Nattens spegel

Skogen är så vacker på natten, när stjärnorna tindrar på den klara himlen.
Ljuset som speglas mot den svaga hinnan av väta som lagt sig som ett täcke över trädens alla grenar och dess löv.
Vinden som spelade sin tysta melodi som får alla träden att gunga I takt och känslan av att vara omgiven av liv fick mig alltid att glömma all stress ifrån det vardagliga livet.
Känslan av små kvistar och gräs som smekte mina nakna fötter vid varje steg kan bara beskrivas som Euphorisk.
Det enda som bryter den ljuva tystnaden är knakandet ifrån träden tillsammans med ugglans harmoniska natt sång.
Med musklerna helt avslappnade står jag vid den lilla sjön och ser ut över det mörka vattnet som svagt reflekterar stjärnornas tindrande ljus.
Om bara världen kunde stanna upp och lyssna till denna fantastiska melodi så vore alla krig blott en hemsk mardröm I det förflutna.
Naturen talar med oss på sitt eget språk men bara de som stannar upp och lyssnar kan verkligen förstå vad som sägs i detta paradis.
Med lätta steg går låter jag mina fötter smeka den kalla sanden som ligger som ett halsband av ädla stenar runt sjön.
I mitten av sjön fanns en liten ö som blott bestod av några få träd och en liten bänk för de som ville simma över på sommarens varma dagar.
Dimman började stiga ur vattnet o mycket långsamt försvann den lilla ön ur sikte.
Sanden spred sig åt sidan när jag satte mig ner med en svag duns.
Om livet vore menat att levas skulle vi alla bo här. Viskande upprepade jag orden gång på gång som ett slags mantra.
Natten var fortfarande ung men om blott ett par timmar skulle jag vara tvungen att återvända till mitt eländiga liv.
Samma gamla rutiner dag ut och dag in..
Med ens översvämades jag av sorgen över mitt meningslösa liv.
Alla mina ansträngningar är förgäves, ingen ser o ingen hör.
Jag skulle lika gärna kunnat vara död utan att någon skulle märka någon skillnad alls.
Ett moln uppenbarade sig på på himlen och ett par av stjärnorna doldes bakom de gråa diset som flöt runt uppe på himlavalvet.
Med ens var jag tillbaka i min drömvärld och allt var åter stilla och underbart.
Medans jag satt där och såg ut över vattnet uppstod en tanke.
Jag skulle kunna bli ett med denna plats och aldrig mer behövde lämna den.
Skulle jag kunna leva här för alltid, natten var min tid men skulle det även vara möjligt att vandra på denna plats när solen stod högt eller när snön hade tagit allt i sitt grepp.
Tanken på de vita kristallerna som föll från himlen och la sig över de vackra träden som ett skyddande täcke fick mig att rysa av välbehag och längtan.
Det vore en ren dröm att aldrig mer behöva återvända till mitt tråkiga och ogästvänliga liv utan bara vara här där allting var så perfekt.
Det var så det skulle bli.
Jag skulle stanna här och leva så som mitt hjärta önskade.
Jag skulle behöva en plats som för alltid skulle vara min.
En sten lite längre bort fångade min blick och jag hade redan nu bestämt mig för att detta var den plats som skulle vara min.
Jag reste mig och stegade fram till stenen medans den underbara sanden gled mellan mina tår lika mjukt som silke.
Den var perfekt, en lagom stor yta för att skriva in mitt namn på det sätt jag alltid tyckt bäst om.
Ytan var platt och helt len som om någon hade slipat den just för mig och detta ögonblicket.
Allt som saknades nu var ett verktyg så jag kunde gravera in mitt namn här och för alltid göra denna platsen till min alldeles egen.
Jag vet inte hur det var möjligt men det var som att en högre makt ville att jag skulle göra detta för bakom stenen låg det en platt skruvmejsel och en sten som skulle vara perfekt för ändamålet.
Ögonen började svida och jag brast I gråt, det var verkligen meningen att det skulle bli såhär.
jag torkade ögonen och började sakta och noga hugga in mitt namn I stenen.
Det gick så lätt att jag började fundera på om det verkligen var min egen hand som gjorde jobbet eller om det var någonting annat som styrde mina rörelser.
Jag tog ett steg tillbaka och lät månens behagfulla ljus spegla sig mot stenen.
Texten var perfekt. Bokstäverna tycktes nästan dansa på den blanka ytan.
“JAG HETER ANNA OCH KOMMER ALLTID ATT FINNAS HÄR”
Tårarna började åter rinna ner för mina kinder.
Allt var perfekt och jag skulle aldrig mer behöva lämna denna plats tänkte jag med glädjen sjungande inom mig.
Med en sista blick på stenen vände jag mig mot sjön och sprang ner I det kalla vattnet och försvann under ytan.

Författare:

Publicerat

Dela: