt spred sig över klassen som en flammande eld. Daniel sjönk ner i sina skor, ännu en gång. Han sänkte sitt huvud och gick tyst förbi alla i klassen och satte sig längst bak i ett hörn där ingen kunde se hans röda, svullna, tårögda ögon. Det var bara ännu en vanlig dag i skolan.


`Kära Dagbok`
”Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig. Fan vad löjligt, det enda jag kan anförtro mig åt är en jävla dagbok. Varje morgon när jag vaknar brukar jag ställa mig frågan ”vad är meningen med livet, vad är meningen med detta elände?” Jag har fortfarande inte fått något svar på den frågan. Det har gått snart fyra år sen jag flyttade hit till Hersby, och jag klandrar fan fortfarande morsan och farsan för att de separerade! Om inte morsan flyttat hit med ett fyllo till kille skulle hela jävla familjen vara samlad i vardagsrummet nu i vårt mysiga, lilla radhus i Karlstad... Morsans förhållande med fyllot sprack ju efter bara en månad och sen han flyttade ut ur den här stinkande, fula, lilla lägenheten har morsan börjat supa igen. Farsan vill ju inte ens snacka med mig, jag fattar inte varför. ”Du är stor nog att klara dig själv i denna karga värld, jag har mitt eget liv nu. Jag hinner inte stanna hemma hela dagarna enbart för din skull, jag ska ju till firman och så. Det förstår du väl?” Japp, precis så sa han. Sen jag hörde de där orden har jag struntat i farsan helt och hållet, precis som han struntat i mig. Jag har blivit helt oberoende av honom och morsan. Jag vet faktiskt inte om jag klarar av mer av den här skiten, att leva ett ”låtsas-liv”, att aldrig vara älskad för den jag är. Jag klarar inte av det längre… Första tänkte jag att Simon och hans gäng inte egentligen vet vad de gör när de mobbar någon och så har jag tänkt rätt länge, men jag stod inte ut vid den tanken. Nej, jag blev rent av förbannad! Jag undanhöll bara fakta från mig själv, jag förnekade att det egentligen var tvärtom. För sanningen är att Simon och gänget vet precis vad de håller på med och det har de alltid gjort. De vet att mobbningen knäcker mig och de njuter av det. De njuter av varenda litet steg. En dag tog jag mod till mig och frågade Simon varför han gör som han gör. ”Du är som ett myggbett man måste klia”, svarade han stelt. Jag vill bara krypa ihop i en liten vrå långt, långt borta och se på när hela omvärlden passerar förbi, bort från mig. Jag är trött på att vara hatad. Trött på att vara ensam.”


Följande morgon när Daniel vaknade såg han på klockan. Han hade börjat skolan för två timmar sen. Morsan hade inte ens brytt sig om att väcka honom. Men igår bestämde sig Daniel för att inte gå till skolan. Inte idag, idag skulle något speciellt hända, något som skulle befria honom från all smärta. Han fann tröst i självmordstankarna som ständigt malde i hans huvud. Detta hade pågått en längre tid. Han satte sig i fåtöljen, såg hur hans händer skakande och kände hur hans hjärta hastigt bultade. Allt såg så välordnat ut på nattduksbordet. Alla de olika pillren var uppdelade i fem grupper, 13 stycken i varje. Han visste att det här var starka sömnpiller som gjorde att man på en överdos skulle dö på några minuter, helt smärtfritt. Han började ivrigt stoppa i sig piller efter piller, efter en halv minut hade Daniel slukat upp allihop. Sedan kände han hur armarna och benen domnade bort. Kroppsdelarna började paralyseras steg för steg. Innan han försvann i det svarta, dunkla mörkret som kvävde allt ljus i rummets alla hörn tänkte Daniel en sista gång på sina föräldrar. Deras värld skulle aldrig mer vara densamma, aldrig.


Att en oskyldig, unik person som Daniel skulle drabbas är en tragedi, men det är sådant vi tar för givet. Vi tar för givet att mobbning inte pågår. Ska man behöva stå med en stor, röd neonskylt där det står ”Ja det är sant, folk BLIR faktiskt mobbade, just i detta ögonblick”? Nej, alla vet egentligen vad som pågår men man blundar för sanningen. Man väljer att inte se, att inte bry sig. Daniels liv var ingen dans på rosor. Hans liv innehöll brustna hjärtan och krossade drömmar. Han levde efter mottot ”det som inte knäcker dig gör dig bara starkare” tills han slutligen själv föll ihop och förmultnade och den kalla vinden svepte över hans kropp och blåste bort alltsammans. Som ett minne blott. Precis som en stor, vacker, ståtlig röd ros som vissnar…bara vissnar, förgäves…

Skriven av: Maha M-A