När vi skulle spela cup

NÄR VI SKULLE SPELA CUP

Klockan 06 40 klämdagen efter Kristi Flygare 1995 väcker jag, Björn Björkegren, stolt och genomorganiserad ledare för pojkar födda -87 i Azalea Bollklubb, per telefon min storasyster ute i Härryda en liten bit utanför Göteborg. Varför gör jag då detta? Jo, ute hos min klart fotbollsointresserade storasyster befinner sig av olika anledningar och dålig planering min åttaårige son Tim och just nu vill jag att han avbryter sitt veckolånga besök därute och snabbare än en frisparkskanon nere vid vänstra stolproten kommer hem till mig här uppe på Gamla Masthugget.
– Tim måste vara med i Hisingecupen, säger jag snabbt och direkt utan någon som helst tvekan. Cupen går delvis på gräs och du får åka in med honom till stan omedelbart. Helst ännu snabbare, tillägger jag.
– Va, va, va, vadå? svarar min storasyster mycket förvirrat och yrvaket.
– Sov du? frågar jag.
– Vad tror du? säger min storasyster syrligt.
Det drar ihop sig till ett av våra små syskongräl – storasyster ska lägga ut texten för lillebror om vad som är lämpligt och inte lämpligt. Jag bestämmer mig för att vara trevlig och hövlig.
– Ursäkta då så förbannat mycket att jag väckte dig, men Tim måste faktiskt vara med i Hisingecupen. Den hette förresten Chiquitacupen innan och går alltså delvis på gräs. I vilket fall som helst har Lille-Tomas fått halsfluss, Store-Tomas är tvångskommenderad till ett släktkalas i Småland, José har tandvärk och det är osäkert med en unge till, vad han nu heter, du vet han som lyckades knäa sig själv på näsan när vi slog Frölunda med 7-0 i höstas.
Efter denna vederhäftiga information tystnar jag. Min storasyster säger ingenting, dock fnyser hon ett par gånger. Dessa fnysningar har jag hört genom hela mitt liv och de gör mig ständigt lika rasande. Jag behärskar mig emellertid. Fotboll går före allt annat. Fotboll är som bekant mycket större än livet självt. I vissa lägen i alla fall. Som just det här läget. Jag fortsätter följaktligen att vara tyst. Efter någon halvminut börjar som väntat min fotbollsfientliga storasyster lägga ut texten:
– Tim ska inte alls vara med i någon banancup på Hisingen. Det begriper väl till och med du. Tim ska stanna kvar här ute på landet som det var sagt och andas frisk luft och pressa växter och läsa böcker med stor stil. Du ska vara tacksam att jag tar mig an honom. Gud vet hur det annars skulle sluta.
– Vad pratar du för dumheter! skriker jag och lämnar helt min tidigare kommunikationsstrategi. Frisk luft! Växter! Böcker! Vad är det för trams! Det kommer ju att bli bibliotekarie av pojken! Tim ska in till stan och plöja som en liten mullvad på mittfältet!
– Tyst på dig, din dummer! väser min fotbollshatande storasyster. Du kommer aldrig att bli vuxen, men det var ju å andra sidan ingen nyhet för någon. Dessutom är du som vanligt högljudd, grov och kulturfientlig. Nu stannar Tim här hos mig och så kommer jag in med honom på söndag.
– Då är ju cupen slut och allt hopp förbi! vrålar jag.
– Nu blir det nog som jag har sagt, rundar min storasyster oberört av. Ring mig helst inte mer och se till att få det lite städat hemma hos dig nu i helgen annars kan lille Tim få astma. Adjö min käre lillebror. Jag tycker om dig ändå. Vi ses på söndag.
Hon lägger på. Jag skummar av raseri och far ut i förbannelser. Katten håller med mig. Jam, jam, säger han. Jag sätter mig ner på en köksstol och försöker stilla min hyperventilation, men bara för att fara upp i nästa sekund. Herregud! Är klockan så mycket? Min vattentäta organisationsplan 3 B Azalea BK Special är på väg att spricka p g a upphovsmannen, d v s jag. Jag kastar på mig ledardressen; en trasig träningsoverall, och rusar rätt ut på gården utan något direkt med mig. Jag rusar in igen. Detta måste vara organisationsplan 7 C Variant Ultra. Efter några minuter har jag med mig allt: matchtröjor, ett par bollar, matchprogram, adresslistor samt vägbeskrivning till planerna ute i Kärra på Hisingen. Härifrån Gamla Masthugget är det väl en knapp mil dit ut. Lugna bollar. Jag springer ner till Teitur, en av dom andra stolta och genomorganiserade ledarna i Azalea BK. Hon bor i Nya Masthugget och kommer från Island med allt vad det innebär. Det är drygt två timmar till första match. Lugna bollar. Teitur står i duschen. Mindre lugna bollar.
- Du ska iväg till jobbet, säger jag.
– Ska jag? säger Teitur.
– Ja. Du är läkare på Sahlgrenska.
- Är jag?
– Just det. Du ska cykla dit och jag ska låna din 245:a och köra till Hisingecupen. Minns du?
- Kanske.
- Var är Erik?
- Erik?
– Din son. Han ska med mig. Tänk att bli opererad av dig, du skulle säkert sy in samtliga instrument och samtidigt undra vart kaffeautomaten tagit vägen.
- Tror du det?
Jag suckar och går runt i den stora lägenheten för att leta upp Erik. Jag hittar honom snarkande i en fåtölj med en serietidning i knät.
- Upp, upp, säger jag.
Han raglar upp och klär långsamt på sig. Jag trycker i honom en smörgås under tiden. Övriga familjen börjar vakna. Små syskon. Stora syskon. Grannbarn. Teiturs fru.
- Gomorron, säger hon.
– Stör jag? frågar jag. Vi ska spela cup på Hisingen. Ute i Kärra närmare bestämt. Cupen går delvis på gräs.
- Jag vet, säger hon. Det går nog bra. Fotboll är trevligt och framförallt viktigt för oss alla.
Jag genomfars av en varm våg och känner hur det fuktar i ögonvrån. Det är annat det än min fotbollsointresserade storasyster. Men så kommer ju Teiturs fru från ett mer civiliserat land än Sverige; ett land som kan skilja på gott och ont och rätt och fel. Vi är nog alla islänningar innerst inne…

Efter en kvart har Teitur, Erik och jag efter många om och men lyckats ta oss ut på gården. Teitur pekar på sin cykel.
- Vad är det?
- Punktering, säger jag.
Han ser fundersam ut.
- Då kan ju inte jag cykla, säger han långsamt.
- Helt riktigt, säger jag.
Teitur synar sin klocka med ett halvöppet öga.
– Jag har bråttom! skriker han plötsligt. Jag är ju läkare! Jag ska gå igenom röntgenplåtar om fem minuter! Jag måste köra bil! Hit med nycklarna!
Äntligen har han vaknat! Gud ske pris! Jag, Teitur och Erik rusar ner i garaget och vrålar iväg till Sahlgrenska. Teitur dånar in på sjukhusområdet, nitar i No Mans Land och springer in i en byggnad.
- Hej då, pappa, säger Erik och vinkar efter dammolnet.
– Nu kör vi, säger jag. Vi ska hämta Anton på Olivedalsgatan, Mohammed på Linnégatan och Olle, Olles pappa och Olles lillebror i Haga. Sen ska Sven komma med resten och så hoppas jag vi får fullt lag. Bra, va?
- Kanske det, säger Erik.
– Vadå ’kanske det’? Det går jättebra, säger jag. Dessutom vet jag nästan var vi ska spela på Hisingen. Kassören i Azalea har tipsat mig. Jag har planerat det här noga, ser du. Nu kör vi så det ryker! Seger eller döden!
Då dör bilen. Bensinen är slut. Jag kastar mig ut, river upp bakluckan och letar ett par minuter. Ingen reservdunk, däremot en halvliter sårsprit samt en flaska utgången välling. Sånt kommer man inte till cup på i dagens läge. Jag går in och sätter mig igen.
– Varför kör du inte? frågar Erik.
– Din fars bil fungerar inte, säger jag dovt. Han har gjort en liten miss med det dagliga underhållet.
– Blir det nån cup? frågar Erik försiktigt.
– Klart det blir! skriker jag. Jag kopplar in organisationsplan 14 F Specialvarianten vid emergency!
Jag kastar mig ur bilen igen.
– Sitt kvar, Erik. Håll i tröjor och bollar. Jag ska leta upp din far.
Jag rusar in i sjukhusbyggnaden och vrålar: ’Teitur Einarsson, Teitur Einarsson, var är Teitur Einarsson?’ Alla jag stöter på skakar på huvudet; ingen har hört namnet innan.
- Det här ser fanimej bistert ut, mumlar jag för mig själv och känner mig plötsligt helt handlingsförlamad.
Men som alltid; kaos är granne med Gud och Gud uppenbarar sig i form av liberon i korplaget som Teitur och jag spelar i. Han heter Sigge, tror jag, och är också läkare, tror jag. Jag hugger tag i honom.
- Leta upp Teitur, flåsar jag.
Han ser undrande ut.
- Teitur?
- Ja, din kollega här på Sahlgrenska.
- Kollega?
- Ja, han som bara skjuter i ribban i korplaget.
Sigge skiner upp.
- Jasså han!
Sedan blir han bekymrad.
– Jag vet inte var han jobbar. Dessutom ska jag iväg på en stor operation.
– Operationen får vänta, väser jag och spänner ögonen i honom. Det gäller en stor cup på Hisingen. I Kärra närmare bestämt. Kallades förr Chiquitacupen. Kallas nu Hisingecupen. Förr vann man en bananstock, nu vinner man kepsar.
Sigge ser fortfarande tveksam ut.
- Den går delvis på gräs, tillfogar jag.
Då fattar han galoppen och nickar.
- Visst ska jag hjälpa dig.
Vi springer in på hans rum och börjar bläddra i en katalog över läkarnas personsökare. Det visar sig att Teitur är den ende läkare som inte har en personsökare. Vi ringer växeln. Där vet dom ingenting.
– Är han verkligen läkare? frågar jag tvivlande. Han är inte veterinär på Blå Stjärnan?
– Jag vet inte, svarar Sigge. Jag tror han är läkare. Fast säker är jag förstås inte…
– Ring Sven! skriker jag.
- Vilken Sven?
– Det är en annan läkare i korplaget. Ring honom!
– Du menar han som aldrig passar på mittfältet? Han som jobbar på Frölunda Specialistsjukhus? Är det inte han som förestår caféet där?
– Jag skiter i vad han gör eller vad han är! Han är ledare tillsammans med Teitur och mig i Azalea. Han ska också ut till cupen. Och framförallt har han en bil som alltid fungerar. Ring honom!
Sigge suckar.
- Jag har inte numret till Sven.
Jag sliter upp en telefonlista.
– Jag har det! skriker jag triumferande. Organisationsplanen håller!
- Jamen, ring då, säger Sigge mycket torrt.
- Ska jag ringa?
- Ja, det är nog lämpligt.
Jag klappar Sigge på axeln.
– Jag delar din synpunkt. Ursäkta om jag är lite upphetsad. Vi spelar första match om, får se, om exakt fytioåtta minuter. Fyrtioåtta minuter! Tänk om Sven redan har åkt! Jag måste ringa direkt!
Sven har som tur är sin vana troget försovit sig. Han vägrar medge det. Han ska komma så snabbt som möjligt. Han undrar bara var jag befinner mig.
– Var på Sahlgrenska är jag? frågar jag Sigge som hela tiden försöker smita sin väg.
– Gamla Elevhemmet, tror jag, svarar Sigge mycket tveksamt. Nu måste jag nog gå och operera.
Jag skakar på huvudet och håller kvar honom tills Sven uppfattat min position på Sahlgrenska.
– Nu kan du gå, säger jag till Sigge och släpper honom. Tack för hjälpen och lycka till med operationen. Sy bara inte in personsökaren som Teitur har gjort. Haha!
– Haha! muttrar Sigge och går sin väg med raska steg.

Efter tio minuter står Sven med sin Audi utanför det som eventuellt är Gamla Elevhemmet på Sahlgrenska. Det är han och tre barn i bilen. Med mig och Erik blir den full.
– Vi ska hämta fyra barn och en vuxen på vägen, säger jag. Går det?
- Det går bra, säger Sven och kör gasen i botten.
I rasande takt plockar vi upp folk på vägen och är snart nere i Tingstadstunneln. Bilen är smockfull och Sven kör i 130 med en unge i knät. Han påpekar hela tiden att han inte ser så bra, men att det nog ordnar sig ändå. Om vi kör och smäller så kan nog Sven första hjälpen, tänker jag för att lugna mig. Om han nu är läkare…
– Var är vi? Vart ska vi? hojtar Olles pappa nånstans längst bak i bilen.
– Vi är på en motorväg, säger Sven. Tror jag.
– Vi ska till Kärra, säger jag. Det vet jag. Allt är under kontroll. Solen skiner och fåglarna kvittrar och bilen går som en raket. Allt är under kontroll. Men var är kartan? Var i helvete är kartan?
Jag letar med min fria hand. Borta. Jag vrider huvudet försiktigt åt vänster och tittar neråt. Mellan mina fötter ligger Olles lillebror med något i munnen.
– Hit med kartan! säger jag barskt. Sluta tugga och spotta ut!
Olles lillebror spottar ut och börjar gråta. På något sätt lyckas jag få över honom till baksätet och sin far.
- Ejlajk fajbjoj, hör jag på vägen.
– Jag är snäll och alla barn älskar mig, väser jag och börjar med en hand pussla ihop vägbeskrivningen. Den är klart kladdig och söndrig.
– Var är Tim förresten? frågar Sven helt apropå och kör om en buss på insidan.
– Han är med min syster på landet och andas frisk luft och pressar växter och läser böcker med stor stil. Hon vägrar släppa in honom till stan, tillägger jag med en viss bitterhet i rösten.
– Frisk luft! Växter! Böcker! vrålar Sven och Olles pappa unisont. Vad är det för trams! Det blir ju bibliotekarie av pojken! Tim ska spela på mittfältet och plöja som en liten mullvad!
De skummar av raseri och jag mår helt plötsligt som en liten prins.
- I och för sig ser jag inget, men du ska nog svänga till höger här, säger jag med mild röst till Sven.
– Är du säker? säger Sven.
– Lita på mig, svarar jag. Planen håller.
Sven svänger av och vi hamnar åt helvete.
- Ta vänster istället.
- Är du säker?
– Lita på mig. Alternativplanen håller.
Åt helvete igen. Det är förmodligen en del av vägbeskrivningen som fattas och den ligger med största sannolikhet i Olles lillebrors magsäck. Men det är nog för mycket begärt att han ska spy upp den. Eller är det? Det är ju i alla fall cup. Delvis på gräs.
– Sju minuter kvar till matchstart, säger jag och börjar nu på allvar inse att alla mina organisationsplaner håller på att spricka definitivt. Kör rakt fram, råder jag Sven. Funkar inte det, så får du backa. Sen har vi kört i alla riktningar som finns.
Vi hamnar åt helvete igen, dessutom småfastnar vi lite i ett par trafikdelare, men, som alltid, det är mörkast före gryningen och gryningen uppenbarar sig i form av något rödvitt.
– Där ser jag en Billdalsspelare! skriker Erik som sitter överst i framsätet och ser bäst.
Vi tjoar och skriker och hurrar i bilen. Vi är framme! Vi har hittat! Aldrig har väl några människor blivit så glada över att få se en Billdalsspelare! Och framförallt: Min huvudorganisationsplan 34 ABC Azalea Total höll! Vi klär om springande och exakt 09 00 är vi på plats. Vi klarade det! Vi klarade att komma i tid! Med rättvända tröjor! Och färdigskriven lagrapport! Med födelsedata och nummer och allt! Det har aldrig hänt innan! Hurra! Hurra!
Då kommer en funktionär med bister uppsyn mot oss. Nu är det säkert något dumt om felaktig klädsel eller avsaknad av benskydd eller något annat.
- Tyvärr, säger han.
– Vadå ’tyvärr’, säger jag och känner hur det börjar rycka i underläppen. Vi är ju i tid och alla tröjor är rättvända och jag har ju lagrapporten med födelsedata och nummer och allt.
- Ni kanske är i tid med lappar och tröjor och allt, säger funktionären, men eran motståndares buss skar ihop fyra mil norr om Göteborg och hinner inte komma hit.
Så spricker han upp i ett stort leende.
- Det blir w.o. och tre gratispoäng för er. Bra, va?
Ingen av oss återgäldar hans leende.

© Björn Björkegren

(Hur det gick i cupen? Vi gick till final, men förlorade snöpligt på straffar mot Bergsjön.)

Skriven av: Björn Björkegren