Nattens svarta skugga

NATTENS SVARTA SKUGGA

novell av Sophia Ström, 14 år

~Denna novell är inspirerad av Lena Furbergs vackra hästteckningar. Jag har också fått den publicerad i Min Häst~


Jag och min bästa kompis Johanna hade ridit ut till den gamla stugan på heden och övernattat där. Det var en dröm vi haft länge, och äntligen hade det blivit verklighet. Våra föräldrar hade kört dit sovsäckar, mat och havre till hästarna, och vi hade gett oss iväg tidigt igår morse. Men nu var det dags att ge sig av hemåt.

Vi packade i ordning i stugan så att det skulle bli lätt för våra föräldrar att hämta grejerna nästa dag. Vi fångade in hästarna som hade fått gå lösa hela natten och betat av det saftiga, mörkgröna gräset som växte på heden. Min häst Sanna är en vit arab som jag älskar mest av allt i världen. Hon är helt underbar och lugn och jätteduktig. Johannas häst är en brun nordsvensk travare, en trög valack som heter Zeb. Men på vägen hit hade han varit pigg och glad, det hade vi alla varit. Johanna hade redan sadlat och suttit upp och jag skyndade mig att sätta på tränset utanpå grimman innan jag också satt upp. Klockan var fem och vi var senare iväg än vi räknat med. Vägen hem var lång, och även om vi skulle rida i raskt tempo skulle vi inte vara hemma förrän om två timmar.
- Kommer du, Petra? frågade Johanna och rättade till ridhjälmen.
Jag spände sadelgjorden och kortade tyglarna.
- Japp, svarade jag och vi red iväg.
Vi var båda medvetna om att vi var sena iväg, och därför red vi i snabbare takt än vi hade gjort dagen innan. Vi pratade och skrattade, och fastän solen var på väg ned och det blev allt mörkare ute på heden kändes livet lätt och glatt.
Vi hade ringt våra föräldrar och sagt att vi skulle bli sena. Det hade varit så roligt vid den lilla stugan att tiden gått snabbare än vi trott. Vi hade fiskat vid den lilla ån och badat med hästarna, solat och galopperat över den oändliga heden.
Vägen hem går först över heden, sedan fortsätter den genom Granö skog, den stora, täta skogen. På ett ställe går stigen förbi Granötjärnen, en bottenlös, svart tjärn mitt ute i skogen. Efter tjärnen övergår stigen till en bred, mjuk traktorväg som böljar sig fram mellan träden i minst tre kilometer innan den tar sig ut ur skogen och en stor äng ligger framför en. Därefter rider man på grusvägen som korsar landsvägen en gång innan den går raka vägen hem till Granö gård.
Granö gård är våran gård där vi har fem kor, några höns och ankor, och så Sanna och Zeb. Närmaste stall där vi kunnat stalla upp dem annars är Lindholma ridskola, som ligger två mil härifrån. Så Sanna och Zeb får nöja sig med att gå med korna och bli motionerade i skogen och i hagen.
Vi hade kommit in i skogen nu, och solen var snart nere. Det var mörkt och kusligt, fastän vi båda pratade och skrattade för att inte bli rädda. Sanna gick på som vanligt, med huvudet högt och öronen spetsade, men Zeb var orolig, och kanske lite rädd. Han gick med stela steg och såg sig hela tiden oroligt om.
- Usch Petra, jag tycker att det känns obehagligt att rida här! stammade plötsligt Johanna. Fastän jag också kände mig rädd och osäker sa jag med den fastaste röst jag kunde:
- Äh, det är väl inget farligt heller, Johanna! Det är ju samma skog som vi red i igår. Inget kommer att hända! Jag kände mig inte så säker på det då, men gjorde mitt bästa för att lugna ned Johanna.
- Jag vet, vi sjunger! sa jag, vad sägs om ”Den blomstertid?” Jag började nynna och kom till slut på hur sången började.
Johanna stämde in med darrande röst och jag sjöng så säkert jag kunde. Plötsligt kom jag på
att vi närmade oss Granötjärnen och jag rös till. Det sades att det spökade där. En svart, stor häst som gick ned sig där för tjugo år sedan. En bonde var ute och körde timmer med sin jätte till häst, när hästen råkade kliva fel och gick ned sig i tjärnen. Sen dess spökade den där varje natt. Jag försökte skaka av mig tankarna och koncentrerade mig på sången, som avtagit allt mer.
Då svängde vägen runt en stor tall och sedan låg Granötjärnen framför oss.
- P-Petra… stammade Johanna, du vet väl om att Bäckahästen spökar här…?
Det tog mig ett bra tag för att samla mig så pass att jag kunde svara med tillräckligt hög röst för att Johanna skulle höra mig.
- Jag vet, sa jag med torr mun. Jag var alldeles för rädd och spänd för att kunna låta lugn.
Vi hade gjort halt och stod och såg ut över Granötjärnen som blänkte i de sista strålarna som stack fram bakom horisonten. Jag var förundrad över att Sanna kunde vara så lugn. Hon stod alldeles stilla med spetsade öron. Själv var jag så rädd att mitt hjärta hoppade högt för varje litet prassel från buskarna.

Då plötsligt lyfte en stor fågel bakom oss och både jag, Johanna och Zeb hoppade högt. Vi vände oss alla om och tittade men såg inget annat än en svart skugga som försvann mot himlen. Det var då vi såg honom.
Vi vände oss tillbaka och där stod den största häst jag någonsin sett. Det var en stor, becksvart häst som fokuserade oss med två stora, djupa ögon. Den blanka kroppen blänkte och sken och det var som om jag blev trollbunden av den hemska, men underbart vackra bilden.
Zeb stegrade sig och skriade gällt, men den stora hästen stod kvar, blixtstilla och med stora ögon som betraktade oss. Jag var så rädd att mitt hjärta slog så att jag trodde det skulle gå hål i bröstet på mig. Jag var alldeles torr i munnen och jag kunde knappt andas.
- Bäckahästen! väste Johanna. Jag nickade och tvingade mig själv att se på Johanna. Hon stirrade blint på hästen och hennes händer darrade. Nedför hennes kind rann en tår.
Zeb reste sig på bakbenen igen och sparkade i luften. Med ett skrik föll Johanna av och jag hörde en dov duns då hon slog i marken. Sanna var orolig men stod fortfarande stilla. Jag viskade oroligt Johannas namn men fick inget svar. Jag kastade en blick på Bäckahästen som fortfarande stod helt stilla. Inte en muskel rörde sig där han stod, ungefär tio meter ifrån oss, och ett tag tvivlade jag på att han var en riktig häst. Jag hoppade av Sanna, men när jag landade på marken bar mina ben mig inte och jag föll ihop. Snabbt reste jag mig och tog Zebs tyglar och pratade lugnande med honom. Men min röst var hes och orolig och jag förstod inte varför när han plötsligt slutade flämta och blev helt stilla. Jag tog risken och släppte honom och sjönk ned bredvid Johanna som fortfarande låg avsvimmad. Jag lyfte upp hennes huvud i mitt knä och strök undan lite hår från hennes ansikte. Då hörde jag plötsligt ett gällt skri som inte liknade något annat jag någonsin hört. Det var högt och gällt, och det skar igenom mitt huvud som en kniv. Efter skriet hördes dova hovslag och när jag såg upp fick jag syn på det mest fantastiska jag någonsin sett; Mot oss i full fart kom Bäckahästen. Hans böljande man svindlade omkring hans hals och svansen piskade över hans kropp. Hans ögon såg rakt på mig och huvudet var höjt och öronen spetsade. Det var det vackraste jag nånsin sett och jag kunde inte slita ögonen från honom. Det var något magiskt som svävade i luften och jag blev som trollbunden.
Plötsligt vaknade jag upp och insåg att den enorma hästen var på väg rakt emot oss i full galopp! Jag fick nästan panik, men var så rädd att jag inte kunde röra mig.
För första gången, hörde jag Sanna skria av rädsla och sen hovslagen av de båda hästarna som försvann i natten. Men jag kunde inte vända på huvudet. Mina ögon var fortfarande fästa vid hästens stora ögon. När han var precis framför mig stannade han och stegrade sig. Högt upp i luften såg jag den enorma, blänkande hästen sparka i luften och blotta tänderna. Jag bara gapade. När som helst kunde han slå ned och döda både mig och min hjälplösa vän, men det fanns inget jag kunde göra. Jag var helt förlamad. Men så slog de breda hovarna, täckta med svartvitt hovskägg, ned precis framför mig och marken skalv under mig. Hästen stelnade där den stod och med frustande andetag iakttog den mig innan den plötsligt vände om och försvann. Helt borta var den. Jag sjönk ihop över Johanna och flämtade utmattat. Jag kände mig otroligt lättad över att vi klarat oss och mina ögonlock sjönk ned över ögonen och jag somnade.

Jag vet inte hur länge jag hade sovit men när jag vaknade såg jag ett svagt ljus dingla fram och tillbaka på andra sidan Granötjärnen. ”Det måste vara en stjärna!” tänkte jag. Jag låg och kisade mot stjärnan och fantiserade. En fin liten stjärna, och där kom ännu en! En till och en till! ”Vad lustigt” tänkte jag ”himlen är så klar ikväll.” Jag yrade och visste inte ens vart jag var, men det visste jag ju inte då.
Fler och fler ljus dök upp och jag hörde röster.
– Petra! Johanna! Hallå, hör ni mig? hörde jag plötsligt någon ropa. Jag vaknade upp och mindes allt. Snabbt satte jag mig upp och såg ned på Johanna. Hon andades med jämna andetag och det hade en lugnande effekt på mig. Jag försökte ropa till svar, men min mun var torr och rösten så hes att den inte hördes. Istället började jag ofrivilligt hosta. Rösterna höjdes och plötsligt kunde jag höra min mammas röst!
- Petra!? Är det du? Johanna! Petra! Jag såg en svart skugga komma springande och ljuset från en ficklampa som bländade mig.
Plötsligt satt jag i min mammas stora, varma famn och fick en filt över mig. Hon pratade med mig, men jag kunde inte uppfatta några ord.
- Mamma? kunde jag tillslut viska, Sanna och Zeb…? Mamma strök mig över håret och viskade:
- Såja, Petra. Sanna och Zeb är hemma. De kom galopperande och vi samlade ihop folk och gick skallgång. Lilla vän, vad har hänt?
Jag försökte svara men jag var så trött att jag somnade.

När jag vaknade låg jag i min egen säng, men en filt över mig. Jag hade nattlinnet på mig, och på sängduksbordet stod ett glas mjölk och ett fat med smörgåsar. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och satte mig upp. Väckarklockan visade på halv nio. Persiennen var nerdragen och det var halvmörkt i rummet. Jag sträckte mig efter glaset och drack ur all mjölken. Jag försökte minnas vart jag varit igår, och varför jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk. Så kom jag på allt. Jag mindes Bäckahästen, och Johannas skrämda skrik när hon föll av. Jag kunde se Bäckahästen framför mig, där han stegrade sig ovanför mitt huvud och slog med frambenen i luften.
Då kom mamma in i mitt rum och utbrast:
- Petra! Vad bra att du vaknat, jag trodde du skulle sova hela dagen!
Jag kände mig förvånad. ”Hela dagen.” Vadå, klockan var ju bara halv nio.
- Men, klockan är ju bara halv nio..? sa jag.
Mamma skrattade och satte sig på sängen.
- Halv nio, på kvällen, Petra! Du har sovit sen vi hittade dig klockan tolv igår kväll till nu! Hur mår du?
Jag kände mig så smått chockad och mådde inte alls bra. Jag blängde på mamma och gnydde klagande.
- Sådär, jag har världens huvudvärk!
- Vad hände egentligen igår, Petra? Varför låg ni på marken, både du och Johanna? frågade mamma och tog upp en kudde från golvet.
- Vi… började jag, men insåg att ingen någonsin skulle tro oss, Bäckahästen var ju bara fantasier. Men jag bestämde mig för att försöka berätta för mamma än då.
- Mamma, vi såg Bäckahästen! Vi såg honom vid Granötjärnen, det är sant, jag lovar!
Mammas leende försvann och hon stirrade på mig med öppen mun. Jag tänkte, att nu skrattar hon snart. Men istället flyttade hon sig närmare mig och väste:
- Petra, du såg Bäckahästen?
Jag kände mig förbryllad. Trodde hon mig? Men jag nickade allvarligt och mammas ögon blev kalla av skräck.
- Petra, följ med mig, så ska jag visa dig något! Hon drog upp mig ur sängen och min huvudvärk bankade inne i mitt huvud.
Hon tog med mig in i vardagsrummet och öppnade det vita hörnskåpet. Där fanns glas och porslin, lite tyg och garn och annat smått. Men mamma böjde sig ned och tog ut ett brunt skrin med ett gammaldags lås på. Hon kände på baksidan och fick tag på en liten, liten rostig nyckel, som satt fasttejpad på skrinets baksida. Hon stoppade den i låset, vred om och öppnade skrinet. Där i låg några gamla, gulnade brev, ett par foton, och underst, ett kuvert. Det tog mamma upp och lade åt sidan. Sedan låste hon skrinet igen, lade in det i skåpet och stängde det.
- Kom nu, så ska du få se!
Hon drog med mig in i köket och vi satte oss vid köksbordet. Jag kände mig jättenyfiken på vad som kunde finnas i kuvertet, men mamma tog det lugnt. Hon drog ut en stol och bad mig sätta mig, sedan tog hon fram en kastrull och ett mjölkpaket. Hon kokade upp lite mjölk och hällde upp i en kopp.
- Det här är bra för dig, sade hon när hon ställde koppen framför mig på bordet.
Tillslut satte hon sig i alla fall på stolen mitt emot mig och tog kuvertet i handen. Hon öppnade det försiktigt och långsamt. Det var ett gulbrunt kuvert med en blomma på framsidan, som var igenklistrat på baksidan med ett klistermärke föreställande en röd ros. I det tjocka kuvertet låg några papper och fotografier. Mamma vecklade ut ett av papperna och läste de första raderna. Sen suckade hon, vek ihop pappret och tog fram ett fotografi. Hon lade det på bordet framför mig. Det föreställde en ung man, kanske trettio år gammal, i en svart kostym och en hög hatt på huvudet. Fotot var svartvitt med gulnade kanter.
- Det är din morfars far, alltså min morfar. Här var han ung, bara trettiosex år.
Sen tog hon fram ett till fotografi, som var lite större. Hon lade det bredvid det mindre fotot. Jag betraktade fotografiet av samma man och en häst. Jag såg genast vem hästen var. Det var Bäckahästen! Förbryllad såg jag upp på mamma som satt och läste i ett brev. Mamma såg upp och log.
- Känner du igen honom? Det är morfars häst Ebenholts.
- Ebenholts? Men mamma, det är ju Bäckahästen! stammade jag.
- Tja, det namnet fick han senare. Efter hans död…
Sakta men säkert började det gå upp för mig. Där stod morfars far med en häst som efter sin död fick ett nytt namn. Och jag hade sett honom!
- Mamma, du menar att Bäck… eh… Ebenholts går igen? Alltså… är ett spöke?
Mamma dröjde ett tag med att svara. Det var som om hon var tvungen att tänka igenom det hela för att kunna berätta det för mig.
- Det är nog bäst att jag talar om hela historien för dig, Petra! Det var så att min morfar, Gunnar Kvist, som han hette, hade en mycket vacker och stark hingst i sin ladugård. Alla i byn var mycket avundsjuka på hans vackra häst. Gunnar bodde förresten här på den här gården, då var stallet ladugård och han ägde mycket mindre mark än vad vi gör nu. Han odlade sin säd själv men…
- Mamma! avbröt jag, håll tråden!
- Jaja, hur som helst var hans hingst mycket stark och duglig i sitt arbete. Han hette Ebenholts. En dag var Gunnar ute i skogen och körde timmer med sin hingst. Det var ett jobb han hade tagit för att få in lite mer pengar. De körde ända bort till stugan, där ni övernattade. Inte förrän sent vände de hemåt. Det började bli mörkt och Gunnar var väl medveten om att han vänt hemåt lite för sent. Men Ebenholts drog den tunga timmervagnen och verkade inte bry sig. Han var nämligen inte bara stark och vacker, han var säker på foten också.
Mamma gjorde en kort paus och trummade med fingrarna mot bordet.
- Så kom Gunnar och Ebenholts till Granötjärnen. Gunnar visste att stigen slingrade sig precis intill berget på tjärnens högra sida. Om man vek av den gick man förlorad. Jag vet inte vad som hände sedan, det finns så många sägner om den saken. Vissa säger att Ebenholts blev skrämd av en älva, en tomte eller ett troll, andra att en älg plötsligt dök upp från skogen.
Hur som helst så kastade sig Ebenholts plötsligt åt sidan och gick ned sig i kärret. Vagnen och allt timmer följde honom i djupet. Du vet kanske hur det ser ut när något, eller någon, går ned sig i ett kärr?
Mamma såg på mig och fortsatte envist trumma på bordet.
- Nej, svarade jag för hur skulle jag veta det.
- Man liksom sugs upp. Först sjunker man långsamt och sedan, så säger det bara ”slörp” och så försvinner man. Och tjärnen är bottenlös, man bara sjunker och sjunker.
Ja, och det var alltså vad som hände Ebenholts. Sedan dess sägs det att han spökar där, vid Granö tjärn. Visst finns det de som påstår att det är bluff, påhittade historier. Men både du och jag vet, eller hur?

Sedan den dagen red jag aldrig ut till stugan på heden igen. Åtminstone inte vägen förbi tjärnen. Jag berättade hela historien för Johanna, men efter att ha svimmat vid tjärnen mindes hon ingenting och därför skrockade hon bara åt mig och flinade brett. Men trots det retsamma uttrycket och de bortförklarande orden kunde jag se en plötslig skugga av skräck fara över hennes ansikte.
Jag själv tvivlade aldrig en sekund på att det jag sett var sant. Och även om jag aldrig mer sett Bäckahästen så kan jag ibland, när jag och Sanna skrittar ut i den stora skogen, känna en underlig känsla av blandad skräck och fascination röra sig långt inne i mig. Och plötslig kan jag känna mig iakttagen, av svarta, djupa ögon.





Författare:

Publicerat

Dela: