Natt

Det är natt. Fullmånen kastar sitt kalla ljus över marken och stjärnorna tindrar på himlavalvet. En sval bris sveper över ängen där Marina står. En lätt rysning sprider sig genom henne och det mörka håret fladdrar runt hennes ansikte. Hon märker det inte, hennes bruna ögon är fästa vid horisonten. Hon ser mörka skogar, vilda forsar och klippiga berg. Hon ser äventyr, upplevelser och möten med nya människor. Hon ser ett liv hon saknar. Om man nu kan sakna något man aldrig haft.

Bakom henne ligger gården i tystnad och längre bort den lilla byn, där de invånare som inte sov, satt på det lokala värdshuset och diskuterade den kommande skörden och förberedelser för vintern.

Hon tänkte kort på det stundande bröllopet som skulle hållas om några dagar. Hennes bröllop. Marina kände sig lätt illamående. Ett planerat äktenskap med en man, nästan gammal nog att vara hennes far. Det var en av hennes fars bekanta. Han var lite kortare än Marina, var skallig och stank av svett.

Hon äcklades av tanken på bröllopsnatten, hon kunde nästan känna hans händer på hennes kropp och hon visste att hon inte kunde göra något åt det.

Tanken på att mörda sin fästman dök upp i hennes huvud, en tanke som hade dykt upp allt oftare de senaste dagarna. Alla möjliga tillfällen och tillvägagångssätt fanns och Marina lockades varje gång det uppenbarades ett nytt. Men var hon så desperat? Var hon verkligen beredd på att ta livet av en annan människa? Svaret var självklart.

Klumpen i hennes mage växte och Marina kände en stor lust att börja springa bort och inte stanna förrän benen gav vika under henne.

Hennes enda anledningen för att inte följa impulsen att fly var kärleken till hennes familj. Om hon flydde så skulle hennes familj hamna i skam och onåd. Framför allt hennes far, han skulle bli förlöjligad för att inte uppfostrat sin dotter bättre och han skulle ha svikit ett löfte till en vän.

En annan anledning till att Marina inte flydde var för att om hon valde den vägen så kunde hon aldrig återvända, hon skulle aldrig få återse sin kära familj eller sina vänner.
Marina hade accepterat sitt öde. Hennes framtid var att bli fru och mor, hon försökte inbilla sig att det inte var det värsta som kunde hända men hade svårt att tro på det.

Något varmt och mjukt rörde vid hennes ben, Marina lyckades sänka blicken från fjärran och såg ner till marken. De ljusa och glittrande ögonen som mötte hennes fick henne att le svagt. Katten strök sig mot henne och gav ifrån sig ett svagt jamande.

Marina sjönk ner och satte sig på marken, hon lade benen i kors och snart kröp katten upp i hennes knä. Hon kände den kalla nosen mot hennes arm och kattens svans kittlade hennes bara ben. Marina klappade den förstrött över ryggen och bakom örat och den kurrade tacksamt.
”Var inte orolig, Siri” viskade Marina sakta. ”Jag ska ingenstans” hon suckade djupt och önskade verkligen att det inte var sant.

Katten i hennes knä gav henne en viss tröst men hennes blick reste sig snart mot horisonten igen.
Hon såg det liv hon ville ha. Ett liv hon aldrig skulle få.

Skriven av: Criollo