Nattkörning

Nattkörning









En novell av Jonas Eriksson







Han var trött.
Blicken gled över instrumentpanelen och den digitala klockan. Den stod på 1. 21. Tankarna flög runt i hans huvud. Varför hände det? Var det rätt? Hur kommer det att bli nu? Dessa tankar hade fått honom att ligga vaken denna natt, och han kunde helt enkelt inte släppa dem. Det var därför som han nu satt i bilen; tankarna behövdes luftas. Utanför var det mörkt och han hade kommit ut ur det lilla samhället, Lugnet, och var nu ute på en landsväg. Ögonen kändes tunga när han for förbi träden som prydde båda kanterna av vägen, men tankarna ville inte ge sig av. De nötte hans huvud allt intensivare.
Dagen innan hade han och hans flickvän brutit upp ett nära två och ett halvt års långt förhållande. Han var 19 år när de blev tillsammans, och hon var 18. Och nu, efter nästan två och ett halvt år, var de inte längre varandras halvor. Varför hände det? Han hade i ett par månader funderat på att bryta upp men hade inte kunnat fullfölja sina tankar. Han hade sett i hennes ögon hur ledsen hon var när det kom på tal, och han ville inte göra henne ledsen eller illa. Därför hade han aldrig fullföljt. Han trodde då att det måste ha varit för att han verkligen älskade henne. Var det så?
Eftersom det var vår var det en ganska behaglig natt, ingen vind som ven eller stark kyla som bet. På marken låg den sista snön som väntade på att få försvinna i solens strålar, men den fick allt vänta tills dagen grydde. Det var tyst så när som på Metallica, vars intensiva toner strömmade ur högtalarna och fyllde bilen med musik. Han tänkte bättre med musik på, eller var det ett försök till flykt från de malande tankarna? Ibland fungerade den även som ett sömnpiller. Natten var klar och man kunde se stjärnornas olika tecken på himlen, det var i och för sig bara Karlavagnen som han kunde peka ut, de resterande stjärntecknen kunde han inte. Månen stod full på natthimlen och skimret från den var djupt klarvitt. Inga moln fanns för att skymma dessa himlakroppars lyster.
Han var på väg upp för ett backkrön då han fick syn på något som han inte tyckte stämde: upp från andra sidan backkrönet tycktes en svart gestalt uppenbara sig. Det underliga med denna gestalt var att den tycktes stråla av mörker, det var det bästa sätt han kunde förklara det på: att gestalten lyste av mörker, på ett sådant sätt att fastän den och omgivningen var lika mörka var den fullt synbar, av utstrålande mörker. Sedan, till synes bakom uppenbarelsen, dök ett glimmande vitt ljus upp som en vit bakgrund till det svarta. På det här avståndet kunde han inte urskilja dess ansikte, och det vita ljuset tycktes inte lysa upp den utan bara fungera som en bakgrund. Kallsvetten började smyga sig på honom medan han sträckte sig mot stereon för att stänga av musiken.
Då, den bråkdel av en sekund som han släppte fenomenet med ögonen, försvann det lika snabbt som det hade uppenbarat sig. Rädslan började krypa fram ur sitt gömsle inom honom, hjärtat ökade sakta sina slag. Vad hade det varit för något? Var det verkligen någon där borta eller var det bara hans fantasi som spelade honom ett spratt?
När han var uppe på backkrönets topp utan att se någonting ovanligt där verkade det senare alternativet mest troligt. Det tog ändå ett par minuter innan hans hjärta kom i normal rytm. Han hade nog sett och läst för många rysare, vilket var hans favoritgenre.
Han hade nu färdats en mil och de sömnlösa tankarna kröp upp till ytan igen utan att han lyckades hindra dem.
Det svåraste med deras uppbrytande var nog att han verkligen tyckte om att umgås med henne, han tyckte verkligen om henne men var inte förälskad i henne. De hade skilts åt som vänner och han ville att det skulle så förbli. Att de fortfarande skulle kunna träffas fast på ett plan av vänskap, de hade ju trots allt varit tillsammans i över två år. På den tiden lär man känna varandra ganska väl. Man vet hur den andre tycker och tänker om saker och ting, det är ingenting som man ska klippa av och kasta bort bara sådär. Åtminstone tyckte inte han det, och han trodde, eller hoppades på, att hon tyckte detsamma. Eller, var det så att han ville bryta upp bara för att han var rädd för att binda sig, att han tyckte att han inte hade fått ut allt vad han ville ha av sin ungdom innan han stadgade sig. Hade han känslor kvar?
Den tidigare händelsen hade han nu lagt bakom sig och han ägnade inga mera tankar åt vad det kunde ha varit. Klockan började nu närma sig två och natten var som svartast. Utanför var skyltarna det enda som gav ljus då hans strålkastare reflekterades mot dem. Träden hade nu försvunnit och öppna fält omringade vägen; han gissade att det var åkrar som bönder på de gårdar som han hade farit förbi ägde och brukade.
Tankar om hur det skulle ha varit att ha vuxit upp på landet for igenom hans huvud. Hur träffade man sina kompisar, när man inte hade gång- eller cykelavstånd till dem? Vad gjorde man för något? Troligtvis lekte man mycket ute i naturen, i skogarna som omgav terrängen ute på landet. Naturligtvis borde ens föräldrar skjutsa en när man behövde åka någonstans. Vad jobbigt. Att alltid vara beroende av sina föräldrar. I och för sig skaffade man sig säkert en moped när man var femton, eller till och med yngre, som man använde som färdmedel.
Det slog honom att han inte hade satt på musiken igen efter den tidigare inträffade incidenten. Han sträckte på sig och när han var på väg att sätta på den igen föll hans blick på en åker vid sidan av vägen. Där ute, på den kala marken, stod samma gestalt som han hade sett tidigare. Ansiktet syntes den här gången; det var ett smalt, mörkt ansikte med svarta, tomma ögon. Ögonen var fasansfulla, de var levande men ändå utstrålade de tomhet och likgiltig död. Ett leende smyckade munnen, men det var inget leende av glädje, utan ett hånleende av ondska. Huvudet omgavs av en stor, svart huva och han kunde inte urskilja något hår därunder. Med bestämda, men ändå hasande, steg förflyttade den sig närmare honom. Han kunde inte förstå hur uppenbarelsen kunde komma närmare när han körde i nittio, det var emot fysikens lagar, något som denna gestalt inte verkade bry sig om. Trots att det var praktiskt taget vindstilla ute fladdrade kappan som den bar, och mörkret runtomkring den strålade.
Ungefär tio meter bakom gestalten uppenbarade sig nu det vita skimrande ljuset, denna gång betydligt längre bak. Han var tvungen att torka bort ett par irriterande svettdroppar som hade bildats av hans rädsla. När han strök handen för att torka bort dem kände han att ansiktet var hett, ändå kände han sig stelfrusen. Hjärtat var, utan att överdriva, uppe i den tredubbla hastigheten och ibland kändes det som det hoppade över några slag eller stod alldeles stilla. Bröstet kändes tungt som om en stor tyngd låg och pressade mot det, vilket försvårade hans andning.
På den korta stund som det tog för honom att torka bort svetten hann de båda uppenbarelserna försvinna ännu en gång. Han kunde inte tro sina ögon och han stirrade en lång stund i backspegeln efter den plats som de hade befunnit sig på innan de försvunnit, utan resultat. Ingenting. Inte ett spår. Som om de aldrig hade existerat. Tankarna som han hade haft om sitt förhållande var nu långt borta, för tillfället var de främmande för honom och i hans huvud fanns bara en bild; bilden på den mörka gestalten. Hans instinkter sade åt honom att vända om, att så fort som möjligt lämna vägen och fara hem. Men musklerna verkade inte lyda, han kunde inte förmå sig själv att vända om, inte ens att lätta foten på gasen, eller ta händerna från ratten. Han var stel av skräck.
Flera minuter hade nu gått sedan gestalten uppenbarat sig för att sedan upplösas i intet, och fortfarande höll han sig krampaktigt fast i ratten. Han mäktade inte ens med att torka bort svettdropparna som sved i hans ögon. Värmen i bilen verkade onaturligt varm. Som om han körde mitt på dagen en sommardag då solen stod som starkast, men när han tittade ut såg han förutom vägen framför sig som strålkastarna lyste upp, bara mörker. Vägen var öde och sista huset hade han kört förbi för en bra stund sedan. Hur långt eller hur länge han nu hade kört kunde han inte säga, det var som tiden inte existerade längre. Han kände heller ingen friktion mellan asfalt och däck, som om bilen flög i luften, ljudlöst. Samtidigt kände han sig som en passiv passagerare på ett flygplan, att det inte var han som körde.
Höll han på att förlora förståndet? Höll han på att bli galen? Det måste bero på skräcken som hade åsamkats av att han såg denna uppenbarade gestalt, inte bara en, utan två gånger. Hans hjärna måste spela honom ett spratt. Eller?
Han försökte lugna ner sig bara för att gravt misslyckas och jagade upp sig ännu mer. Paniken kröp sakta fram och han kunde nu också känna ett tryck, från en osynlig hand, mot hans hals som förvärrade hans andning än mer. Trycket på gaspedalen började öka, han kunde inte få foten att lyfta sig. Som om den hade en egen vilja ökade den trycket. Andhämtningarna blev tyngre och snabbare och hjärtats slag ökade och blev osammanhängande. Bilbältet verkade trycka hårt åt hans bröst och förvärrade andningen ytterligare och han var nu på bristningsgränsen. Han fick ingen luft!
Då, tjugo meter framför honom, uppenbarades gestalten en tredje gång, den här gången mitt framför hans stirrande ögon. Det omöjliga. Ena sekunden var den inte där för att sedan finnas där den andra. Det kändes som om han körde i slowmotion, för han kunde urskilja varenda detalj på denna hemska varelse. Hånleendet som skrattade med hjälp av tänder, som var lika sylvassa som rovdjurens och med deras större och längre kindtänder. Och ögon som lyste svart av tomhet. Det övriga av ansiktet skymdes av en huva som tillhörde en lång mörk kappa, som täckte hela hans kropp förutom händerna. Händerna var tunna och seniga och han kunde inte urskilja några naglar, som om fingrarna var av ett och samma material. I högerhanden höll den en klocka som dinglade i en kedja. Klockan var blodröd och när han tittade på den kändes den oändlig, det var som att titta ner i ett evigt djup, ett bottenlöst hål. När han fokuserade sin blick på de smala, svarta visarna såg han att de inte rörde på sig. De hade stannat på klockslaget 1. 36.
Hans ögon fortsatte sin vandring neråt men fick ett abrupt slut ungefär en halvmeter ovanför marken. Där, emot alla skrivna lagar, slutade varelsens kappa, som om den svävade i luften, fladdrande. Detta var omöjligt, det måste vara en dröm, detta kan inte vara sant! Det var det ända som nötte inuti hans huvud. Han kunde inte längre känna sin kropp, det var som om han inte längre var i kontakt med den.
Denna korta stund som han hann studera detta fenomen, denna uppenbarelse, denna skräckinjagande varelse, kändes som evigheter. Den verkade aldrig ta slut, som om tiden stod stilla.
Tillslut hade evigheten ändå ett slut och han körde förbi gestalten. Framför honom nu fanns bara mörker och vägen som lystes upp av hans strålkastare. Han märkte att han hade hållit andan hela tiden då han studerat gestalten och att han nu började få panik. Han tog ett djupt och hetsigt andetag för att kväva paniken, men det enda han lyckades med var att inte kväva sig själv. Det som en gång var hans förstånd hade nu tagit sig en resa långt därifrån, han kunde inte tänka en logisk tanke. Skulle man vara riktigt ärlig så tänkte han inte överhuvudtaget. Alla hans tankar, logiska som ologiska, hade blivit blockerade av skräcken och galenskapen för detta oförklarliga och helt omöjliga som hade inträffat framför hans ögon. Det hade ryckt bort det sista förstånd han hade kvar så han gjorde det mest ologiska man kunde göra när man körde ute på en liten landsväg, som man inte kände till, mitt i natten när mörkret var totalt och synfältet minimalt. Han blundade.
Det kändes som en evighet. Det kändes som en evighet innan han öppnade sina ögon igen. Bilen for fortfarande fram på vägen och mörkret var fortfarande totalt. Det fanns bara mörker. Ingen oförklarlig gestalt framför honom, ingen svävande skräckinjagande varelse. Kunde det ha varit en dröm? Men hur kunde han då fortfarande köra på vägen, i denna höga fart? När han tittade på hastighetsmätaren såg han att han körde i 140 km/h. Det kändes som om han hade vaknat ur ett komatillstånd, då han äntligen kunde röra på sig igen. Han lättade trycket på gaspedalen samtidigt som han slängde en snabb blick i backspegeln.
Och där, som i en mardröm eller en skräckfilm utan logik, satt denna gestalt i baksätet med sitt fruktansvärda leende på läpparna. Läppar var nog fel ord att använda, det var snarare ett hånleende gjort av ben. Ansiktet och händerna var av samma material, och där ögonen skulle sitta fanns det bara två hålor fyllda med ett svart, tomt sken. Fasan högg i hans kropp likt en sylvass kniv och den spred sig snabbt i hans kropp tills den upptog hela honom. Varje liten ven och artär var fylld med skräck och blodet var som en å täckt av is. Just när han var i stånd att förlora medvetandet talade tingesten, med en mörk och kall stämma:
- Tiden är kommen, du ska vakna nu, sade den.
Det vita skenet som inte hade synts till den senaste gången gestalten hade uppenbarat sig omgav nu bilen. Likt en explosion hade det fyllt bilen och det var såpass starkt att det slukade hela den, han kunde inte ens urskilja sina egna händer. Han tycktes inte längre befinna sig i bilen, det var som om han svävade inuti ljuset. Han kände en tillhörighet med ljuset, som om han och det var ett och samma väsen. På något sätt fyllde ljuset honom med ett säreget lugn, som om allt skulle ordna sig. Det var som i en dröm.
Han rycktes ur sin sömn av att bilen skakade. Han körde inte längre på vägen. Han måste ha kört av den medan han sov och var nu på väg rakt in i en skog. Utan att tänka på det svepte ögonen förbi klockan på instrumentpanelen. Den stod på 1. 36. Och det var bara någon sekund kvar innan han skulle kollidera med något av de fullvuxna träden som utgjorde denna skog. Chansen att väja undan var borta.
Hans sista tanke tillägnades inte hans föräldrar som han älskade så ivinnerligt. Inte heller tillägnades den någon av hans två systrar som han också älskade över allt annat. Istället tillägnades den hans flickvän som han just hade brutit upp med.
En sista tanke.
Älskade han henne?

























3 mars – 9 juni 2001

Skriven av: Jonas Eriksson