Nattrop

Nattrop

Höst 2001 i Kasta, NGS

Klockan var fyra. Det hade precis börjat bli mörkt och arbetarna var på väg hem. Man hörde fortfarande de stora kranarnas slammer nerifrån vattnet.
Människor i orange och blå overaller skyndade förbi. Marken var täckt av ett lätt lager snö. Mino satt på en bänk i en park mellan de grå cisternerna i den stora hamnen.
Varför parken fanns där visste ingen.

Mino bodde i en liten lägenhet i den stora industristaden Kasta vid NGS kust.
Mino brukade ofta gå till hamnen med sina kompisar efter skolan.
De var aldrig där längre än en timme vanligtvis men idag ville Mino inte gå hem, Han ville stanna i hamnen.
De andra tyckte Mino var konstig man de sade inte emot.
Efter att ha suttit ensam i parken och sett dessa människor gå förbi ville Mino ner till båtarna.
Där låg fiskebåtar, pråmar, små lastfartyg och längre ut containerfartygen som man inte mer än skymtade.
Klockan slog åtta från den lilla sjömanskyrkan längre bort och sjömännen från båtarna drog sig in mot staden och efter bara några minuter blev hamnen helt tom på folk.
Mino tyckte att det kändes läskigt att det bara var han och denna stora hamn, det kändes som om han var utlämnad åt alla stora cisterner och lagerbyggnader.
Det var nästan helt mörkt ute och de stora strålkastarna som brukade lysa upp hamnen i brandgult var släckta.
Det enda som hördes var Minos ensamma steg emot den lätt snötäckta betongen vid kajen.

Det blåste ganska hårt och vågorna gick höga på havet. Snön piskade ner emot marken. Fyren som stod längst ut på vågbrytaren svepte en stråle av vitt ljus över havet.
Mino satt ihopkrupen, lutad mot en betongkloss på kajen, där satt han och beundrade havet och bara njöt.
Minos far Himasito var sjöman och var ofta ute på havet. Han hade ofta tagit med Mino till hamnen när Mino var liten.
Det var därför Mino älskade att gå i hamnen.
Men Himasito gick bort när Mino bara var sju år. Fartyget ”Blue Star Atlantic” blev bombat av en torped och Himasito drunknade med Blue Star.
Mino satt och tittade ut mot vågorna på det oändliga havet.
Han hade bestämt sig för att han skulle bli sjöman när han blev stor.

Mino märkte att fyrens ljus hade förändrats och blivit skimrande ljusblått, men han intalade sig själv att det bara var han som var trött.

Men då ropade en flickröst: Pappa! Kom.
Det gick rysningar längs Minos rygg. Han tittade efter flickan men han kunde inte se henne.

Han tittade ut mot fyren och det blå ljuset som roterade magiskt.
Där ute fanns ingen alls.
Han såg efter flickan igen, den här gången såg han henne, hon sprang snubblande fram över stenarna på den stora vågbrytaren.
Hennes kropp lös svagt och hennes klänning var vit, precis som man föreställer sig en ängel fast utan vingar.
Det var inte en sådan flicka man väntade sig i en sån här hamn.
Så ropade hon igen och hela havet förändrades. Det gick bara en liten krusning på vattenytan och vinden lade sig nästan helt.
Fyren släcktes och snön föll mjukt ner mot Minos kalla kropp. Flickan han nyss hade sett springa på vågbrytaren stod längst ut och tittade ut mot horisonten.
Fyren hade förändrats och nu stod där bara ett stentorn men det blå ljuset svepte fortfarande magiskt över hamnen.
När han tittade mot horisonten såg han ett svagt ljus.
Kajen han stod på hade förändrats och var nu av trä och fylld av kistor. Han satt lutad mot en av dessa kistor när han läste:


Domuma Thic *3:e mars 1885 † 18 September 1908 f

Mino blev stel, Vad hade hänt? Ljuset kom allt närmre och Mino såg att det var en stor grupp båtar som var på väg in mot hamnen. Det låg bara ett skepp i hamnen och Mino antog att det var därifrån kistorna var lastade. Det var ett litet vackert skepp. Konstigt nog såg man bara den lilla flickan och ingen annan i hamnen. Mino tyckte att någon borde ha kommit iland från det lilla skeppet. Han gick bort mot det och tittade in. Han märkte att det nyss hade kommit in för gaslampor stod tända inne på ett bord i den lilla salongen.
Mino gick bort mot ett av husen och tittade i ett av fönstren. Där stod ytterligare några kistor, dessa var vita med målade rosor på. Nu var båtarna inte mer än några hundra meter utanför hamnen och Mino tyckte att det var bäst att se men inte synas. Han satte sig bakom några tunnor, därifrån kunde han tydligt se när båtarna kom in genom hamn inloppet en efter en.

I varje båt stod ett dussin tända lyktor. Det var nästan det enda man såg av dem.
De vita seglen var inte mer än vita skuggor i den svarta natten, något upplysta av lyktorna. Mino tyckte det konstigt var att man inte hörde någon säga någonting, Det var ingen ombord på båtarna.
De lade till en efter en vid träkajen. Om man inte hade sett dem hade man inte kunnat tro att de lade till överhuvudtaget,
En stor båt med tre master lade sig där Mino hade suttit bara några minuter sedan.
Fyrens blå ljus svepte över seglen som fortfarande inte hade revats.
Efter en halvtimme satt Mino fortfarande kvar bakom tunnorna fast båtarna redan hade lagt till. När alla båtarna hade lagt sig till rätta reste sig Mino och gick ut mot kajen där båtarna låg.

Mino tittade efter flickan som nu var på väg in mot hamnen.
Mino tyckte att han såg, eller snarare kände kalla skuggor som flög över hamnen och ju närmre flickan kom ju mer såg man
konturerna av människor. Mino tyckte att det var ett gulligt ansikte, Han såg hur tårarna hade färgat hennes bleka kinder röda
Skuggorna hade nu växt och blivit skepnader som gick över kajen och skrek om diverse saker till varandra, allt var som ett magiskt skådespel.
De flesta sjömännen bar på stora lådor eller tunnor
Flickan verkade leta efter någon men det var nog svårt att hitta i trängseln. Seglen revades och fortfarande bars allehanda lådor iland från de stora fartygen. Men då skrek någon: Tisama! Och alla stannade upp utom flickan som trängde sig fram mot mannen, hon kramade om honom och sade:
- Pappa, du är här! Vad jag har längtat efter dig!
- Ja Tisama, jag är här nu men jag kommer inte att stanna länge, jag ska hem nu.
- Men pappa hemma är ju hos oss!
- Nej ,Tisama du kommer att träffa mig när paradiset blir ditt hemma också.
- Lovar du att vi kommer träffas då?
- Ja, det lovar jag! Farväl Tisama!
Innan hon han säga någonting hade fadern vänt sig om och börjat gå iväg mot piren.
När han hade kommit ut till vattnet hoppade han i vattnet och man såg hur späckhuggare hoppade längre ut
Himlen blixtrade till som vid en åskblixt fast i tusen olika färger och solen gick upp vid horisonten. Skeppet försvann, pråmarna låg där de hade legat kvällen innan. Fyrens ljus gick tillbaka till sin vanliga färg och de stora cisternerna stod där.
Allt var som vanligt utom stenen i den lilla parken där det stod:

Mino Tucala *3:e mars 1988 † 20 September 2001

Skriven av: Simon