Nästan Perfekt

Om vi säger att jag skulle hoppa härifrån… skulle någon sakna mig? Skulle det stå i tidningen ”i stor sorg och saknad” som i alla andra?
Skulle de på jobbet sörja mig? Skulle de tycka att min plats var ett tomrum? Skulle de vägra rensa ut mina skrivbordslådor, neka chefen att öppna den låsta lådan?
Och mamma, skulle hon bädda min säng som vanligt de senaste tjugo åren? Skulle pappa städa garderoben?

Anledningen till att jag står här finns inte. Jättemånga påstår att man inte gör något utan anledning. Okej. Jag fick lust. Lust att kliva upp här och titta ner på vattnen som slår i vågor mot de sylvassa klipporna. Jag kommer antagligen vara död innan jag når vattnet. Klippan där nere, den ser vass ut. Kanske ska jag rikta in mig på den? Förresten kan man vända och försöka styra sig i luften? Det har jag aldrig tänkt på. Men tänk om jag överlever då? Hamnar i vattnet på ett sätt som bara skadar mig. Vilken flopp. Jag kan se rubrikerna: ”KVINNA HOPPADE FRÅN KLIPPAN – överlevde: ’inte ens att dö klarade hon’”.

Usch vad pinsamt. Jag kanske inte ska hoppa. Fast om jag dör… rubrikerna, tänk er rubrikerna!
”KVINNA HOPPADE FRÅN KLIPPAN mamman: ’jag förstår ingenting’”.
Fast antagligen kommer det bara med på lokaltidningen. Ja, och så kommer folk snacka om det i nån månad förstås, men sen är det glömt och artikeln finns i en låda någonstans på tidningen. Nej, så vill jag inte sluta. Inte som en bortglömd pappersbit i en låda. Det måste vara ett mer… ja, ni vet; ett mer sorgligt och uppseendeväckande slut. En staty vore bra, så fort folk glömmer behöver de bara gå ut på lilla torget och där står jag och då kommer de genast ihåg det hemska och jag blir ihågkommen i minst ett halvår till. Fast mamma och pappa då, de kanske inte vill bli uppdaterade om hur mitt ansikte såg ut vareviga dag. Saknaden kanske är så stor att de blir ledsna varje gång. Jag måste ju faktiskt tänka på de också.

Jag har en Mp3 runt halsen. Fick den i julklapp av mamma och pappa. Just nu går Lars Winnerbäcks ’nästan perfekt’. Jag nynnar med. Det känns så,

Allting, allting, allting ja allt, är nästan perfekt. Är nästan perfekt.

Jag hoppar. Känner hur benet nuddar klippan jag försökte rikta in mig på. Missar med kroppen. Sekunden efter slår jag i vågorna, kroppen åker ner, ner, ner i vattnen tills en sten tar emot mig. Huvudet kommer först och jag känner hur jag domnar av. Ser ljuset från ytan långt uppe. Ångrar mig. Jag vill upp. Upp.
Försöker förtvivlat för att få tag i något medan jag känner hur luften tar slut, hur lungorna kämpar. Mina händer och armar försöker komma uppåt medan kraften domnar av och det känns skönt. Jag vaggas in i någon sorts medvetslöshet. Ser upp mot ljuset och tänker att jag är misslyckad, men ändrar mig och tänker att jag lyckades, men jag vill inte mer och blundar.

Allting, allting, allting ja allt, är nästan perfekt. Är nästan perfekt.

Skriv vad ni tycker! (sno inte texten..skriv egna istället!)

Skriven av: Sofia