Nattvandraren

Han vandrar sakta fram längs de blekgrå gatorna och genom de tomma parkerna. Runt omkring vilar staden fortfarande djupt. Om bara några timmar kommer den vakna, lysas upp igen. Men just nu är allt fortfarande stilla och tyst i natten.
Han ser ett par fyllon som dröjer kvar i parken, förutom dem är staden öde. Det är fortfarande alldeles för kallt om nätterna för att stanna ute frammåt småtimmarna. Och en vardag som denna är inte ens barerna speciellt välbesökta.
Blicken glider vidare och fastnar på en ensam äldre man som sitter djup nedsjunken på en nött parkbänk strax intill grusgången. En halvtom flaska på marken vittnar om hans sysselsättning under natten. Mannen lyfter på huvudet, ett par trötta ögon möter hans mörka. Mannen drar på mungiporna i ett glädjelöst leende.
”Jasså du” säger han. Rösten är torr och knarrig som om den inte används på väldigt länge. ”Du är här.”
Han rynkar frågande på ögonbrynen. Har han träffat den här mannen förrut? Nej, det skulle han minnas.
Mannen ler fortfarande, han böjer sig mödosamt ner och plockar upp flaskan. Sedan sträcker han ostadigt fram den mot honom.
”Ta en klunk” säger den gamle, fortfarande med raspig röst. ”Jag tvivlar på att det har samma effekt på dig som för mig men den smakar inte så dumt.”
Han tvekar en sekund, tar sedan ett par kliv framåt och tar emot flaskan. Han lyfter den mot munnen men hejdar sig, böjer sedan huvudet bakåt och låten spriten rinna ner i halsen. Den söta smaken når snabbt hans sinnen. Den gamle hade rätt, det smakade inte alls dumt. Sedan försvinner upplevelsen lika fort, men vad hade han förväntat sig egentligen? Han sänker flaskan och räcker den tillbaka till den gamle mannen som flinar ännu bredare innan han tar en djup klunk ur flaskan. Den gamle möter åter hans blick och klappar lamt med ena handen på träbänken bredvid sig.
”Det var länge sedan jag hade fint sällskap” är mannens enda kommentar.
Han tvekar åter en sekund och förvånar sedan sig själv med att ta de sista stegen fram mot mannen och sedan slå sig ner bredvid honom.
Den gamle plirar ännu en gång på honom.
”Jag antar att du inte tänker stanna så länge” konstaterar mannen.
Han svarar inte, kastar bara ännu en blick på mannen bredvid sig och fäster sedan blicken på horisonten. Om en knapp timme kommer solen börja leta sig upp över himlen och så småningom komma fram över hustaken och lysa upp den lilla park de befinner sig i.
”När allt kommer omkring är det här inte en så dum natt att dö på” skrockar den gamle för sig själv.
Han kastar en hastig blick på mannen. Rösten är ootydlig av drickat men det är inte ett fyllos svammel som kommer från honom.
”Fast jag hoppas jag får se soluppgången en sista gång” suckar han och höjer åter flaskan till läpparna.
Soluppgången, ordet dröjer sig kvar i hans sinne, han minns inte ens sin senaste soluppgång. Alltför många år har passerat sedan dess, alltför lång tid i mörker.
”Du är inte så pratsam av dig va?” ler den gamle. ”Jag klandrar dig inte, vem vill egentligen prata med en fyllbult som jag?” han skrockar, dricker igen.
”Men hörrudu” fortsätter han när flaskan lämnat läpparna. ”Du får nog ta och röra på dig snart, solen är på väg upp.”
Ja, solen var på väg upp. Han kunde känna det i hela kroppen. För varje sekund som passerar blir känslan starkare, för varje sekund kommer gryningen närmare och med den solens strålar.
”Jag har inte bråttom” svarar han lugnt. Den gamle hejdar handen halvägs till munnen och kastar en förvånad blick på honom.
”Är det så illa?” Undrar den gamle samtidigt som han åter erbjuder honom flaskan.
Han tar den och höjer den till läpparna.
”Inte egentligen” konstaterar han och räcker tillbaka flaskan.
Den gamle ser undrande på honom men säger ingenting. Minuterna förflyter i tystnad, innehållet i flaskan blir mindre och mindre och snart finns inte mer än en klunk kvar på bottnen.
Han kan känna solens långsamma bana över himlen. Mörkret ovanför börjar redan få skiftningar av lila och gyllene. Mörkrets tunnas ut, skuggorna bleknar och drar sig bort från ljuset.
”Menar du allvar?” Den gamle stirrar på honom.
Han lutar sig tyst tillbaka på bänken, det handlar om minuter nu.
”Det var allför längesedan jag såg solen gå upp” suckar han lugnt.
”Det var som sjutton” den gamle stirrar fortfarande på honom. ”Mycket har jag varit med om i mitt liv och jag har sett många som du gå hädan men aldrig av fri vilja.”
Han ler och skrattar tyst åt ironin i det hela, den gamle har rätt igen.
”Jag har ingen anledning att stanna kvar”
Det är lite mer än en minut kvar tills solen kommer visa sig över hustaken, ljuset kommer söka sig närmare och närmare och tillslut nå fram till de båda.
Himlen lyser redan gyllene, träd och buskar omkring dem börjar få färg när de sträcker sig för att välkomna ljuset. Fönstren i husen bakom dem färgas sakta röda.
”Vad det är vackert” suckar den gamle nöjt.
Han svarar inget, mer behöver inte sägas. Han låter ögonen långsamt ta in den livfullhet och skönhet som lyser mot honomfrån alla håll. Njuter i fulla drag av alla färger som strömmar mot honom.
Den gamle drar en djup suck.
”Jag får tacka för sällskapet” skrockar han med skrovlig röst. Den gamle drar sakte ett par roslande andetag och tystnar sedan.
Han kastar en blick på mannen bredvid sig. Ögonen är slutna, bröstet stilla.

Solen reser sig slutligen upp över husen. Dess värme slår hårt emot honom, brännande het. Smärtan är outhärdlig men samtidigt befriande.
Han sluter ögonen. Det sista av nattens skuggor försvinner nu snabbt och snart badar han i ljus. Han drar in värmen i varje andetag, njuter av hettan mot huden trots att den bränner honom. Han ser åter på världen och förundras över skönheten omkring sig.
Han kan känna hur hans hud börjar flagna bort som gammalt pergament för att strax lösas upp i brisen.
Han känner inte smärtan längre. Hettan sprider sig i kroppen.
Hans läppar kröker sig i ett litet leende. Ett klingande skratt bryter fram mellan hans läppar.
Ljudet fångas upp av vinden, ljuder klart en stund och klingar sedan ut.

Skriven av: winter-rose