NATTFJÄRIL

Det är ljudet som får henne att slå upp ögonen. Ett surrande läte som kommer från Emils rum. Hon kastar sig instinktivt upp ur sängen och rusar på ostadiga ben ut ur sovrummet. Hon tar stora kliv genom hallen och när hon ska sätta handen på dörrhandtaget till barnens rum avbryts surrandet av ett kippande. En kall hand tar tag i hennes mage och vrider om den. Hon sväljer hårt innan hon skjuter upp dörren.
Emil sitter upp i sin säng. Hans ögon rullar och munnen är fast i ett hemskt leende. Hans ansikte är lätt lutat åt vänster och hans händer vilar mot hans korsade ben. Några meter bort ligger Filip i sin säng och kippar efter andan. Hans händer fäktar vilt som om någonting håller honom fast i sängen.
Det tar en stund innan hon inser vad som händer. Så kastar hon sig framåt och faller på knä framför Filips säng.
”Filip, älskling?” säger hon med darrande röst.
Han hör henne inte. Armarna fäktar vilt. Han öppnar och stänger munnen mekaniskt och ögonen är vilt uppspärrade i panik.
Hon lägger sina darrande händer på Filips spända, spasmiska kropp. Hennes blick flackar.
”KARL!”
Hon skriker så högt hennes stämband förmår. Darrandet i händerna har spridit sig och nu darrar hela hennes kropp. Tårar rinner nerför hennes kind och maktlösheten biter sig fast i henne. Huvudet dunkar och tankarna snurrar.
”KARL!”
Ett smäll hörs utifrån hallen.
”Vad i helvete gormar du om kvinna!?” ropar en mörk röst.
”Skynda dig!”
Han kliver in i barnens rum och hejdar sig när han ser sin fru sitta på knä framför Filips säng. Han ser den lilla kroppen krampa och armarna som viftar vilt i det vaga ljuset från hallampan. Efter en snabb blick på sin fru tar han två stora kliv och skuffar henne åt sidan, sliter tag i Filips kropp och skakar den.
”Filip, för helvete. Säg någonting!”
Filip kippar fortfarande efter andan. Karl fortsätter försöka få honom att andas genom att ruska hans kropp, men det hjälper föga.
”Ring 112!” skriker han utan att se på henne. ”Filip, älskade, gör inte så här!”
Hon kravlar sig ut ur rummet och hämtar den bärbara telefonen från laddningsdosan i hallen och stapplar sedan in i barnens rum igen. Hon slår numret med ostadig hand och trycker sedan telefonen hårt mot örat.
”Min son kvävs!” vrålar hon. ”Jag vet inte, Han… Han kvävs! Hjälp oss, snälla! Hallonvägen tjugosex, Nyköping. Snälla, skynda er!”
Hon kastar telefonen i väggen och faller på knä bredvid sin man.
”Gör inte så här!” vädjar Karl med sammanbitna tänder.
Paniken hugger som knivar i henne när hon faller ner på knä bredvid honom. Hon lägger sina darrande händer över Filips mage och lår. Hans kropp är spänd som en fiolsträng. De spasmiska rörelserna övergår till ryckningar. Händerna knyts och släpps om vartannat som om han försöker greppa efter någonting som inte finns där. Ögonen spärras upp ännu mer, som om de ska tränga ut ur sina hålor. Halsen pulserar och pannan är våt av svett.
Hon fumlar med skakiga händer över Filips bröst. Karl håller en hand över sin sons huvud och den andra om hans lilla hand. Det verkar vara det enda han kommer på att göra.
En plågad grimas sprider sig i Filips blåa lilla ansikte i slutet av hans kamp för luft.
”Nej, nej, nej, nej, nej,” vädjar Karl. ”Inte nu. Snälla. Andas gubben. Andas!”
Hans blick flackar och smärtan i hans vädjande röst skär i henne.
En sista ryckning hugger tag om Filips kropp innan han stelnar till och de uppspärrade ögonen fastnar på en punkt i taket.
Karls händer skakar. Han drar dem försiktigt över sin sons orörliga bröst och håller andan för att inte brista i gråt . Han lutar hakan mot bröstet och flämtar. Hon är våt av tårar i ansiktet och saliv rinner från mungipan. Hennes panna faller ner mot pojkens stela lår och hon skälver i kroppen av gråten hon släpper ut med ett hårt grepp om hans hand.
Bakom dem har lilla Emils ögon slutat rulla. Hans blick är åter normal och han ser på sina föräldrar med runda, nyfikna ögon.
Sedan ler han.

Hon slår upp ögonen och allt är vitt omkring henne. För ett befriande ögonblick tror hon att hon är död, att han till slut har slagit ihjäl henne, men när det knackar på dörren och en äldre dam i vit rock, rött hår och runda glasögon kommer in i rummet kommer den kalla känslan i magen tillbaka. Den kalla känslan som säger att hon fortfarande lever. Hon skruvar på sig och flämtar till av smärtan i ryggen.
”Hur mår du?” frågar damen mjukt och lägger huvudet på sned.
”Bra.”
Damen går fram till sängkanten och börjar känna lite över hennes nacke och axlar. Det ömmar och hon får värja sig för att inte slå undan damens knotiga händer.
Om hon hade kunnat lyfta dem vill säga.
”Vill du berätta vad som har hänt?” frågar damen med samma mjuka röst.
”Jag ramlade sa jag ju. I trappan.”
”Mmm.”
Damen nickar och ser på henne en lång stund innan hon vänder om och går ut. Då lägger hon tillbaka huvudet på kudden och sluter ögonen. Smärtan dunkar i nacken och korsryggen och svullnaderna på läppen och omkring ögonen ömmar trots att de har börjat gå ner.

Karl torkar sig med skjortärmen över munnen och chokladen i mungipan bildar en mörk fläck på den. Han ser på den och grimaserar. Skjortan åker av och han kastar den på golvet och faller tillbaka med ryggen mot fåtöljen. Teven är på sedan föregående kväll. Han tar dosan i handen och låter armen vila slött på armstödet. Karl lägger huvudet på sned och betraktar den späda kvinnan som stressar fram genom en lång korridor i teven. Han tänker att hon skulle behöva en omgång Karl von kukdoktor för att lugna sig. Det lilla ansiktet är alldeles för hårt för att passa en så söt flicka.
Han ser gårdagens öl stå på marmorbordet, sträcker sig efter den och tar en stor klunk. Den är avslagen och han hostar till och rynkar pannan av den beska, varma smaken. Öl är inte hans grej, men i brist på annat… Vad gör man?
Telefonen i hallen börjar ringa. Karl vänder långsamt på huvudet och putar fundersamt med läpparna. Han bestämmer sig för att inte ta det och vänder tillbaka blicken mot teven igen. Telefonen är bara tyst några sekunder innan den börjar böla igen. Han slår ut med armarna och himlar med ögonen innan han reser sig våldsamt och sliter åt sig den.
”Aah, vem är det?”
Det är tyst i luren. Karl överväger att lägga på när en mjuk kvinnoröst börjar tala.
”Är det Karl Muhrén jag pratar med?”
”Jo.”
”Hej. Jag heter Maria Wahlstöm och ringer från lasarettet. Din fru ligger på vår avdelning och hon har bett mig att ringa dig angående sina glasögon.”
”Aha.”
”Hon önskar att du kommer hit med dem.”
”Det har jag inte tid med. Mycket med jobbet just nu.”
”Jaha.”
Kvinnan i luren blir tyst. Han lägger på och går tillbaka till fåtöljen. Den stressade kvinnan i teven rusar fortfarande.
Han undrar hur hon ser ut utan kläder.

När pappa kommer och hämtar Emil på förskolan är han redan påklädd. Den blåa jackan är uppknäppt och visar upp en vit t-shirt med texten Grymmast i världen på i klarröda bokstäver. Han har en svart mössa och ett par mörkblåa tumvantar i handen.
”Hej pappa,” säger Emil när pappa kommer in på avdelningen Blåsippan.
”Hej du. Redan klar?”
”Mm.”
”Fint. Har du sagt hej då?”
”Mm.”
”Bra.”
Emil sträcker sin hand efter pappas, men han tar den inte. Istället plockar pappa upp ett paket cigaretter ur bakfickan på de pösiga jeansen. Emil vet vad cigaretter är. Han har sett pappa röka förut. Mamma säger att det är farligt, men pappa skakar bara på huvudet. Emil vet inte vad det betyder, men förstår att pappa menar att cigaretter inte alls är farliga.
”Har du haft det bra idag?”
”Aah.”
”Gjort nåt kul?”
”Aah, typ.”
Pappa ler och tar ett bloss på sin cigarett.
”Pappa?”
”Ja?”
”Hur mår mamma?”
Pappa harklar sig och Emil ser hur hans blick flackar till.
”Hon mår bättre.”
”När får hon komma hem?”
”Jag vet inte gubben.”
”Gjorde mamma pucko-grejen igen?”
Pappa stannar till och ser ner på honom.
”Va?”
”Pucko-grejen. Det man inte får göra.”

En rysning går genom hennes kropp. Känslan av utanförskap hugger tag i henne och ruskar hennes tankar tills det som återstår bara är ett otydligt virrvarr. Hon kan skymta bilden av Emil i sin blåa jacka och svarta mössa som går bekymmersfritt och vaggar på huvudet med pappas hand i sin, men den försvinner lika fort och förenar sig med tankestormen.
Hon ser Filips kropp, som så många gånger i drömmarna. Filip som tittar på henne med stora ögon och sträcker en hand emot henne. Han öppnar munnen och en röst som inte kommer från hans mun viskar ur intet.
”Var är du, mamma?”
Det sedvanliga huggandet av skam och ångest exploderar i hennes bröst och hon lägger en hand över det och känner strömmarna som regelbundet skjuter ut från hjärtat. Hon blundar och försöker få kontroll på andningen.
Den äldre sköterskan kommer in igen. Hon har ett bekymrat uttryck i ansiktet, som om hon ska berätta en dålig nyhet.
”Jag talade precis med Karl.”
”Jaha.”
”Han verkar vara för upptagen för att komma hit.”
Naturligtvis. Karl skulle inte ens komma hit om det så skulle gälla hennes liv.
”Han… Det är ingen fara,” säger hon sedan och ler urskuldande mot sköterskan.
”Okej,” säger sköterskan. ”Så ni klarar er utan glasögonen?”
”Några dagar i alla fall.”
Sköterskan höjer på ögonbrynen.
”Får jag låna en telefon?” frågar hon innan sköterskan hinner öppna munnen.
”Naturligtvis.”
Hon går ut och kommer sedan tillbaka med en liten och svart telefon.
”Varsågod.”
Hon ger sköterskan en blick som visar att hon ville vara ifred. Sköterskan förstår och går ut igen. Då slår hon numret hem och sätter telefonen mot örat.
En salivklump bildas i munnen och hon sväljer mödosamt. Första signalen går fram. Sedan andra. Och en tredje. Det hinner gå fem signalen innan luren lyfts och hon kan höra Karls grova stämma som en gång i tiden hade gjort henne så varm i hela kroppen.
”Aah, vem är det?”
”Karl?”

Pappa mumlar någonting ohörbart och går sedan in i köket igen och slamrar i skåpen. Emil följer honom med blicken tills han försvinner ur synfältet innan han oberört vänder tillbaka blicken mot teven och filmen. Träsktrollet Shrek går och tuggar på en lök med en åsna vid sin sida. Emil gillar åsnan för att han pratar så roligt. Och så mycket.
Plötsligt svartnar teven. Emil rynkar pannan och ska precis resa sig för att gå ut till pappa när ett vitt sken lyser upp och ett surrande läte fyller rummet. Han tittar ut mot hallen för att se om pappa också hör det. Det gör han inte. Slamrandet i köket håller fortfarande på. Emil tittar in i teven utan att blinka.
Två minuter går innan han rör sig.
”Jag vill inte,” säger han med svag röst.
Konturen av ett brett leende mellan tunna läppar i det starka ljuset växer fram. Emil skakar på huvudet. Hans blick flackar mellan bordsskivan och teven.
”Men det var mamma, hon gjorde ju pucko-grejen.”
Emil kliar sig i ena ögat med handryggen.
”Nej! Jag vill inte! Sluta!”
”Vad är det?!”
Pappa kommer utrusande från köket med en handduk i ena handen och en porslintallrik i andra. Hans ögon är stora och ögonbrynen höga.
”Vad gör du, gubben?”
Emil blick förändras när han ser fjärilen sväva över pappas huvud.

”Jag vill ju inte,” säger han vädjande till mörkret.
Pappa har precis stängt dörren efter att ha nattat honom med sagan om snögubben och gett honom en puss på pannan. Det täta mörkret lättas upp av en ljus punkt i taket som tycks sväva av och an. Emils ögon är riktade mot den och hans händer är hårt knutna över bröstet under täcket.
”Det var inte pappa. Det var mamma. Hon gjorde ju pucko-grejen.”
Ljuset i taket rycker till åt höger och expanderar för ett ögonblick innan det återgår till en fläck.
Emil drar upp händerna och sätter de för ansiktet. Han skakar på huvudet och ger ifrån sig ett vagt kvidande.
”Du får inte. Du får inte.”
Ett dovt surrande sprider sig i rummet. Det knäpper i väggarna och en bok i Emils bokhylla dras ut på golvet och öppnas. Smällen får Emil att rycka till. En strimma ljus lägger sig över hans övertäckta ansikte.
”Men jag vill inte.”
Ljuset blir svagare. Fläcken i taket expanderar igen, men den här gången går den inte tillbaka. Istället fastnar den i ett expanderat pulserande läge. Emil särar försiktigt på händerna.
Den lilla färgglada fjärilen svävar där uppe, så bekymmersfritt intill ljuset. Emil kan inte låta bli att sträcka sig efter den. Den lockar på honom, han kan höra det, och färgerna glittrar i hans ögon.
”Inte än,” viskar en röst från ljuset. ”Snart.”

Karl tar en klunk whiskey och ställer sedan ner glaset på bordet. Han är försiktig för att inte väcka Emil. På teven är den någon gammal film med Stallone som han väntade för länge med att zappa bort. Han är endast iklädd kalsonger och strumpor. En vag svettlukt ligger i luften som han anar är hans egen. Den blandar sig med den fräna, rostiga stanken av gamla strumpor. Han lyfter glaset med whiskey igen och låter det nu hänga i hans hand på armstödet.
Plötsligt kommer Emil ut i vardagsrummet. Han har sin ljusblå pyjamas med små bruna nallebjörnar på och håret är rufsigt. Karl känner en ilning gå genom kroppen när han ser Emils ögon. Torra, tomma. Det får honom att tänka på någonting som han har hållit ur tankarna i många år.
”Var gör du? Kan du inte sova?”
Emil svarar inte.
”Svara, Emil. Mår du inte bra?”
Fortfarande inget svar. Karl suckar.
”Vad gör du uppe?”
Inget svar.
”Emil?”
När Emil fortfarande stirrar på honom med samma tomma blick börjar han bli orolig. Han reser sig upp och går fram och sätter sig på huk så att hans ansikte bara är en decimeter från Emils.
”Vad är det?” frågar han och anstränger sig för att låta så mjuk han bara kan.
Det flimrar till i Emils blick. Någonting händer i det lilla ansiktet. Pupillerna i hans små ögon vidgas. Han drar på munnen och blottar ett brett leende, alldeles för brett för ett så litet ansikte. Karl lutar huvudet tillbaka och rynkar pannan. Han känner ett obehag i kroppen, och en snabb tanke för honom tillbaka till den där kvällen.
Emil lägger långsamt huvudet på sned. Det breda leendet är fortfarande lika intakt.
”Hur är det grabben?”
Karls röst är svag. Han önskar att han visste vad det var han tittade på, för det är inte hans son.
”Grabben är inte här,” svarar en skrapande röst som inte är Emils.
En kall hand hugger tag om Karls mage och vrider om så att det gör ont. Huvudet är blankt och det enda som finns är den bankande pulsen som slår mot hans tinningar.
Emils ögon är återigen tomma.
”Ikväll är det bara du och jag, Karl.”

Hon tar en tugga på potatisgratängen och känner plötsligt en hand som hugger tag om hennes mage och vrider om. Gaffeln faller ner på tallriken och ger ifrån sig ett klirr innan den lägger sig tillrätta på bordet precis bredvid. Hon känner blickarna på sig när hon plockar upp gaffeln igen och lägger den försiktigt på tallriken. Det värker i tungan. Hon måste ha bitit sig. Hon känner ett tilltagande illamående och tittar ner på den halvätna maten och konstaterar att hon är färdig.
Tillbaka på rummet sitter hon upprätt på sängen och tittar ut genom fönstret. Någonting känns fel. Det ligger som ett molande i henne, men hon kan inte sätta fingret på vad det är. Hon vänder sig mot det skinande vita sängbordet och plockar upp en pocket full av korsord. För att fokusera, tänker hon och öppnar den.
Korsorden fungerar alltid. Till och med efter de värsta stunderna med Karls humör har hon kunnat sätta sig med korsorden och allting har blivit som bortblåst.
Men det fungerar inte nu. Hon tittar upp från korsorden och biter sig i läppen. Det är någonting som maler och kryper i henne. Hon känner sig äcklad och någonting smakar beskt i munnen. En obeskrivlig ensamhetskänsla växer i henne som om hon vore den enda människan på jorden. Hon fumlar efter larmknappen och trycker in den två gånger. Det går en knapp minut innan dörren öppnas och ung och vacker sköterska kommer in med ett leende.
”Hur mår du, vännen?” frågar hon gällt.
”Får jag låna en telefon?”
Sköterskan blir tyst en stund.
”Jag tror inte att…”
”Snälla? Jag behöver verkligen låna en telefon.”
Hon suckar och kliar sig på underarmen.
”Jag ska se vad jag kan göra.”
Sköterskan kliver ut ur rummet utan att titta på henne. När hon sedan kommer tillbaka har hon en mobiltelefon med sig.
”Du kan ringa från min,” säger hon i låg ton.
”Tack.”
Hon slår numret och lyfter telefonen långsamt mot örat.
Inget svar.
Hon slår numret igen och försöker tvinga fram ett svar genom tankekraft.
Inget svar nu heller.
En lätt panik växer i henne. Hon grinar illa och sneglar mot sköterskan som står lutad mot klädskåpet. Men svara för helvete, tänker hon och slår numret för tredje gången.
”Hallå?”
Det är Emil som svarar. Hon tittar som hastigast på klockan. Kvart över elva. Med en kraftansträngning lyckas hon pressa undan känslan av att någonting är fel och klämma fram ett leende.
”Hej gubben.”
”Hej mamma.”
Hon förvånas över hur kall hans röst låter. Emil har en underton i rösten som oroar henne. En bekymmerslöshet som inte passar honom. Hennes leende håller på att försvinna med hon lyckas nätt och jämt behålla det. Hon slänger en snabb blick på sköterskan som ser forskande på henne.
”Hur är det gubben?”
”Bra.”
”Vad bra. Hur är det med pappa?”
”Bra.”
Hon avvaktar en stund. Känslan av att någonting är fel kryper på igen.
”Jag kommer hem snart. Några dagar till bara.”
”Okej.”
”Sover pappa.”
”Aah.”
”Kan du väcka honom?”
Emils andetag hörs tydligt i luren.
”Nä.”
Emils andetag igen.
Hon tittar på sköterskan igen som har blicken fäst på en fläck i taket.
Plötsligt sköljer någonting svart över sköterskans ansikte och får den klarvita sjukhusdressen att lysa. Hon sänker blicken sakta från fläcken i taket. Hennes ögon blänker och ett brett grin sprider sig i det annars så söta ansiktet. Hon lägger långsamt huvudet på sned och det flimrar till i de mörka ögonen.
Där är Karl som står i sköterskans vita rock med käken knäckt och hängandes löst mot bröstet och ögonen vilt uppspärrade i skräck.

Emil tittar ner på pappas kropp som ligger orörlig på vardagsrumsgolvet. Den är förvriden i bruten ställning och munnen är vidöppen i ett förskräckt uttryck. Käken är knäckt och hänger löst mot bröstet. Emils lilla ansikte är blankt och den kalla blicken vilar på pappa. Det breda grinet är kvar, och fjärilen som svävade över pappa tynar långsamt bort.
Det surrande ljudet som fyllt rummet avtar.

Hon sitter upprätt på britsen och stirrar på den unga sjuksköterskans kropp som ligger raklång på golvet vid fotändan. Bilderna spelas upp för hennes förlamade sinne och ger henne känslan av att sitta fast. Hennes ögon är vilt uppspärrade. Frågor skjuter omkring i skallen, men de är omöjliga att greppa. Vid slutet av varje inandning hugger det till i bröstet och hon blir tvungen att pressa med handen i ett försök att lindra smärtan som strömmar.
Någonting säger henne att hon måste därifrån. Det är som en röst som skriker åt henne i huvudet. Dra, stick, försvinn, spring! Hon knyter nävarna och försöker fokusera.
När hon öppnar ögonen flimrar det till och hon ser hundratals vita prickar dansa omkring för hennes syn. Hon lägger händerna mot pannan och pressar som för att trycka ut rösterna. Med mödosamma rörelser kliver hon sedan nerför britsen och sätter försiktigt ner fötterna på det kalla golvet. Hon skälver till i kroppen och lägger armarna om sig. Hon står helt stilla en stund för att lyssna efter ljud utifrån. Ingenting. Bara rösten i huvudet som skriker i samma takt som det blinkande ljuset i taket.
Hon börjar gå långsamt mot dörren. Känslan av ensamhet och övergivenhet kryper inpå henne. Hon drar ner handtaget till dörren och skjuter upp den. Det knakar ilsket i gångjärnen.
Ljuset i korridoren blinkar. Hon slås av en skräck som håller fast henne där hon står mitt i dörröppningen, men hon tvingar sig att ta steget ut ur rummet. Korridoren är mörk så när som på det blinkande ljuset. En brits står längs väggen längre bort. Ett par bokhyllor delar plats med några bord och stolar tillsammans med barnmöbler i olika färger. Målningar i hemska, osammanhängande motiv hänger mellan rumsdörrarna längs hela korridoren. Hon tittar in i mörkret i korridorens slut och en brinnande skräck hugger i hennes bröst. Kroppen känns blytung. Dörren knakar ilsket och går igen bakom henne med en smäll. Hon känner på den, men den är låst. Hon sväljer två gånger och tittar trots att hon inte vill mot mörkret i slutet av korridoren. Någonting rör sig.
Hennes hjärta stannar. Hon skälver inifrån och ut och magen börjar värka. Benen känns blytunga. Hon blinkar och ser konturerna av en liten flicka i mörkret som ett hackande hologram. Hon försöker röra sig, men det är omöjligt. Kroppen har fryst fast på denna punkt. Hon blinkar, och barnet kommer närmare. Hon blinkar igen, och det kommer ännu närmre.
Ögonen svider när hon kämpar för att inte blinka igen. Hon har glömt hur man andas. Bröstet värker. Det susar i öronen och synen blir stötvis grumlig.
Till slut blinkar hon, och flickan kommer närmare. Hon andas igen. Paniken skjuter upp i henne. Hon flackar med blicken längs korridoren i hopp om att finna någonting som kan rädda henne. Pulsen slår henne mot tinningarna och dunkar i öronen. Hon känner sig yr.
Hon blinkar igen. Nu är flickan bara några meter ifrån henne. Hon andas häftigt i panik och hon håller handen mot väggen som för att gripa efter någonting, vad som helst, så att hon inte faller omkull.
Framför henne står plötsligt Emil och håller sin pappa i handen. Deras ansikten är bleka och det rycker i deras kroppar. Emil har sin blåa jacka och svarta mössa.
Hon sjunker ner med ryggen mot väggen och lägger ansiktet i händerna. Skräcken som brinner i henne som en trögflytande massa gör hennes kropp tung och hon vet att hon aldrig någonsin kommer att komma upp härifrån. Hon kommer att dö här.
När hon till slut lyfter ansiktet ur händerna är hon ensam. Hon tar stöd med handen mot väggen och reser sig mödosamt upp på darriga ben, ser sig omkring med flackande blick och sväljer hårt. Hon tittar mot dörren in till rummet, men den finns inte där. Hon tittar sig omkring. Det finns inga dörrar alls. Korridoren är en enda lång gång in mot ett gapande mörker längst bort. Hon skakar långsamt på huvudet. Det är inte verkligt. Det är inte på riktigt. Någonting rör sig i mörkret och hon blundar hårt. Hennes händer är kalla. Skräcken i hennes bröst brinner och hotar att kväva henne. Hon försöker andas men förmår bara korta inandningar och ytterst små utandningar. Det värker i bröstet och i magen och huvudet är blankt.
När hon öppnar ögonen ser hon den lilla flickan dyka upp igen ur det gapande mörkret. Det gråa nattlinnet gungar och hästsvansen ligger över axeln och ner mot bröstet. Ögonen är tomma och munnen är krökt i ett kallt leende som är alldeles för brett för det lilla ansiktet.
Hon blinkar och flickan är nu bara några meter ifrån henne. Flickans tomma ögon håller henne fast. Hon blinkar igen, och plötsligt är flickan bara en decimeter från hennes ansikte. Leendet är kvar. Ögonen flimrar till och fylls av en slukande eld.
Flickans ansikte är plötsligt bara kött och blod. Hudlöst.
Ett skrik ekar genom den mörka korridoren.

Emil står mitt i hallen och stirrar på ytterdörren. Hans armar vilar längs sidorna. Huvudet är lutat lite åt vänster och han har ett vagt leende som avslöjar små smilgropar. Ögonen blänker likt kristaller i det lilla ljuset som den blinkande hallampan avger.
En liten flicka kommer upp bakom honom och lägger en hand på hans axel. Hon har ett grått nattlinne och hästsvansen ligger över axeln och ner mot bröstet. Emil rör inte en min. Hon tittar på hans tinning med ett brett leende och pekar med ett svajigt finger mot dörren.
Ett ljus öppnar sig från mitten av dörrens blanka yta som ett hål. Det lyser upp hela hallen och deras ögon tycks brinna tillsammans. Konturen av ett ansikte dyker upp i det eskalerande ljuset, och ett brett leende och smalnande ögon blir allt tydligare. Ur ljuset svävar en färgglad fjäril lättjefullt mot dem. Flickans leende blir allt bredare och Emils ögon glittrar till av plötslig lekfullhet.
”Varsågod,” viskar flickan i Emils öra. ”Ta den.”
För första gången rör Emil på huvudet. Han vänder blicken mot flickan. Hon nickar långsamt och pekar åter mot dörren och ljuset. Emil vänder tillbaka blicken mot dörren. Det lilla leendet blir bredare och han tar det första steget och sträcker lyckligt ut armen för att ta den vackra fjärilen i sin hand.

Författare:

Publicerat

Dela: