Nära men fjärran ändå - del 1.

Kunde det finnas ett bättre sätt att fira sin myndighetsdag? Oscar tittade sig omkring bland sina vänner och grannar. Alla hade de kommit till byns årliga försommardans.
Den här kvällen var alla välkomna, främling som vän. Och den här kvällen fyllde han arton år. En äldre kvinna kom fram och kramade om honom.
- Grattis! Hur känns det ikväll?
- Bara bra tack. Jag önskar bara att..
- Din mor varit med?
Oscar nickade. Hans mor hade dött i en svår sjukdom några månader tidigare och hans far hade tagit förlusten mycket hårt. Just nu låg han på golvet hemma i stugan och sov av sig sitt senaste rus.
- Ha det så trevligt.
Oscar tittade efter henne. Ylva Nordenskiöld var en underlig gammal kvinna. Det
var till henne de flesta människor gick med sina problem. På något konstigt sätt
verkade hon ha svar på allting.
Nu fylldes den soliga kvällen av glad musik. Herrarna bjöd upp sina damer till dans och Oscar började titta sig omkring. Fanns det ingen kvar åt honom? Alla verkade ha någon annan. Men...vem var det? Borta vid skogsbrynet stod en främmande flicka och såg på. Oscar gick fram till henne och räckte fram handen.
- Välkommen! Är du ny här?
Flickan bara nickade.
- Var inte blyg. Vill du dansa med mig?
När flickan steg fram fick Oscar nästan en chock. Hon var några år yngre än honom, kanske femton år. Flickan hade slät och fin hy, bruna ögon och korpsvart hår som nästan räckte henne till midjan. Aldrig hade han sett någon så vacker.
Snart rörde de sig mjukt till musiken och log mot varandra. Flickan, som först verkat så spänd, kopplade av och blev om möjligt ännu vackrare att se.
- Får jag veta ditt namn?
- Jag heter Antonia.
Hon talade med en främmande dialekt. Troligen kom hon långt bortifrån.

Efter tre danser kändes det som om de visste allt om varandra. Inte för att Antonia sagt så mycket, men på något sätt kände de båda att de hörde ihop. De strålade mot varandra och ville aldrig släppa taget. Precis när Oscar fick en kyss på kinden hördes höga vrål och en röst som skrek:
- Var är du?
Allas blickar drogs till en kort, tjock man med mörkt hår och stora vildvuxna mustascher. Han var alldeles svart i blicken av ilska. Med bestämda steg klampade han upp på dansbanan och grep tag i Antonia.
- Jaså, det är här du håller till? Ser du inte att solen går ner snart? Vi ska gå hem på en gång.
Antonia såg olyckligt från Oscar till mannen som måste vara hennes far och tillbaka igen. När Oscar såg hur illa hon behandlades blev han rasande, och skulle utan tvekan ha stoppat det om inte någon hållit honom tillbaka. Det var Ylva som stod där med ett bedjande uttryck i ansiktet.
- Låt dem vara. Tro mig, det blir bäst så.
Oscar vände sitt illröda ansikte mot henne. Hon såg på honom och förstod.
- Det är ingen mening, tro mig.

Men det vägrade Oscar att göra. Nästa dag tog han reda på var Antonia och hennes far bodde. Sedan dröjde det ända till kvällen innan han kom hemifrån och gick för att söka upp dem.
En far fick inte bära sig åt hur som helst. Sedan hans egen mor dött hade Oscar fått utstå mycket från det försupna vrak som en gång varit hans far. Men Antonia var värd bättre. Henne skulle ingen man få såra.

Det hade hunnit bli mörkt innan Oscar äntligen kom fram till stugan där Antonia bodde. Varför väljer man att bo mitt ute i skogen? Var hennes far något slags konstig enstöring? Var det därför som han varit så otrevlig kvällen innan? I så fall ville han nog inte ha besök. Ett ögonblick funderade Oscar på att vända och gå. Men så tog han mod till sig och knackade på dörren. Ingen svarade.
- Hallå? Får jag komma in? Fortfarande inget svar. Oscar kände på dörren och upptäckte att den inte var låst. Han svalde en klump i halsen och steg på.
Där inne stod han bara och gapade. Stugan var en fruktansvärd syn. Det fanns bara ett
rum, och förutom lite halm på golvet och en öppen spis där det stod en stor järngryta fanns det ingenting där inne. Det var så smutsigt att man knappt kunde andas och lukten var värre än Oscar känt någon gång. Vem kunde bo så här? Vad var det för flicka han träffat? Och varför blev han alldeles varm när han tänkte på henne?

Skriven av: Mattias J