När tiden hejdar sig ett slag

Pang! Ett skott skar genom tystnaden. Jag vaknade med ett ryck, hjärtat bultade hårt i bröstet på mig. Är jag död? Då kom jag ihåg att jag var i pappas jaktstuga i Montana. Pappa hade ju sagt att han skulle ut och jaga idag. Jag kunde riktigt höra hans djupa röst säga ”Enrique, det är dags att du blir man på riktigt. Det blir man inte förens man skjutit sitt första villebråd”.
Pappa lever bara för två saker, den ena är baseball och den andra var jakt. Men han visste ju hur jag var, jag kunde helt enkelt inte döda en levande varelse. Det hörde ihop med min fobi. Jag var så otroligt rädd för döden. Jag kunde inte ens smälla en mygga utan att mina tankar flög till den dagen jag själv skulle dra mitt sista andetag. Jag fick svårt att andas bara av att tänka på det. Mina polare därhemma i New York retade mig och kallade mig chicken för att jag knappt vågade korsa en gata.
- Rico din latmask, upp och hoppa! Klockan är nästan elva. Jag ryckte till, jag hade helt glömt bort att jag inte var den ända i stugan.
- Kommer mamma!
Jag hoppade i mina smutsiga kläder som jag haft i en vecka men då kom jag på vilken dag det var. Jag skulle ju träffa Julia idag. Julia och jag hade träffats på logdansen i lördags, vi hade bestämt att vi skulle mötas på bron idag. Sen skulle vi ha picnic i hagen på andra sidan bron. Jag drabbades av akut klädångest, lite snyggt klädd måste jag vara. Det var ju trots allt en sorts dejt jag skulle på. Jag samlade mig dock snabbt och bestämde mig för ett par svarta slimmade byxor, vit skjorta och en svart slips.
I köket luktade det underbart av stekt ägg och bacon.
– Mmm, det luktar underbart morsan.
Mamma suckade och gav mig en vemodig blick, sen sa hon det som jag hört så många gånger förr.
- Hemma i Argentina fick man alltid enpanadas till frukost, det var tider det!
- Men mamma det var ju på stenåldern, vi lever i 60- talets Amerika nu!
- Men jag tycker ändå det är synd att matkulturen förändrats så mycket.
Därmed var vårt samtal avslutat. Så här löd alltid vår morgonkonversation.

När jag slängt i mig maten drog jag på mig mina älskade gympadojor som var så slitna att man aldrig kunnat gissa vilken färg dom en gång haft. Som vanligt tog det överväldigande landskapet andan i mig. Det var en strålande sommardag. Det var så gott som vindstilla, bara en svag sommarbris smekte min kind. Vår stuga låg på en höjd med utsikt över skogen. Skogen bestod av ett slags höga träd som såg ut som om dom funnits där sedan berget ännu var ungt. Om man lyssnade riktigt noga kunde man höra träden viska om gångna tider. Jag blickade upp mot bergen, de var så otroligt vackra med sina vita toppar. Vackra men skrämmande. De låg som en mur i norr, stängde ute allt som ville in och inne allt som ville ut. Jag rös till trots att det var nästan trettio grader varmt. Jag ruskade på huvudet, jag borde inte tänka så mycket, det var inte normalt för en tonåring. Jag gick i riktning mot floden. Floden var jag också rädd för, pappa hade berättat om de otroligt starka underströmmarna som kunde dra ner en hel häst. Om jag ramlade ner där skulle det vara ute med mig. Plötsligt brakade det till bakom mig och en hjort kom skuttandes rakt emot mig. Paniken lyste ur hjortens ögon. Jag kunde inte röra mig, jag stod som förstenad. Om bara några sekunder skulle den där hjorten springa rakt in i mig, men jag kunde inte röra mig en tum. Jag ville skrika men det var som om jag förlorat talförmågan. Pang! Hjorten föll ner död. Jag kunde knappt andas, det kändes som om det varit jag och inte hjorten som fått ett skott i mig. Det brakade till ännu en gång bland buskarna, men den här gången var det pappa som kom springande i full galopp och med geväret i högsta hugg.
- Såg du det där!? Mitt i prick, nu är det din tur Enrique.
Han räckte mig geväret. Jag skakade energiskt på huvudet.
- Nej pappa, du vet ju att jag inte kan, sa jag när jag äntligen fått tillbaka talförmågan.
Då gav han mig en blick som sa ”nu eller aldrig, jag vill bli stolt över dig Enrique. Gör det för din gamla fars skull”. Jag var helt enkelt tvungen, jag ville inte göra honom besviken. Jag greppade geväret. Hans ögon riktigt strålade och han dunkade mig i ryggen.
- Så ska det se ut min son. Bonden Carlton ringde i morse och bad mig skjuta en puma som rev hans får i natt ungefär en kilometer härifrån. Den ska du skjuta, kom!
Vi promenerade genom det vackra landskapet, skogen och ängarna. Jag försökte låta bli att tänka på vad jag skulle göra. Det var så lugnt, onaturligt lugnt och tyst. Skogen viskade inte längre, det var som om själva skogen höll andan. Luften kändes inte längre lika frisk utan tung och kvav. Efter vad som kändes som en evighet sa pappa i viskande ton:
- Ser du henne? Så ståtlig hon är. Du klarar det nog, sikta noga.
Där satt hon, till synes lugn. Jag kunde knappt andas. Tystnaden runt omkring mig var kompakt. Det kändes som om det bara var jag och puman som existerade. Jag osäkrade långsamt geväret. Plötsligt vände puman huvudet åt mitt håll och vädrade. Det var då jag såg ögonen, vilda men så mänskliga. Det låg något bedjande i hennes blick som om hon visste vilket öde som väntade henne. Samtidigt som hon såg livrädd ut vilade ett visst lugn över henne. Ett ögonblick kändes det som om jag och puman hörde ihop, vi var en och samma varelse. I nästa sekund släppte jag geväret och sprang.

Jag sprang som jag aldrig sprungit förr, över tuvor och genom snår. Jag vet inte hur länge jag sprang men jag stannade inte förrän jag tillryggalagt flera kilometer mellan mig, puman och pappa. Jag ramlade ihop vid en sten och flämtade efter andan. Då la jag märke till att det inte var lika kvavt längre, luften var frisk igen som alltid här i norr. Skogen andades igen. Jag tog några djupa andetag, reste mig och borstade av den vita skjortan som både hunnit bli dammig och sönderriven. Jag kastade en blick på mitt guldur som jag fick förra året när jag fyllde sjutton. Hoppsan! Julia är nog redan på bron. Jag blir tvungen att springa.
Då kom jag på att jag inte visste var jag var någonstans. Jag såg mig omkring, jag kände inte igen mig. Plötsligt la jag märke till ljudet av porlande vatten. Jag följde ljudet och kom fram till en bred flod och eftersom att det bara fanns en flod i närheten av vårt hus så måste det ju vara floden som rinner under bron. Jag började springa längs floden och efter ungefär tio minuter skymtade jag bron. Jag stannade ett tag för att hämta andan. Jag drog en kam genom håret och rättade till den skitiga skjortan. Med självsäkra steg gick jag mot bron.
- Hej Rico! Jag trodde inte du skulle komma. Julia kom springande emot mig och gav mig en snabb kram. Hon såg strålande ut i en gul sommarklänning. Plötsligt kände jag mig som en riktig bondlurk.
- Jag blev…..fördröjd. Sa jag med ett ansträngt leende.
- Jag har med mig matsäck till oss båda. Jag norpade till och med en flaska vin ur pappas skåp, sa hon med ett okynnigt leende.
Jag log.
- Ska vi börja röra på oss då? Det ser ut att bli regn ikväll.
Julia blickade upp mot himlen där svarta moln bildats. Hennes nötbruna ögon mörknade en smula.
- Det är nog bäst det , kom.
Vi traskade mot bron. Det var längesen jag varit vid bron. Jag hade helt glömt hur gammal och skruttig den var. Den såg dessutom ännu mer fallfärdig ut än sist jag såg den. Den här bron hade funnits här sedan århundradets början, och det syntes. Julia pladdrade på hela tiden.
- Jag hörde skott inifrån skogen, jag undrar vilken idiot det är som stör friden här. Sa hon bekymrat. Jag kände hur rodnaden började sprida sig i mitt ansikte.
- Mmm, mumlade jag, vilken idiot.
Plötsligt gick solen i moln.
- Å nej, suckade Julia, hoppas det inte börjar regna.
Jag iakttog Julia i smyg. Hon var så vacker med sina nötbruna ögon med långa fransar. Hon slängde ideligen med sitt kastanjefärgade hår och log mot mig. Då glimtade solen fram igen och något på Julias hals glittrade till.
- Vilket fint halsband, får jag se?
- Visst, det fick jag när jag föddes. Det är guld med en liten rubin i.
Hon knäppte upp halsbandet och lät det glida ner i min hand. Hänget föreställde en puma med en rubin som öga. Jag tänkte på puman som jag varit nära att skjuta tidigare idag, så ståtlig. Plötsligt mullrade åskan precis ovanför oss. Jag ryckte till, och tappade halsbandet som gled ner mellan ett par plankor i bron.

Julia och jag flämtade till. Halsbandet föll, och med ett knappt hörbart ”plopp” nådde det vattnet.
- Jag hämtar det! Ropade jag och klättrade över broräcket.
- Nej Rico! Du får inte, vet du hur strömt det är?! Kom tillbaka!
Men jag stod redan på andra sidan broräcket. Jag hade aldrig känt en sådan beslutsamhet. Jag ignorerade helt känslan av rädsla som kom smygande. Jag blickade upp mot himlen, som nu var mörkt blå och bad en tyst bön. Jag såg hela mitt liv passera revy. Vad patetiskt, tänkte jag. Sånt läser man ju alltid om i böcker, alla som ska dö ser sitt liv passera i revy. Nu är det jag som är hjälten som ska dö, som i en bok. Men en bok är inte verklighet, det är det här. Eller är det här verkligheten? Hur vet vi det egentligen? Julia började bli hysterisk så jag vände mig om och tittade henne djupt i ögonen. Hennes bruna ögon var mörka av skräck. Hon skulle just till att säga något men jag la fingret över hennes mun och sa:
- Ibland hejdar sig tiden ett slag, känner du det?
Hon sträckte ut handen efter mig. Det var då jag hoppade. Hela skogen sjöng och jag visste att det var för mig.


En vecka senare kunde man läsa i Cranbrooks lokaltidning:



Vår älskade
Enrique Istanos

*15 oktober 1944
 19 juli 1962
Stor sorg och saknad

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
Men ibland blir den aldrig
densamme mer

Författare:

Publicerat

Dela: