När vi nyktrat till

Hon ville ha stöd och tröst, det var därför hon kom. Till mig. Alltid och för evigt, tills döden tog bort oss.
Hon hade blivit våldtagen. Igen. Och jag släppte in henne, lyssnade, gav henne sprit och tålamod och hon älskade mig. Det märktes alltid när en kvinna älskade en, det var något särskilt med tårarna, något med deras sätt att röra en på, inte trånande eller besvärande utan mer naket och genuint, man bara kände och visste.
Hennes smink rann nerför kinderna och det där falska leendet fick jag aldrig se, det gjorde mig varm. Att hon inte ville spela för mig, hon bara var och nu när hon fallit fanns det egentligen ingenting kvar av henne. Jag förklarade att jag inte förstod, jag visste inte riktigt hur jag kunde hjälpa henne men hon bara låg där i soffan, över mitt knä, grät och sa att jag var jag och att det inte kunde finnas någon annan som var just det. Så på något sätt måste jag ha hjälpt henne, hon slutade gråta, klädde av sig själv och sedan mig. Jag tänkte ingenting.
Vi drack sprit och låg med varandra och jag tänkte ingenting. Sedan grät hon och jag duschade, när jag kom tillbaka hade hon skurit sig med krossade glasskärvor och jag undrade om jag hade våldtagit eller hjälpt henne och hon grät. Under all sörja i hennes anlete var hon vacker, hon var varm och jag tyckte om henne, det hade jag alltid gjort. Jag satt där bredvid henne, strök handen längs ryggen och tittade på blodet som rann. Jag tycker inte alls illa om dig, sa jag och hämtade en handduk åt henne, men jag tycker inte om att du skadar dig sådär.
Hon förstod nog, det tjänade ingenting till men det var allt hon hade kvar, det var andra människors sak att skada en, det slapp man aldrig undan, men att självmant blöda löste ingenting. Jag hämtade en till flaska och vi drack tills vi somnade i varandras armar. Igen.

Skriven av: Stefan Ek