Natt

Målmedvetet satte han den ena foten framför den andra, noga med att inte vingla. Han var väl medveten om att en raglande stackare i brun kostym praktiskt taget bad om att bli rånad av något skumt ungdomsgäng, alternativt någon skum A-lagare, och han tänkte inte låta någon ta ifrån honom hans kreditkort och den tjugolapp han hade kvar efter att ha tillbringat de senaste timmarna på diverse klubbar och barer. Han kunde inte dra sig till minnes hur mycket han hade haft i plånboken när han gick ut; men det spelade ingen roll nu. Han var på väg hem.

Det snurrade fortfarande lite i huvudet när han svängde vänster vid pizzerian Prinsessan, men det var definitivt inte lika illa som det varit tidigare under kvällen. När han kom hem skulle han gå och lägga sig direkt. Eller borde han kanske duscha först? Han stank av cigarettrök och, herregud kunde det vara sant, damparfym! Så en dusch var nog det bästa, tänkte han när han tog höger vid korsningen och fortsatte längs en lugn sidogata, bara för att sedan svänga in på den andra gatan till höger. Därefter behövde han bara svänga in på den tredje gatan till vänster, så var han praktiskt taget hemma. Tanken var upplyftande, och han längde lite på stegen innan han rundade hörnet och klev in på sin gata.
Och där blev han stående.

Han lyfte händerna mot ansiktet, gnuggade ögonen, blinkade och såg sig omkring igen. Ingen förändring. Han skakade hastigt på huvudet och blinkade frenetiskt. Fortfarande samma sak. Vart hade hans hus tagit vägen? Vart hade hans grannars hus tagit vägen? De höga, dystra tegelhusen som stod på båda sidor om den smala gatan hade han aldrig sett förut. Varför var det så mörkt i alla fönstren? Även om det var sent på natten (alternativt tidigt på morgonen) brukade det alltid lysa en lampa någonstans. Det enda som lyste upp gatan nu var månens silversken.

Kunde han då inte ha gått fel? Nej, det hade han inte, det var han säker på. Han kunde vägen från stan till sitt hus utan och innan. Han hade hittat hem när han varit betydligt värre däran än han var nu. Han tänkte noga igenom alla de korsningar och hus han passerat. Jo, han hade tagit rätt väg. Men det här var inte rätt hus. Han rynkade pannan och bet sig i läppen och försökte komma fram till en lösning på problemet som presenterade sig för honom. Det enda han kunde komma på var att vända och gå tillbaka en bit nedför gatan han kommit ifrån. Men när han rundade hörnet igen, kände han sig återigen tvungen att stanna och gnugga sig i ögonen. Vart hade trevåningshusen byggda i tegel tagit vägen? Varför hade de ersatts av gamla stenhus? Hur var det möjligt? Han hade ju passerat här för bara en minut sedan och då hade allt sett ut som vanligt. Han snurrade runt ett varv och insåg att allt hade förändrats. Ingenting var som han minns det.

Husen som omgav honom såg gamla och slitna ut. Gatan var inte längre asfalterad, utan kullerstensbelagd. Alla fönster var mörka, inte ett ljus någonstans. För första gången blev han medveten om den kompakta tystnaden. Inte ett andetag hördes. Ingen vind blåste. Bara den ovanligt stora månen kastade sitt spöklika sken över den till synes övergivna staden.
”Hallå!” ropade han. Hans röst ekade mellan de dystra husen. ”Finns det någon här? Jag behöver hjälp!”
Inget svar.
Han började gå nedför gatan, först med tveksamma steg, sedan mer beslutsamma. Han hade ingen aning om vart han skulle ta vägen, han förstod inte vad som hade hänt eller varför, men han hade kommit till den slutsatsen att han i alla fall inte kunde stanna där han var. Först måste han hitta en annan människa, någon som kanske kunde förklara saken för honom.

En aning förvånad noterade han att gatorna var desamma som innan, förutom att de nu var kullerstensbelagda och trottoarerna saknades. Endast husen hade förändrats. Det var som om han rest åtminstone tvåhundra år tillbaka i tiden, kanske mer.
Där pizzerian Prinsessan skulle ha legat, stannade han. Den sjabbiga gröna betongbyggnaden hade bytts ut mot ett väldigt stenhus med pelare vid ingången. Ingenstans lyste det, och tystnaden låg fortfarande över staden som ett osynligt, kvävande täcke. Inte en rörelse någonstans.

Nu visste han att någon iakttog honom. Känslan av att någon följde varje rörelse han gjorde med blicken var så stark att den fick honom att, när han vände sig om, halvt förvänta sig att se någon stå bara någon meter ifrån honom. Men det fanns ingen där. Trots det visste han att någon – eller kanske något? – såg honom.
Svetten började bryta fram i pannan på honom, och han var alldeles torr i munnen. Vad var det här för något? Vad hade hänt? Vad skulle han göra? Om han gick tillbaka samma väg som han kommit, kanske han skulle hitta någon ledtråd. Han började gå – men hejdade sig när han tyckte sig se en skugga vid gathörnet. Jo, det var en människa, det var han säker på.

”Äntligen!” utbrast han lättat och småsprang nästan mot skuggestalten. ”Du anar inte hur glad jag är att se dig! Du råkar inte veta…” Gestalten bleknade långsamt bort framför ögonen på honom. Han blev stående med öppen mun och stirrade på det tomma gathörnet. Plötsligt vände han om och började springa. Han tänkte inte på vart han sprang, allt han visste var att han ville därifrån, så fort som möjligt. När han stannade kände han inte längre igen sig. Det hade han inte gjort på sin gata heller, men då hade han åtminstone vetat ungefär var i staden han befann sig. Nu hade han ingen aning. Fortfarande kände han att någon iakttog honom. Språngmarschen hade fått honom att andas tungt och svetten rann nedför pannan på honom, trots att det var rätt kyligt. Hjärtat dunkade, och det knöt sig i magen på honom. Helst av allt ville han sätta sig ned och gråta.

”Det här är löjligt,” muttrade han för sig själv. ”Det måste finnas en väg ut – om inte ur den här situationen, så åtminstone en väg ut ur staden. Och om jag kommer bort från staden, så kanske… så kanske allt återgår till det normala.” Han såg sig omkring och rös ofrivilligt. ”Det är värt ett försök.”

Eftersom han inte längre visste var han befann sig, bestämde han sig för att ta av åt en viss riktning och hålla sig till den så länge som möjligt, tills han lämnat all bebyggelse bakom sig. Han hade inte gett upp hoppet om att finna en annan människa, aldrig hade han längtat så mycket efter någon att prata med som nu. Men gatorna var tomma och husen mörka. Det verkade som om han var den enda levande varelsen i hela staden.

Det dröjde inte länge innan hans fötter började värka. Till sin stora irritation upptäckte han att hans klocka hade stannat på tio över två, så han hade inte längre något begrepp om tiden. Kunde han ha vandrat runt i en timme, eller kanske två? Han visste inte. Men gryningen kunde inte vara långt borta. Om han bara höll ut lite längre… och nu började husen stå glesare. Kanske hade han kommit ut i någon förort? Då hade han inte långt kvar. Om det inte hade varit för den där känslan av att vara iakttagen, skulle han ha känt sig lättad. Nu kände han sig bara illamående.

Plötsligt kom någonting farande från en portöppning. Han kände någon gripa om hans arm, och öppnade munnen för att skrika, men personen med ett stadigt grepp om hans armbåge hann före:
”Åh, så glad jag är att se dig! Mitt namn är Rita, och jag har varit så ensam, så ensam, men äntligen kommer det någon, men visst är allting mörkt och vad kan ha hänt, men det spelar ingen roll nu är du ju här.”

Han stirrade för en sekund på kvinnan vars namn var Rita, och vars lättade, men gnälliga pladder var som ljuv musik i hans öron. Äntligen en annan människa!
”Jag är glad att se dig också, Rita,” sa han och kunde inte hålla tillbaka ett leende. ”Du råkar inte veta vad som har hänt eller var vi befinner oss?”
”Jag önskar jag visste vad som har hänt,” sa Rita och kliade sig i huvudet. Hon var kort och rund, med rufsigt hår. Det var svårt att bedöma hennes ålder när ansiktet bara lystes upp av månskenet, men hon kunde vara runt femtio år. ”Jag var bara på väg hem från en middag med några vänner, och så kände jag inte igen mig! Det var så förvirrande. Jag gick in i det där huset, för det är där jag bor. Eller ska bo, det där är ju inte mitt hus. Men det är alldeles tomt därinne, och stämningen är kuslig. Du är den första människa jag har sett. Vi befinner oss just nu i vad som ska vara Maskrosbacken.”
”Maskrosbacken,” upprepade han tyst för sig själv. Det var en förort till staden, ganska sliten och förfallen. Höghus, betong och fattiga människor, de flesta invandrare. Var fanns de nu?
”Jag är på väg ut ur staden,” sa han. ”Följer du med?”
”Behöver du verkligen fråga?” sa hon och lättnaden i hennes röst var påtaglig. ”Kom så går vi! Jag vet vilken väg vi ska ta.”

Under ledning av Rita fortsatte han sin vandring. Konstigt. Han borde ha känt sig bättre till mods nu när han hade sällskap, men den krypande obehagskänslan fanns fortfarande där. Han fick hela tiden kämpa mot lusten se sig om över axeln. Det skulle ändå inte finnas någon där, det visste han. Då och då sneglade han på Rita, och även hos henne kunde han se en viss osäkerhet. De sade inte mycket till varandra; deras röster fick så kusliga ekon i tystnaden.

Så småningom stötte de på tre andra människor, alla män. De hade också varit på väg hem från fester, nattklubbar och middagar, då allt plötsligt förändrats och de inte kände igen sig längre. Flackande blickar och hastiga rörelser avslöjade deras nervositet, och trots att ingen nämnt något om saken, var mannen i den bruna kostymen som stank av cigarettrök och damparfym säker på att de hade samma känsla av att vara iakttagna som han. Allt eftersom de fortsatte sin vandring, blev han mer och mer övertygad om att han funnit ett samband mellan sig själv och de andra; Rita och de tre männen. De var alla ensamma. Efter en kväll ute, hade de varit på väg till tomma hus. Inte ens en katt väntade på dem. Ingen skulle sakna dem, inte förrän helgen var över och ingen av dem dök upp på sina respektive arbeten. Han nämnde inte sina tankar för de andra; han tyckte det var onödigt. Nu var det viktigaste att ta sig ut ur staden.

Raderna med hus glesnade allt mer. Kullerstensgatan övergick utan förvarning till en vanlig grusväg. Inbillade han sig bara, eller tycktes mörkret lätta? Ja. Det blev faktiskt ljusare. Mörkret vek undan, och när de slutligen kommit ut ur staden, kunde han se landskapet runt omkring honom väldigt tydligt. Det såg inte alls ut som han mindes det. Grusvägen slingrade sig fram över väldiga gröna fält. Här och där fanns några träd, men ingenstans såg han någon skog, och inte heller några floder eller sjöar, trots att han visste att det fanns gott om dem i området. I fjärran skymtade höga, blågröna berg, vars toppar försvann i det tunga, blygrå molntäcke som brett ut sig över himlen. Fortfarande rådde samma kvävande tystnad.

Det värkte i hans ben. Han hade gått hela natten, så det var inte så konstigt. Han såg på de andra människorna, såg deras trötta ansikten, såg hopplösheten i deras blickar, deras uppgivna ansiktsuttryck. Han vände blicken mot den grå himlen, och insåg plötsligt att det inte fanns någon väg ut ur det här. Med tunga, snubblande steg fortsatte han gå.



>>Eventuella kommentarer är välkomna!<<

Författare:

Publicerat

Dela: