När tiden stannar

Jag går över vägen men stoppas av att tiden stannar. Plötsligt är jag inte jag, jag är spegelbilden du ser, jag är skuggan du ser där. Jag öppnar min spotifylista, den första låten som kommer på är “Let her go”. Denna låt påminner mig om dagen som var för en månad sen då allt gick åt helvete.

Jag sitter i denna enda möbeln i detta vita rum med endast en dörr som leder till en flera meter lång korridor. Jag saknar henne så mycket, hon gjorde mina dagar till paradiset. Hon var en fantastisk människa, så omtänksam och underbar. Jag förstörde allt, verkligen allt. Den där dagen sprang hon över vägen för att stoppa mig, allt är förstört. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa henne en sista gång. Nu ligger hon under den kalla jorden, medvetslös, orörlig. Jag önskar att det var jag som låg i den kalla jorden istället. Det kommer plötsligt en tant med en bricka i handen med den äckliga medicinen som jag måste ta, men jag har aldrig tagit de. Hon ger mig medicinen och går sin väg.

Jag sitter inlåst här men mot min vilja, jag vill inte mer, jag orkar inte mer. De säger att jag är galen och är farlig för andra. Men det är jag inte, bara om jag bara kunde spola tillbaka på tiden och inte låta det som hände hända, om jag bara hade uppskattat henne. Men det gjorde jag aldrig och det va det dummaste jag någonsin hade gjort. Den där dagen låg hon i min famn nere vid sjön som låg vid stupet, andades knappast och hon sa ett ord som jag aldrig i mitt liv kommer glömma.

Min diagnos har förstört allt. Jag har en ganska ovanlig diagnos vid namn DID som står för Dissociativ identitetsstörning, jag blev diagnostiserad vid 11 års åldern. Hittills har jag sju personligheter. Jag minns inte hur hon dog, jag har bara fått det berättat från andra som såg det hända. Hon har alltid sagt att hon skulle offra sitt liv för mig men det trodde jag aldrig på och det var dumt av mig, väldigt dumt faktiskt.

Det fanns ingen som kände mig lika bra som henne. Första veckan var omöjlig att sova för varje gång jag blundade kunde jag se hur hon låg i min famn med skrapsår över hela ansikte och hennes blåa ögon var tårfyllda, hon kunde inte sluta gråta. Jag har alltid undrat hur det är att vara död. Jag är redo att möta döden, hon sa att jag skulle fortsätta leva åt henne men jag kan inte. Det är för omöjligt.

Min största rädsla är att förlora kontrollen över min personlighet. Alltså jag vet att jag borde kämpa men det är väldigt svårt att göra det för har inget att leva för längre. Jag har förlorat allt jag hade och det är bara mitt fel ska ni veta. Jag vet att jag hoppar ganska mycket i texten men det är för att det finns så mycket att skriva om och jag varit med om mycket. När jag föddes så tyckte min biologiska mamma inte om mig så hon gav bort mig till en kvinna och den kvinnan misshandlade mig varje dag, hon hade alkoholproblem och tog droger. Mitt barnbidrag köpte hon öl och heroin med.

När jag började skolan så såg de att det var något fel så de kontaktade socialen och sen blev jag omhändertagen av ett gammalt par som dog i en bilolycka. Sen så blev jag adopterad av ett ungt par som hade förlorat sin dotter i en sjukdom vid namn Parkinson. Mannen misshandlade kvinnan flera gånger, sedan dödade henne och begravde henne i sin trädgård. Några dagar senare hittade de henne och då var hans dna i blodet, då grep de honom.

Sen blev jag bosatt i ett barnhem i fem år. Efter det adopterade en kvinna mig och hon tog väl hand om mig. Under tiden i barnhemmet hade jag blivit diagnoserad. En dag kände jag för att jag bara ville att livet skulle stanna så jag överdoserade på mina sömntabletter och blev inskriven på ett sjukhus eftersom att jag låg i koma i tre veckor. Men kvinnan gav aldrig upp mig, hon fortsatte heja på mig. Jag blev inlagd på BUP men en dag så berättade kvinnan att hon hade leukemi, jag blev väldigt ledsen.

De upptäckte cancern försent, fem veckor efter så somnade hon in djupt och stilla. Då tappade jag aptiten och grät bara för det mesta. Sen så fick jag bo i ett behandlingshem och då fick jag lära känna henne i skolan. Kort därefter så rymde jag och hon följde efter mig över vägen och då gick allt åt skogen.

Meningen var att jag skulle dö, inte hon utan jag. Jag sa att hon skulle stanna på andra sidan vägen sen minns jag inte mer. Jag hatar mig själv, hur kunde jag vara så dum, så självisk. Men snart för jag träffa henne, inte alls lång tid kvar. Jag borde fortsätta kämpa för hennes skull men jag orkar inte, jag förstör bara allting och gör det jobbigare för alla. Jag vet att jag inte borde svika henne, jag vet det för hon svek aldrig mig. Hon höll det hon lovade. Men nu är det min tur att möta döden.

Nu är min tid på jorden slut. Jag tar alla mina tabletter som jag sparat och lägger mig för att sova djupt. Jag har aldrig trott att det skulle vara så tyst att dö. Jag vaknar upp i mitt gamla behandlingshem och ser henne, Johanna sitter där i min fåtölj och tittar på mig när jag sov precis som hon brukade göra innan hon dog. Hon såg att jag vaknade och fnittrade till som hon brukade göra. Jag bara älskar hennes skratt. Plötsligt såg hon på mig och sa,”Du lovade mig att fortsätta leva. Vem ska leva livet åt mig om du dör? Är det verkligen värt att dö? Är det verkligen värt att sluta kämpa nu när du kommit så långt? Är det verkligen värt att låta de vinna? Är det verkligen värt?”.

Sen så sa hon bestämt, ”Är det någon som kan klara detta så vet jag att det är du, du klarar vad som helst. Jag vet att du har varit med om mycket hemskt men du klarar det ändå. Jag kommer alltid finnas där vid din sida. Vi ses när ödet bestämmer det. Det kommer finnas fler som kommer bry sig om dig som jag gjorde. Vill du så kan du klara det för du har en unik förmåga. Jag tror på dig.”

Helt plötsligt så vaknar jag upp, jag är inte död, jag lever. Jag känner att spyan är ända upp i halsen så jag springer till toan. Så kommer min psykolog in och säger att hon vill prata med mig. Jag berättar om vad som hände i natt och om att jag tänker fortsätta kämpa för att få ett så bra liv som möjligt. Först ser hon orolig ut sen så ler hon stort och säger att det är ett stort framsteg och att jag inom en månad kommer flyttas till ett nytt behandlingshem om jag tar alla mina mediciner och lyssnar på personalen.

För att de ser ingen anledning att ha kvar mig här om jag ändå inte ska dö. Det kommer vara en lång väg men jag bestämde mig för att jag skulle klara det, jag bestämde mig för att kämpa vilken tid det än skulle ta.


10 år senare….

Jag är så glad att jag lyssnade på Johanna. Jag flyttade till Washington D.C för två år sen med min flickvän och vi är så lyckliga fastän det är jobbigt att ta sig igenom vissa dagar. Även om Johanna är död så har hon hjälpt mig så himla mycket. Mitt liv är inte längre en berg och dalbana, utan nu är det fantastiskt. Jag jobbar med mitt egna företag J&U. Det står för Johanna och Urika, Urika var då min adoptivmamma som dog i cancer. Där tillverkar jag naturvänliga plagg. Jag gick faktiskt klart skolan innan jag flyttade till Amerika.

Jag går även till en terapist två gånger i veckan så jag lär mig att inte tappa kontrollen, det har varit en lång resa men ändå klarade jag det för att jag ville det. Det är långt kvar tills jag klarar det, men jag ska banne mig klara det. Jag ska försöka tills jag klarat detta. Ingen ska stoppa mig, jag ska följa mina drömmar. Hon är säkert jätte stolt över mig nu. Om inte jag hade rymt så hade både jag och Johanna vart levande och lyckliga nu.

Hon hade rätt om min diagnos, det är som en unik förmåga. Påtal om min diagnos DID så har jag femton personligheter nu och de brukar ha möten i mitt huvud, det hade de inte innan. Det är svårt för min flickvän Melissa, men hon klagar aldrig. Melissa kan mig utantill känns det som typ. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne, jag har känt henne i åtta år. Jag träffade Melissa i ett behandlingshem i Uppsala, hon har Autism och ADD men ändå klarar hon det fastän vissa dagar är som år. Hon är en kämpe.

Tänk att det har gått elva år utan Johanna, jag kan bara inte fatta att tiden gått så snabbt. Johanna förtjänade att leva mer än vad jag förtjänade att leva. Men jag måste sluta tänka så, för annars mår jag ännu dåligare än förr och det har min terapist sagt. Min terapist säger en massa bra grejer till mig, som t.ex att jag måste tänka positivt eller tänka mig för innan jag säger något till någon annars kan det bli fel och då kan jag tappa kontrollen.

Jag älskar livet, jag gör verkligen det. Jag kan inte leva utan livet. Det här är min historia, mitt budskap är att man kan klara vad som helst men bara om man vill och är redo att ge allt för att klara det. Man måste ha rätt redskap som till exempel en person att prata med, motivation och ett bra självförtroende. Jag har varit med mycket men det finns individer som är/varit med om värre. Jag skulle säga att livet kan bli bra även om det är dåligt. Det är okej att inte må bra. Det är bara att fortsätta kämpa, det enda jag kan göra är mitt bästa.

Författare:

Publicerat

Dela: