Närmast tillåtna hamn... / 5 / slut.

Närmast tillåtna hamn... /5

Där var flera personer samlade. Den sure skepparen, överstyrman och cheifen från befälet. Båsen och min gamle kompis Janne Vermouth från manskapsidan. Vi hade ingen organiserad facklubb i Kerstin. Båsen och Janne var väl med som någon slags vittnen eller representanter för sjöfolksförbundet som vi båda tillhörde. Gnisten som kom från Helsingborg satt vid sidan av skepparen. Han skulle väl sköta protokollet.

Skeppar´n var åklagare och domare, överstyrman och cheifen hans bisittare. De tre var också juryn. Odd och jag, de anklagade, hade inga försvarare. Försvaret fick vi sköta själva.

Skeppar´n äskade tystnad och så började skeppsförhöret. Gubben harklade sig: - Detta är ett skeppsför började han, hållit ( datum ) ombord på Rederi AB Transmarins Kerstin. Anledningen till skeppsförhöret är att två av besättningsmännen å fartyget underlät att infinna sig ombord vid fartygets avsegling från Valetta ( datum). De bägge blev alltså akterseglade. Ni båda ( han blängde på Odd och mig och sa våra namn) är alltså kallade till detta skeppsförhör med anledning av det skedda. Tavlan
med avgångsdatum och tid var uppsatt på fallrepet i god tid. Den kan ni inta ha missat. Ni visste alltså om den aktuella avgångstiden.

Jag kommer att förhöra er en och en därför ber jag matros Odd att vänta i manskapsmässen tills han blir kallad. Odd lommade sakta iväg. När salongsdörren stängts efter honom spände gubben ögonen i mig och började: - Motorman(namn). Ni underlät att i tid återvända till fartyget fast ni visste om fartygets avseglingstid. Stämmer det? Ni skall svara ja eller nej. - Ja det stämmer! - Av vilken anledning? - Jag blev full kapten och glömde bort tiden. - Jaha! Har ni några andra förklaringar eller förmildrande omständigheter som ni vill åberopa? - Nej kapten, jag blev full och glömde bort tiden.

Skeppar´n vände sig till styrmannen och cheifen och viskade något till dem. Så spände han ögonen i mig och sa med hård stämma: - Enligt sjölagen kan ni dömas till fjorton dagars loggning. Det innebär att ni skall arbeta som vanligt i fartyget i fjorton dagar men ej erhålla någon hyra för den tiden. Ni kan också dömas till uppsägninmg av er tjänst i fartyget. Ni skall då avmönstras i närmast tillåtna hamn. Gubben vände sig till chifen. Men cheifen skakade på huvudet och såg arg och avvisande ut.

Gubben harklade sig igen: - Jag är beredd att döma dig till fjorton dagars arbete utan lön. En dom som jag har fullt stöd för enligt gällande sjömanslag.

Han blängde fult på cheifen. Denne noterade skepparens elaka blick och vände sig häftigt mot honom och sa med ilska i rösten: - Det räcker med en vecka! - Nej! svarade gubben, förseelsen är grov och straffet skall vara det sjömanslagen stipulerar, fjorton dagars loggning!

- Nu skall du lyssna på mig! Röd i ansiktet vände sig cheifen till skepparen:
Grabben har aldrig misskött sig innan det här hände. Han har seglat i flera av rederiets andra båtar och han har de bästa vitsord. Dessutom har han långa törnar i båtarna och det har aldrig de som missköter sig. Det vet du lika bra som jag. Nu har han gjort ett misstag. Och han har erkänt det utan några som helst undanflykter. Med anledning av det som jag nu har sagt anser jag på det bestämdaste att det kan räcka med sju dagars loggning.

Domen blev sju dagars loggning för var av en av oss.

Odd lämnade när vi kom upp till Hamburg. Janne Vermouth blev sjukavmönstrad i London men kom tillbaka till båten efter någon månad. Vi bägge stod kvar i ' Kerstin ' ytterligare några månader sedan mönstrade vi av i Antverpen. Där bodde vi en månad på Hotel Scandia men det blev för mycket ölande där så vi förhalade till Hamburg, där vi tyckte att det var lite lugnare.

I Hamburg skildes våra vägar. Janne mönstrade en norrman bara efter några veckor. Själv fick jag vänta ganska länge innan jag fick napp. Till slut fick jag ändå jobb i en Salenare. En bananjagare, namnet var Brita Thorden som senare ändrades till Trubadur. Med den båten gjorde jag ganska många bananresor mellan sydamerika, Brem-
erhafen, Göteborg och Oslo. Men det är en annan historia.

Transmarins Kerstin då. Vart tog hon vägen? Jo, hon blev medelhavet troget. Hon sover gott, på tusen meters djup, någonstans mellan de grekiska öarna.

Skriven av: Boris Söderberg