Nattskatan

Kolbein skakade av regnvattnet från kappan och hängde av sig den innanför dörren. Israel låg i sängen som han lämnat honom, hopkrupen i fosterställning intill väggen. Kolbein steg försiktigt fram och kikade ned på sonen, ögonen var krampaktigt hopknipna som han försökte utplåna sig själv från denna värld. Han reagerade inte ens då Kolbein satt sig ned på sängkanten och började linda av bandagen kring fötterna. Köttet var rött och skulle lämna efter sig fula ärr och höger lilltå hade Kolbein varit tvungen att avlägsna med kniven. Huvudsaken var att Israel skulle klara av att gå och stå igen.
”Herr Johan har fått order av Kung Magnus att dra i strid mot ryssarna, så hädanefter är det slottsfrun som ger order här omkring.” Israel gjorde inga tecken på att lyssna, så Kolbein tog upp det enda som kunde få sonen till att reagera. ”I övermorgon ska Nattskatan hängas.”
”Ni tycker det är mitt fel”, mumlade Israel rosligt.
Kolbein svarade inte först. Han lindade klart de rena bandagen om sonens fötter och reste sig. Han petade liv i brasan medan han lyssnade till det piskande regnet utanför. Han hade planen klar.
”Är det de, Israel? Är det ditt fel?”
”Nej.”
Kolbein såg på sonen som inte hade rört sig, men ögonen var inte längre hopknipna utan bara lätt slutna. En ulv i fårakläder. Han ville så gärna hjälpa Israel, få honom att förstå, men pojken ville inte lyssna.
Israel grimaserade, satt sig halvt upp och såg mörkt på sina fötter. Det måste göra fruktansvärt ont. ”Jag ska döda dom”, sa han beslutsamt. ”Bröderna Skogbacka, Andreas och den där Sot Grisåsen.”
”Nej”, slog Kolbein bestämt fast. ”Det ska du inte. Men du ska lära dig din plats! Vi är de lägsta av de låga, Israel.”
Sonens ögon blixtrade. ”Och allt det är ert fel. Vad är ni för en slags far som uppfostrar er son till rackare? Jag kommet alltid få utstå spott och spä på grund av er!”
”Vi har mat på bordet”, mumlade Kolbein skamset och vände sig bort. ”Jag fick välja mellan elden och lämna en liten pojke ensam i världen eller åta mig bödelssysslan och få mat och husrum åt min son.”
”Tacksam för livet i alla avseenden”, sa Israel, så fortsatte han sarkastiskt. ”Jag ber om ursäkt för ni tvingats sjunka så lågt för min skull, far.” Han vände sig demonstrativt in mot väggen.
Om sonen kunnat stå på fötterna hade Kolbein slitigt upp honom ur sängen och ruskat om honom riktigt ordentligt. En ulv i fårakläder.

***

”Jag kan kalla på prästen så du genom biktning kan få syndernas förlåtelse.”
Anna slutade bita på tumnageln. ”Jag behöver ingen präst.”
Erik suckade. ”Vi är så olika Anna.”
Hon nickade sitt medhåll, men samtidigt funderade hon över om han ändå inte hade rätt. Hur många år kunde hon vänta sig i skärselden? Hon gned underarmarna i obehag. Hon hade inte varit den flitigaste gudstjänaren. Skulle någon köpa avlatsbrev och lindra hennes lidande?
”Kommer…” Hon svalde. ”Kommer jag att få läggas i vigd jord?”
Till hennes förvåning drog Erik fram nycklarna, öppnade och steg in till henne. Anna fuktade läpparna och log lite nervöst. Tänkte han släppa ut henne eller hade han andra baktankar? Hon var ändå en dödsdömd fånge, så han kunde egentligen göra som han ville.
Han kom närmre. Hon såg ned i golvet och hoppades att han fortfarande var den snälla och omtänksamma man hon fått lära känna.
”Jag kommer inte tillåta något annat, Anna.” Fogden gick ned på knä och lade armarna om hennes midja. ”Jag kommer alltid att älska dig.”
Hon smekte tafatt hans ljusa hår. ”Hur kan du veta det? Det kommer… hum… fler kvinnor i ditt liv.” Hon blev märkligt arg då hon sa detta. Hon retade sig på hans förbannade pliktkänsla. Hur kunde han visa sig så armlig, då det var hon som stod inför döden och det var han som kunnat rädda henne?
Erik reste sig, tog hennes ansikte varligt mellan sina händer och kysste henne lätt. ”Jag hade villat skapa en fin framtid åt dig.”
”Hum.” Hon bet sig skuldmedvetet i underläppen. Han gjorde bara sitt jobb. Det var hon själv som ställt till det för sig. ”Jag vet att du skulle ha tagit hand om mig.”
Han lutade pannan mot hennes och smekte hennes nacke. ”Be, Anna.”
Hon vred sina händer då hon såg honom gå.
Hon kom inte ihåg senast hon bett på egen hand, någon gång i barndomen, men nu lade hon sig ned på knä i sin torftiga sänghalm och knäppte händerna. ”Hör Herre, en rättfärdig sak, ge akt på mitt rop, lyssna till min bön. Den kommer inte från falska läppar. Av dig må jag få min rätt, dina ögon må skåda vad rättvisa är. Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig. Böj ditt öra till mig, hör mitt tal. Bevisa din underbara nåd. Beskydda mig från min dödsfiende. Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt. Stå upp, Herre, träd emot honom, slå ned honom, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige. Amen.”

***

”Jag är så ledsen, Andreas”, sa Sot. ”Men far är övertygad…”
”Tänk inte mer på det där”, avbröt Andreas hest.
”Nej, gör inte det pojke”, brummade Ingmar. ”Din far kommer alltid att vara en fet, dum gris. Se bara till att du själv inte blir en.” Hans blick fångade Israel. ”Det är något som inte stämmer med den pojken”, mumlade han tyst för sig själv.
Sots blick var upptagen med att granska Kalle, den fete. ”En gris är han, men inte dum, snarare…”
”Bakslug”, föreslog Andreas.
Sot ruskade på huvudet. ”Nej, rackaren är bakslug, far är bara slug.”
”Vad är skillnaden?” undrade Hanna som, medan hon sugit åt sig av Israels lite skrämmande gestalt borta vid galgen, lyssnat till samtalet.
”Skillnaden är hårfin”, sa Ingmar. ”Men Sot har nog rätt. Israel är inte bara slug utan även lömsk.”
Hanna kröp närmre Andreas. ”Dödade han verkligen… din mor Sot?”
Ynglingen ryckte uppgivet på axlarna. ”Vem skulle det annars ha varit? Tror du inte på Anna?”
”Jo visst gör jag det. Men…”
”Nu kommer dom”, avbröt Ingmar uttryckslöst.
Anna färdades med ryggen mot färdriktningen. Bödeln gick bredvid oxen medan tre karlar traskade intill kärran. Fogden red i spetsen på sin raggiga, mörka hingst.
Andreas drog in andan då Erik hjälpte Anna av kärran. Må repet brista, tänkte han. Må repet brista.
Repet mellan bödelns händer. Repet om systerns hals. Må repet brista. Annas spöklika ansikte. Asfåglarna i träden. Må repet brista!
Omvärlden försvann kring Andreas. Repet och systerns blick som mötte hans. Andningen stod stilla. Snart, mycket snart… Repet, det förbannade repet.
Bödeln steg fram för att sparka bort huggkubben under den dödsdömde. I ögonvrån såg Andreas slottsfrun uttråkat rätta till doket. Men snart fick även fina frun annat att tänka på.
Kolbein sparkade undan huggkubben och repet… brast! Anna slog knäna i marken och där blev hon liggande kvar i en flämtande hög.
Andreas tog sig för hjärtat, rädd för att det stannat.
Ingmar däremot rev av sig hatten och kastade segervisst upp den i luften samtidigt som djäknen Henrik Müller utropade. ”Det är ett mirakel!”

***

Gråstena gård var något som Anna aldrig vågat drömma om. Det låg på en höjd och alla byggnader, förutom hemlighuset, var befästa på stengrund. Gården var uppbyggd så som ett kastell med fyra låga tornhörn utav tegel. Nu hade hon ju redan sett Gråstena på håll, men aldrig vågat tro att hon en dag skulle bo där, än mindre hålla gårdens nyklar! Inte heller behövde hon slita från morgon till kväll. Det fanns gått om legomän och legokvinnor att sköta storgårdens sysslor så Anna kunde istället anordna sin örtaträdgård eller låta mor Ingeborg lära henne läsa och skriva, eftersom Erik ofta var ute på uppdrag. Mor Ingeborg var mäkta imponerad av Annas örtkunskap och ville veta mer. På så vis fick de båda något att lära varandra och svärmor och svärdotter blev snart goda vänner.
Vintern kändes inte lika lång och illa på Gråstena även om det drog ganska kallt även där, men den var inte lika tung och nu hade Anna en trygg man att krypa intill framför elden.
Nattskatans liv hade berikats och än hade inte dödens skepp nått grannlandet Norge från det pestdrabbade Europa.

Skriven av: Hanna Catarina Eriksson